Ultraljudsundersökning på SÖS

Vi var på ultraljud idag och fick titta lite närmare på vem det är som gjort Mamman åksjuk i flera månader. Han – eller hon, vi har inte fått reda på könet – såg ganska oskyldig ut. Mamman tyckte att det var likt Tage, men jag var inte lika säker. Å andra sidan har jag ingen vana att titta på genomskärningar av folk.

Den yngste familjemedlemmen ligger och chillar.

Längd: ca 18 cm. Den anatomiska kontrollen tydde på att allt var normalt. Nytt beräknat datum för förlossningen: 4 mars 2010. Vi håller tummarna för att det blir en annan dag!

Återblick: förlossningen

Lilla Tage har alltså kommit till oss!

Det har tagit några dagar att smälta den stora händelsen. Det hela började när vi vaknade på måndagsmorgonen den 3 mars då jag noterade en ny sorts molande värk i magen när Pelle skulle gå till jobbet. Att det var regelbundna värkar insåg jag först när Pelle ringde några timmar senare och frågade ut mig. Jag började klocka dem och upptäckte att de kom tätt — ibland 3 stycken på 10 minuter. Men de var inte så farligt starka så jag tyckte lugnt att Pelle kunde fortsätta jobba. Ulle kom hit och gjorde ljuvlig fruktsallad och vi tittade på Törnfåglarna. Det blev dock svårare och svårare att känna sig intresserad av vad Fader Ralph sa, och Pelle ringde stup i kvarten och verkade ha svårt att koncentrera sig på jobbet — till slut kunde han ej hålla sig borta längre och kom hem med en stor bukett rosaröda lyxtulpaner.

Framåt kvällen hade värkarna tilltagit betydligt och var så smärtsamma att jag tappade fattningen, så Pelle fick hjälpa mig att komma ihåg att andas. Jag tog ett underbart bad som lindrade något och låg där i flera timmar i stearinljusens sken med söta Pelle liggandes bredvid på badrumsgolvet på en filt. Vi ringde förlossningen som tyckte att vi skulle vänta tills det kom 4 värkar på 10 minuter så vi försökte sova. Klockan 1 på natten gick det dock inte längre så det blev några timmars bad till med Pelle på golvet. Smärtan blev till slut outhärdlig, de sista sakerna slängdes ned i BB-väskan och vi tog taxi in strax före 6 på morgonen.

Det visade sig att förlossningens aktiva fas redan var i full gång och också fortsatte i en rasande fart som förvånade barnmorskorna med tanke på att det var första barnet. Klockan 8 var det redan dags att krysta ut bebisen. Då hade jag precis till min stora lycka äntligen lyckats få spinalbedövning som plötsligt gjorde tillvaron fylld av ett rosa skimmer. Lyckan blev dock kortvarig för krystvärkarna avtog, utdrivningsfasen blev rejält förlängd och lill-bebisen började visa tecken till att den inte mådde bra. Läkare kallades in och det blev tal om sugklocka till min stora bestörting. Med hjälp av den barska förlossningsläkaren som lade sig med hela sin tyngd och tryckte på min mage upprepade gånger kunde det dock undvikas till min stora lättnad. Förlossningen var en chockartad upplevelse. På något naivt sätt hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det kunde vara så plågsamt. Jag hade nog lyssnat lite för mycket på 2 barnmorskor i min närhet som båda på något outgrundligt sätt hävdat att de tycker att det är värre att dra ut en tand än att föda barn. Obegripligt. Nåväl, jag hade iallafall de bästa coacharna man kan tänka sig. Pelle var fantastisk att ha vid sin sida, och så även de superfina barnmorskorna Caroline och Lovisa.

Och så kom då lille Tage! Klockan 11.20 såg han dagens ljus denna soliga vårmorgonen. Att få upp honom på magen var en obeskrivligt underbar känsla. Och plötsligt satt vi där, Pelle, jag och lill-Tage, den lilla nya familjen, med brickan med smörgåsar och flaggan i topp och skålade i alkoholfritt bubbel när all personal hade lämnat rummet. Vilken grej!

Lycka.

Första gången i pappas knä. Tage är så liten att han
knappt syns. (Du vet väl att det går att klicka på
alla bilder om man vill se dem i ett större format?)

Barnmorskan Caroline.

Välkommen Tage!

Tage på väg hem från BB i farmors stickade kläder.

Tisdagen den 4 mars 2008 kl. 11.20 kom Tage till världen. Han vägde 3430 gram, mätte 51 centimeter och var helt frisk. Välkommen!

Nu stängs vadhållningen

Nu har vi fått lite signaler. Väskan åker fram och placeras i hallen, men vi försöker vara coola och intala oss att så här kan det pågå i tre dagar innan vi måste åka in. Samtidigt tänker jag själv att "Vi kanske måste åka om någon timme redan! Allt måste vara klart!"

2008-03-04, låter det bra? Det är min nya gissning.

Snart blir det åka av

Vid ett barndop idag fick vi stifta bekantskap med lilla Julia. Det var Olivia som döptes och stod i centrum, men Julia satt (eller snarare låg) vid vårt bord när vi åt smörgåstårta och drack cider i församlingshemmet efter ceremonin i kyrkan. Lustigt nog var Julia beräknad att komma till världen den 28 februari 2008 — alltså precis en dag innan Pyret är beräknad! Men Julia ville tydligen inte vänta så länge, så hon föddes istället den 25 januari, en månad för tidigt. Då vägde hon 2,5 kg, nu hade hon hunnit gå upp till 3,5 kg och hon hade växt till 52 centimeter. För oss var det lite fascinerande att se en bebis som var precis så stor som Pyret kan väntas vara.

