Kommer du snart??

Det känns som att Pyret borde komma snart. Det mesta (förutom BB-väskan) är fixat. Barnvagn och skötbord ordnat. Bebiskoftan är färdigstickad. Vaggan är bäddad. Blöjor finns på badrumshyllan. 5 godispåsar är inhandlade - och uppätna. Burkarna med Pelles utländska mynt är prydligt sorterade och så även böckerna i bokhyllorna, städskrubben och facken i verktygslådan. Jag har åkt på nån slags sorteringsmani. Kanske en föraning om vad som komma skall. Är det så att man aldrig mer hinner sortera något sen? Nu är jag iallafall redo för Pyrets ankomst.

Men Pyret måste rätta sig efter andras önskemål också. Halva släkten har valt att resa bort denna veckan. Pyrets mormor har behagat resa till alperna och kommer inte tillbaks till Stockholm förrän om en vecka. Då vill hon se Pyret i nyfött skick. Nyfödda knytten är nämligen det bästa hon vet. På hennes jobb träffar hon mest barn som är lite större, de minsta brukar vara 6 veckor och "då är de ju redan så stora". Så det är nog bäst att Pyret väntar några dar. Min kompis Karin tycker att det är av största vikt att Pyret får ett fint födelsedatum. Idag t ex går inte för sig. 27 februari, ojämnt och udda, ja ni hör ju själva. Imorgon däremot klingar det vackert: 080228.

Hur som helst känns den här väntan fortfarande väldigt kul och spännande. Som en oändlig väntan på julafton med skillnaden att man inte vet när julafton är.

Snart blir det åka av

Vid ett barndop idag fick vi stifta bekantskap med lilla Julia. Det var Olivia som döptes och stod i centrum, men Julia satt (eller snarare låg) vid vårt bord när vi åt smörgåstårta och drack cider i församlingshemmet efter ceremonin i kyrkan. Lustigt nog var Julia beräknad att komma till världen den 28 februari 2008 — alltså precis en dag innan Pyret är beräknad! Men Julia ville tydligen inte vänta så länge, så hon föddes istället den 25 januari, en månad för tidigt. Då vägde hon 2,5 kg, nu hade hon hunnit gå upp till 3,5 kg och hon hade växt till 52 centimeter. För oss var det lite fascinerande att se en bebis som var precis så stor som Pyret kan väntas vara.

En timme senare var vi på förlossningsavdelningen på Danderyds sjukhus. Moster Josefine, som jobbar där, visade oss in i ett förlossningsrum och plötsligt blev både jag och Lovisa lite knäsvaga. Tänk, om bara några dagar är vi nog i ett sådant här rum, fast då är det på riktigt! För första gången kändes det lite som om det var på allvar. Efteråt liknade vi det vid den känsla man kan ha på Liseberg, när man sitter i Loopen, på väg upp för den stora, branta backen i början av banan. Nu är det för sent, nu kan man inte kliva av, och snart når vi krönet och det blir åka av...

Lite Liseberg var det också att få prova lustgasen. Lovisa sög i sig rejält med lustgas och fick en ordentlig effekt och uppmuntrade mig att göra detsamma. Jag var lite fegare och ville ha en kontrollerad dos, kanske eftersom dopbarnets far nyss hade berättat hur det svartnade för hans ögon när han testade lustgasen. Men jag fick en ganska lagom dos och tyckte effekten var skoj. För övrigt minns jag hur en kompis till mig en gång i en Mina vänner-bok fyllde i svaret "Lustgas" på frågan "Roligaste ämnet?". Jag kan bara nicka instämmande.

Sysselsättning i väntans tider

Näe, nu sitter jag här för andra gången och äter upp godiset som jag inhandlat till förlossningsväskan. Det går ju inte att köpa godis i förtid, det borde jag ha förstått. Pelle har packat ned en frukt&mandel-chokladkaka - så listigt eftersom det är en smak jag bara skulle äta vid värsta nödfallschokladsuget. Jag får nog skippa det där med att ha godis i väskan och koncentrera mig på alla de andra nödvändiga förberedelserna inför förlossningen. Som att organisera hemmet.. När vi flyttade hit till Hornstull i november så tryckte vi in alla saker huller om buller i skåp och garderober för att bli av med flyttkartongerna. Och de som känner mig förstår ju såklart att detta stör mitt ordningssinne betydligt, så detta ska nu alltså åtgärdas. Tyvärr går det dock i slow motion för jag blir svimfärdig av andfåddhet bara av att klättra upp 2 steg på stegen eller ta mig från rum till rum. Så för närvarande ligger det massor av bråte utspritt på golvet i hela lägenheten i väntan på att sorteras in nånstans. Jaja, det ordnar sig nog.

Tillvaron känns väldigt behaglig iallafall. Idag kom blivande moster Johanna på snabbvisit med stans godaste semlor. Och sedan kom Pelle hem med 3 sorters päron (för att jag knystade något om att jag var enormt sugen på päron vid något av nattkvistens uppvaknanden). Jag har det mycket fint!

Ett skåp mellan oss och förlossningen

Vid middagsbordet ikväll frågade jag Lovisa:
— Är du redo för förlossningen nu? Om den skulle starta ikväll?
— Nä, svarade hon, det är jag inte än. Jag vill städa ur städskrubben och skåpet i serveringsgången först. Och helst dammsuga också. Sen kan jag föda barn!

När kommer bebisen?

