Det har tagit några dagar att smälta den stora händelsen. Det hela började när vi vaknade på måndagsmorgonen den 3 mars då jag noterade en ny sorts molande värk i magen när Pelle skulle gå till jobbet. Att det var regelbundna värkar insåg jag först när Pelle ringde några timmar senare och frågade ut mig. Jag började klocka dem och upptäckte att de kom tätt — ibland 3 stycken på 10 minuter. Men de var inte så farligt starka så jag tyckte lugnt att Pelle kunde fortsätta jobba. Ulle kom hit och gjorde ljuvlig fruktsallad och vi tittade på Törnfåglarna. Det blev dock svårare och svårare att känna sig intresserad av vad Fader Ralph sa, och Pelle ringde stup i kvarten och verkade ha svårt att koncentrera sig på jobbet — till slut kunde han ej hålla sig borta längre och kom hem med en stor bukett rosaröda lyxtulpaner.
Framåt kvällen hade värkarna tilltagit betydligt och var så smärtsamma att jag tappade fattningen, så Pelle fick hjälpa mig att komma ihåg att andas. Jag tog ett underbart bad som lindrade något och låg där i flera timmar i stearinljusens sken med söta Pelle liggandes bredvid på badrumsgolvet på en filt. Vi ringde förlossningen som tyckte att vi skulle vänta tills det kom 4 värkar på 10 minuter så vi försökte sova. Klockan 1 på natten gick det dock inte längre så det blev några timmars bad till med Pelle på golvet. Smärtan blev till slut outhärdlig, de sista sakerna slängdes ned i BB-väskan och vi tog taxi in strax före 6 på morgonen.
Det visade sig att förlossningens aktiva fas redan var i full gång och också fortsatte i en rasande fart som förvånade barnmorskorna med tanke på att det var första barnet. Klockan 8 var det redan dags att krysta ut bebisen. Då hade jag precis till min stora lycka äntligen lyckats få spinalbedövning som plötsligt gjorde tillvaron fylld av ett rosa skimmer. Lyckan blev dock kortvarig för krystvärkarna avtog, utdrivningsfasen blev rejält förlängd och lill-bebisen började visa tecken till att den inte mådde bra. Läkare kallades in och det blev tal om sugklocka till min stora bestörting. Med hjälp av den barska förlossningsläkaren som lade sig med hela sin tyngd och tryckte på min mage upprepade gånger kunde det dock undvikas till min stora lättnad. Förlossningen var en chockartad upplevelse. På något naivt sätt hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det kunde vara så plågsamt. Jag hade nog lyssnat lite för mycket på 2 barnmorskor i min närhet som båda på något outgrundligt sätt hävdat att de tycker att det är värre att dra ut en tand än att föda barn. Obegripligt. Nåväl, jag hade iallafall de bästa coacharna man kan tänka sig. Pelle var fantastisk att ha vid sin sida, och så även de superfina barnmorskorna Caroline och Lovisa.
Och så kom då lille Tage! Klockan 11.20 såg han dagens ljus denna soliga vårmorgonen. Att få upp honom på magen var en obeskrivligt underbar känsla. Och plötsligt satt vi där, Pelle, jag och lill-Tage, den lilla nya familjen, med brickan med smörgåsar och flaggan i topp och skålade i alkoholfritt bubbel när all personal hade lämnat rummet. Vilken grej!
Lycka.
Första gången i pappas knä. Tage är så liten att hanknappt syns. (Du vet väl att det går att klicka på
alla bilder om man vill se dem i ett större format?)
Barnmorskan Caroline.