En timme senare var vi på förlossningsavdelningen på Danderyds sjukhus. Moster Josefine, som jobbar där, visade oss in i ett förlossningsrum och plötsligt blev både jag och Lovisa lite knäsvaga. Tänk, om bara några dagar är vi nog i ett sådant här rum, fast då är det på riktigt! För första gången kändes det lite som om det var på allvar. Efteråt liknade vi det vid den känsla man kan ha på Liseberg, när man sitter i Loopen, på väg upp för den stora, branta backen i början av banan. Nu är det för sent, nu kan man inte kliva av, och snart når vi krönet och det blir åka av...

Lite Liseberg var det också att få prova lustgasen. Lovisa sög i sig rejält med lustgas och fick en ordentlig effekt och uppmuntrade mig att göra detsamma. Jag var lite fegare och ville ha en kontrollerad dos, kanske eftersom dopbarnets far nyss hade berättat hur det svartnade för hans ögon när han testade lustgasen. Men jag fick en ganska lagom dos och tyckte effekten var skoj. För övrigt minns jag hur en kompis till mig en gång i en Mina vänner-bok fyllde i svaret "Lustgas" på frågan "Roligaste ämnet?". Jag kan bara nicka instämmande.

Ett skåp mellan oss och förlossningen

Vid middagsbordet ikväll frågade jag Lovisa:
— Är du redo för förlossningen nu? Om den skulle starta ikväll?
— Nä, svarade hon, det är jag inte än. Jag vill städa ur städskrubben och skåpet i serveringsgången först. Och helst dammsuga också. Sen kan jag föda barn!

När kommer bebisen?

Dagen D närmar sig. Magen blir större och större, idag går vi in i vecka 39 och de obligatoriska "har det hänt nåt?"-frågorna har börjat inleda varje inkommande telefonsamtal och mail från släkt och vänner. Men ännu är allt som vanligt. Magen förefaller helt klart bebodd. Möjligen har livmoderns sammandragningar, som kommer så fort man går några steg, blivit starkare.
I fredags var vi på kalas hos blivande moster Josse. Bland gästerna uppstod en vadslagning om när lilla Pyret kommer. 120 riksdaler ligger nu i potten. Vem som bli den lycklige vinnaren återstår att se..
21 feb Moster Josse
22 feb Mormor Charlotte
24 feb Tant Ingela
25 feb Mamma Lovisa
26 feb Morfar Thomas
27 feb Ina
28 feb Moster Sofia
29 feb Kusin Lycke
7 mars Moster Josses svägerska Carolina

Med i vadslagningen är nu också Ulle 18 feb (imorgon!), Sinnika 1 mars och såklart Pappa Pelle som också tror på det beräknade datumet 29 feb. Blir det då så får Lycke och Pelle dela på kosingen.

Nä nu måste jag nog gå och spana in den där väskan som Pelle tjatar om. Jag förstår bara inte hur jag ska kunna packa ned nåt redan nu. Aldrig tidigare i mitt liv har jag packat mer än 10 minuter innan avfärd. Jag avvaktar nog en stund till.

Förberedelserna inför förlossningen går sådär

Det finns många berättelser om hur det går till när man ska ta sig till förlossningen. På film är det oftast väldigt dramatiskt, med däckskrik i kurvorna och det tycks handla om sekunder. Så är det förstås ibland, men den föräldraundervisning vi fått gör klart att det inte går till så i de flesta fallen. Då har man oftast mer tid på sig, kan packa en väska i lugn och ro och sedan ringa efter en taxi. I helgen reste vi faktiskt med en taxichaufför som berättade att hans fru hade gått till Södersjukhuset när hon skulle föda sitt tredje barn.

Hur som helst vet man ju inte riktigt hur det kommer att bli, och när det väl är dags så tror jag att vi kommer att vara ganska nervösa och tankspridda, så planen är att ha en väska packad i förväg. Vad ska man ha i väskan? Inga konstigheter egentligen, lite underkläder, toalettartiklar och sådant som man behöver, men också kamera, laddare till mobiltelefonen och dylikt som man kanske inte tänker på direkt. Jag har uppmuntrat Lovisa att börja packa en väska någon dag, men det går sådär. En dag kom jag själv hem med en påse med cashewnötter som jag tänkte jag kunde ta med mig i väskan. Inspirerad av detta köpte Lovisa två påsar med godsaker att ha med sig, en med choklad och en med lösgodis. När jag kom hem på kvällen och frågade hur det gått med väskan fick jag till svar att hon hade tänkt på den och köpt två påsar med godis, men att det nu bara fanns tre små godisbitar kvar, och det var ju knappast någon idé att packa ned dem...

När det väl blir aktuellt att föda barn så ska man först ringa till förlossningsavdelningen för att få deras råd och för att höra ifall de har någon plats. Vi har fått en lista med telefonnummer till de olika förlossningsavdelningarna i Stockholm (Södersjukhuset, Karolinska, Danderyd och Huddinge) och jag har bett Lovisa att hon ska sätta upp den på kylskåpet eller kanske nåla upp den vid telefonen. Men det händer liksom aldrig! Hon bara sägar att "den finns i den viktiga pärmen", en pärm som jag aldrig kommer att hitta om det blir bråttom. Jag borde ju lägga in alla de telefonnumrena i min mobil, på samma sätt som jag samlar telefonnummer till taxibolag just nu.

Det är inte mycket man kan göra för att förbereda sig inför något så konstigt som en förlossning, det är nog därför jag hänger upp mig på de här små sakerna som jag faktiskt borde kunna kontrollera.