Dagen D närmar sig. Magen blir större och större, idag går vi in i vecka 39 och de obligatoriska "har det hänt nåt?"-frågorna har börjat inleda varje inkommande telefonsamtal och mail från släkt och vänner. Men ännu är allt som vanligt. Magen förefaller helt klart bebodd. Möjligen har livmoderns sammandragningar, som kommer så fort man går några steg, blivit starkare.
I fredags var vi på kalas hos blivande moster Josse. Bland gästerna uppstod en vadslagning om när lilla Pyret kommer. 120 riksdaler ligger nu i potten. Vem som bli den lycklige vinnaren återstår att se..
21 feb Moster Josse
22 feb Mormor Charlotte
24 feb Tant Ingela
25 feb Mamma Lovisa
26 feb Morfar Thomas
27 feb Ina
28 feb Moster Sofia
29 feb Kusin Lycke
7 mars Moster Josses svägerska Carolina

Med i vadslagningen är nu också Ulle 18 feb (imorgon!), Sinnika 1 mars och såklart Pappa Pelle som också tror på det beräknade datumet 29 feb. Blir det då så får Lycke och Pelle dela på kosingen.

Nä nu måste jag nog gå och spana in den där väskan som Pelle tjatar om. Jag förstår bara inte hur jag ska kunna packa ned nåt redan nu. Aldrig tidigare i mitt liv har jag packat mer än 10 minuter innan avfärd. Jag avvaktar nog en stund till.

Förberedelserna inför förlossningen går sådär

Det finns många berättelser om hur det går till när man ska ta sig till förlossningen. På film är det oftast väldigt dramatiskt, med däckskrik i kurvorna och det tycks handla om sekunder. Så är det förstås ibland, men den föräldraundervisning vi fått gör klart att det inte går till så i de flesta fallen. Då har man oftast mer tid på sig, kan packa en väska i lugn och ro och sedan ringa efter en taxi. I helgen reste vi faktiskt med en taxichaufför som berättade att hans fru hade gått till Södersjukhuset när hon skulle föda sitt tredje barn.

Hur som helst vet man ju inte riktigt hur det kommer att bli, och när det väl är dags så tror jag att vi kommer att vara ganska nervösa och tankspridda, så planen är att ha en väska packad i förväg. Vad ska man ha i väskan? Inga konstigheter egentligen, lite underkläder, toalettartiklar och sådant som man behöver, men också kamera, laddare till mobiltelefonen och dylikt som man kanske inte tänker på direkt. Jag har uppmuntrat Lovisa att börja packa en väska någon dag, men det går sådär. En dag kom jag själv hem med en påse med cashewnötter som jag tänkte jag kunde ta med mig i väskan. Inspirerad av detta köpte Lovisa två påsar med godsaker att ha med sig, en med choklad och en med lösgodis. När jag kom hem på kvällen och frågade hur det gått med väskan fick jag till svar att hon hade tänkt på den och köpt två påsar med godis, men att det nu bara fanns tre små godisbitar kvar, och det var ju knappast någon idé att packa ned dem...

När det väl blir aktuellt att föda barn så ska man först ringa till förlossningsavdelningen för att få deras råd och för att höra ifall de har någon plats. Vi har fått en lista med telefonnummer till de olika förlossningsavdelningarna i Stockholm (Södersjukhuset, Karolinska, Danderyd och Huddinge) och jag har bett Lovisa att hon ska sätta upp den på kylskåpet eller kanske nåla upp den vid telefonen. Men det händer liksom aldrig! Hon bara sägar att "den finns i den viktiga pärmen", en pärm som jag aldrig kommer att hitta om det blir bråttom. Jag borde ju lägga in alla de telefonnumrena i min mobil, på samma sätt som jag samlar telefonnummer till taxibolag just nu.

Det är inte mycket man kan göra för att förbereda sig inför något så konstigt som en förlossning, det är nog därför jag hänger upp mig på de här små sakerna som jag faktiskt borde kunna kontrollera.

Andra bilden

Runt vecka 20 (i oktober) var det dags för den vanliga ultraljudskontrollen. Vi fick då veta att Pyret beräknas komma på självaste skottdagen 29 februari. Pyret verkade må bra, hade mycket plats och låg bekvämt och cyklade med benen i luften. Annat är det nu i vecka 38. Det börjar bli rejält trångt. För det mesta är det mysigt att känna hur Pyret rör sig men ibland är det riktigt obehagligt när den spjärnar emot och trycker upp mot bröstkorgen. Det bufflas och bråkas mest på kvällarna och nätterna. Det verkar helt klart som att Pyret börjar känna sig redo för att snart komma ut. När som helst kan det ske!

Första bilden

Så här såg lilla Pyret ut, 12 veckor gammal, den 27 augusti 2007 när jag pga illamående och konstanta kräkningar fick ligga på sjukhus och få dropp. När jag fick se den lilla filuren som låg där och sprattlade så förnöjsamt mådde jag genast lite bättre.

Barnfamilj? Vi?

Enligt ultraljudsbilden vi har fått behålla så ser det faktiskt ut som att vi kommer att bli en barnfamilj snart. Annars är väl barnfamiljer något som bara förekommer som exempel i tidningarnas tabeller över "Så blir din ekonomi 2009", eller något som tjugofemåringarna frågar om inför festen, "Det kommer väl inga barnfamiljer"? Och nu är vi alltså snart där, om allt går väl.