Från ägg till groda

När jag var liten var grodor ett av mina stora intressen. Detta intresse har legat vilande i många år, men nu när barnen är små har jag börjat tänka lite på grodor igen. I år tyckte jag det kunde vara kul att se om vi kunde få se utvecklingen från ägg till groda hemma i ett akvarium. Alla grodor är fridlysta i Sverige, men det är tillåtet att ta hem grodägg och grodyngel av pedagogiska skäl för barn i förskole- eller skolåldern. 

Men var kunde vi hitta grodor? Förra året kikade jag efter grodor på Långholmen, för enligt uppgift skulle det finnas grodor där. Dock såg jag aldrig någon. Men jag tyckte ändå att det var värt att göra ett försök i år. Det blev jag och Åke som den 18 april gick upp till den lilla dammen/stora pölen på västra Långholmen. När vi kom dit började vi gå längs stranden runt vattnet, men hittade ingenting. Jag var lite besviken när vi kom tillbaka till utgångspunkten igen och hade så när givit upp när jag plötsligt upptäckte massor av grodägg! Det var säkert 6-8 kvadratmeter som var fulla med grodägg, så mycket att det stack upp långt ovanför vattnet. Åke och jag plockade med oss en handfull (min hand) ägg i en spann full med vatten från dammen och gick hem.

– Där är äggen!

Massor med grodägg! Det kändes OK att ta några ägg när det fanns så mycket,
och man förstod att alla ägg inte skulle klara sig här i dammen.

Åke lyfter spannen med vatten och lite ägg.

Väl hemma placerades äggen i ett litet akvarium av plast som vi har. Förra sommaren bodde några kartfjärilslarver där, men nu skulle det bli andra invånare. Vattnet från dammen var fullt med humusämnen och väldigt brunt, men efter ett tag sjönk humusämnena mot botten i akvariet.

Äggen, en del fortfarande nästa runda, andra har börjat bli mer avlånga.

En eller två dagar senare såg äggen ut så här – eller ska man börja prata om grodyngel nu? De rörde på sig ibland.

Snart kläcktes alla äggen och vi hade nu massor med små grodyngel. De fick hackad spenat till mat – men inte för mycket, för då kan vattnet bli dåligt. Snart insåg vi att vi hade lite för många yngel och bestämde oss för att lämna tillbaka en del. Kvar i akvariet blev 13 stycken yngel, som alla döptes till Smaskis.

På väg tillbaka med en del yngel.

Åke framför dammen, en vecka efter att vi hämtat äggen.

Nu fick även Lovisa och Tage se var vi hämtat äggen.

Kusin Tore var också med (längst bort).

Nu när vi hade lite färre grodyngel ville vi göra det lite finare för dem. Varför inte plocka in några fina stenar och träbitar från Mälaren? Vi hämtade lite från Pålsundet, inklusive en fin gren som legat i vattnet länge och vi plockade ett näckrosblad också, för att få lite grönt. Inredningen uppskattades av grodynglen, inte minst eftersom det växte ett tätt täcke av långa gröna alger på stenarna, vilket grodynglen snabbt betade ner.

På köpet med grodynglen hade vi fått en del andra djur. Från dammen följde mygglarver (som vi dock plockade bort efter hand) och vattenloppor i stor mängd. Med inredningen följde små snäckor, en snigel och – mest överraskande – en så kallad husmask. Det är en larv av en nattslända, som bygger sig ett bo av det material som finns på botten. I vårt fall var det ett ihåligt vasstrå som plötsligt började vandra omkring i akvariet...

En vattenloppa fotograferad med makro. Den är ca 2 mm stor.

Husmasken ute på promenad.

Grodynglen började få små bakben.

Grodyngel och husmasken. Man kan se den vita larven sträcka sig ut ur sitt skal i riktning mot stenen.

Här har bakbenen på grodynglen blivit ganska stora och långa – grodlika rent av. Ingen antydan till framben än.

... men så plötsligt en dag så har de framben! Bakbenen kommer långsamt fram och växer dag för dag, frambenen
verkar ynglet trycka ut ur kroppen för de växer inte alls på samma sätt.

När frambenen kommit fram smalnar kroppen av, en spetsig nos formas och ögonen står än tydligare upp ur kroppen.
Plötsligt har man en groda så som vi är vana att se dem! Fast svansen är ännu kvar.

När grodynglen fått framben söker de sig mot ytan och tycks vilja upp och ut. Vi sänkte vattenytan så att de kunde klättra upp på träbiten och staplade också stenarna på varandra så att en del kom upp ovanför ytan. Det dröjde inte länge innan de valde att klättra upp och sitta där.

Två grodor, med tydliga svansar, sitter och pustar ut.

Den här grodan är ungefär 1 cm stor, men visst ser den ut som en riktig groda?

Antingen var den här grodan intresserad av simhopp, eller också hade den
fått syn på myggan som satt längre ner. Den föll iallafall och fick aldrig
fatt i något byte. 

När grodynglen blivit riktiga grodor måste de tillbaka till dammen igen, för då vill de äta animalisk föda. Eftersom tre av grodynglen utvecklats snabbare än de andra var jag själv och lämnade tillbaka tre stycken i förtid – en av grodorna hann dock tyvärr dö, av okänd anledning. Vi insåg nu att det vi trott var en snigel högst sannolikt var en blodigel, och den stackarn blev genast misstänkt för dödsfallet...

Några dagar senare var det dags att lämna tillbaka resten av grodorna, så vi steg upp extra tidigt en morgon för att hinna göra det innan skolan/förskolan/jobbet.

På väg mot Långholmen. Åke bär de mest utvecklade grodorna, som fick bara lite vatten i sin transportburk.
Tage bar de som hade utvecklats minst och de fick simma i vatten.

Vi kollade ofta hur grodorna mådde på vägen till dammen. 

Framme vid dammen! Kommer grodorna att känna igen sig?

Tage släpper ut de minst utvecklade grodorna/ynglen.

Här står barnen och tittar på en av grodorna som hoppade omkring efter att ha blivit utsläppt.

Bra jobbat! Från ägg till groda. Vi lovade komma tillbaka och hälsa på smaskisarna senare i sommar.

Valborg på Långholmen

Det var nästan som att vi blev överraskade av att det var Valborg. Ofta tycker jag det är så, plötsligt är det Valborg och man undrar hur det gick till. Vi höll nästan på att missa det även i år, middagen drog ut på tiden och när vi väl var klara och tittade upp på klockan på väggen insåg vi att fackeltåget från torget i Hornstull skulle gå om 10 minuter. 10 minuter! Vi gjorde oss snabbt i ordning ("mer kläder än ni tror behövs!") och skyndade oss dit.

Valborgsmässofirandet på Långholmen arrangerades av Högalids IF, där Tage tränade fotboll tidigare.

I fackeltåget kände vi ganska många, alla har vi lärt känna genom förskolan.
Det blåste rejält den här kvällen och det var lite knepigt att få fyr på facklorna.

Åke var väldigt mån om att få hålla i facklan, och här gör han det en stund.

Trumman längst fram gjorde att vi märktes när vi gick från Långholmsgatan, längs Verkstadsgatan och ner till Långholmen.
Många öppnade sina fönster längs vägen för att se vad som stod på.

– Vilka är bäst? – HÖGALID! Så ropade vi i kör ibland.

De barn som hade facklor kvar (flera facklor brann upp längs vägen) samlades runt rishögen
och väntade på klartecken att få tända på. Det dröjde dock innan allt var klart,
och i slutändan var det vuxna som startade elden.

Åke tittar förväntansfullt på rishögen...

... liksom många, många andra som kommit till Långholmen den här kvällen.

Vi träffade även andra vänner. Här syns Tor, Clara och Emmy-Lo.

Tänt var det här!

En riktigt, riktigt stor brasa blev det! Tage ser stor ut här,
men det är Lovisa som bär honom i famnen för att han ska se bättre.

"Sköna maj välkommen till vår bygd igen"! Brasan var rejäl, stämningen fin och det kom massor med folk.
Det enda som vi saknade lite var sång.

När vi skulle gå hem råkade vi på ett halvt dussin av Tages klasskamrater med föräldrar. De sprang omkring och lekte en stund och klättrade i träd under tiden som vi vuxna hann prata lite. Tänk att vi känner så många här omkring nu! Det blev en sen kväll, men vi hade väldigt kul. Och kläderna luktade rök när vi kom hem, precis som de ska efter Valborg.