Långfredag med utflykt och nya bekymmer

På långfredagen, dvs dagen efter att Åke bröt benet för andra gången, gjorde vi en utflykt. Det kunde knappast bli en ordentlig skogsutflykt med tanke på Åkes ben, men vi gjorde en alternativplan. Vi tog spårvagnen från Alvik till Nockeby och gick därifrån till Judarskogens naturreservat. Precis vid ingången till reservatet hörde vi och såg hackspettar och inne i vattensalamanderdammen såg vi, jo just det, vattensalamandrar.

Vi hann ju besöka alla ändhållplatser för tunnelbanan under förra gipstiden,
så nu fick vi skaffa oss ett nytt projekt: besöka alla ändhållplatser på spårvägarna.

Tage åker spårvagn.

Ändhållplatsen för 12:ans spårväg, vid Nockeby. 

Judarskogen ligger nära Åkeshovs tunnelbanestation och när vi varit en liten stund i reservatet gick vi till stationen och det kafé som ligger där. Där åt vi lunch och tog det lite lugnt innan vi åkte hem. (Jag cyklade hem cykeln som jag lämnat vid tunnelbanan i all hast dagen innan).

Tage på kaféet vid Åkeshovs tunnelbanestation.

Senare på kvällen drabbades Åke av nya bekymmer: magsjuka. Utan att gå in på detaljer kan jag upplysa om att magsjuka i kombination med gips är lite extra känsligt eftersom gipset inte får bli fuktigt eller blött. Det är t.ex. mycket svårare att bada och hålla sig ren.

På påskafton var det bara jag och Tage som åkte till farmor och farfar på påskmiddag. Dagen efter var det Tages tur att drabbas, och sedan Lovisa. (Jag klarade mig). Åkes magsjuka höll i sig längst och det var inte förrän mitten av nästa vecka som han var återställd. Vilken pärs denna påsk!

Åke blev magsjuk på långfredagen.

Åke fortsatt magsjuk på påskafton.

Den nya frakturen

Vänster ben, sedd från sidan.

Vänster ben, framifrån. Här syns även den äldre frakturen som nu är läkt, ovanför den nya.

När Åke bröt benet igen

Det var stilla veckan, veckan före påsk. Åke hade nyss blivit av med gipset och hade gjort stora framsteg. Först fick vi bära honom överallt, sedan släpade han sig fram längs golvet, efter ytterligare någon halv dag började han gå längs väggarna och snart haltade han fram med vänsterbenet släpande efter honom. Nu på askonsdagen och skärtorsdagen hade han till och med börjat gå med benet framåt, utan att vrida det i en onaturlig vinkel. På förskolan lämnade vi Åke utan vagnen: han ville inte sitta i den, så den var till mer besvär än hjälp. Stora framsteg med andra ord!

Efter en lång tid när vi fått ställa egna önskemål i bakgrunden och fokusera på att underlätta för Åke så såg jag fram emot att göra något roligt på egen hand. Vi hade nu börjat kunna ta oss för olika projekt igen och började närma oss den vanliga vardagslunken. På onsdagkvällen planerade jag min lediga torsdag. Kanske ett besök på Artipelag? Det verkade som en spännande konsthall, men jag slog det ur hågen när jag insåg att man enbart kunde resa kollektivt dit på helgen, eller tidig morgon/sen eftermiddag. Det fick bli något annat. En tanke jag haft tidigare var att ta med barnen ut i skogen på långfredagen, närmare bestämt till Judarskogen, Stockholms första naturreservat. Nu planerade jag att åka ut dig och rekognoscera, så att vi besökte rätt del av naturreservatet och letade efter sådant som vi faktiskt skulle kunna hitta.

Vanlig padda, på en stig i Judarskogen.

Jag lämnade barnen på förskolan, packade cykelkorgen och ryggsäcken full med fotoutrustning och cyklade till Judarskogen. Det var en sträcka om 10 kilometer och jag parkerade cykeln vid kanten av reservatet och gick in genom terrängen. Fanns det några lekande grodor? Jag hittade genast lite grodrom och två paddor som lekte. Sedan gick jag runt nästan hela sjön och hittade ingenting, förrän jag upptäckte en stor padda på gångstigen. Jag började filma den, men plötsligt ringde telefonen. Det var personalen på förskolan som ringde. De berättade att de varit i Blecktornsparken, och Åke hade ramlat på en studsmatta, och dessutom hade en ur personalen ramlat och satt sig på hans ben... Han hade väldigt ont, men hade nu slutat gråta. För säkerhets skull var de nu på väg till Södersjukhuset för att kolla upp det och de ville att jag gärna skulle komma också. Jag berättade att jag var långt ute i Bromma och att det skulle ta sin tid, men att jag var på väg.

Först fick jag hitta tillbaka till cykeln och hämta den. Sedan cyklade jag till närmaste tunnelbanestation, Åkeshov, parkerade cykeln där och hoppade på tunnelbanan. Under tiden försökte jag ringa Lovisa, som jobbade på Karolinska som vanligt, men fick inte tag på henne. Hon har dålig mobiltäckning på jobbet, så jag ringde Karolinskas växel och bad dem försöka nå Lovisa via hennes sökare, men det lyckades inte heller. Samtidigt hörde personalen från förskolan av sig igen och berättade att Åke blivit undersökt på SÖS och att de ville att han skulle undersökas av en barnortoped, d.v.s. på Astrid Lindgrens sjukhus. Ville jag möta upp på SÖS och åka ambulans med Åke till Karolinska, eller ville jag mötas på Karolinska? Jag såg ingen anledning för dem att vänta på mig på SÖS, så jag sa att vi skulle mötas på Karolinska. Väl där försökte jag igen få tag på Lovisa, men lyckades inte. Efter en stund kom Åke i ambulansen och jag mötte honom, förskolepersonalen och ambulanspersonalen. Åke hade sovit i ambulansen och hade fått en liten isbjörn i present. Ambulanspersonalen försökte muntra upp Åke och frågade vad isbjörnen skulle heta, men Åke var inte på humör och teg. Jag fick en kort redogörelse för vad som skett av förskolepersonalen, sedan tackade jag honom för hjälpen och sa att han inte behövde stanna längre, så han åkte tillbaka till förskolan.

Åke på Astrid Lindgrens barnsjukhus, akutmottagningen.

Åke hade vänsterbenet i ett slags vakuumpaket för att det inte skulle röra på sig, men när läkaren kom så tog man bort det. Hon undersökte Åke som hade mer ont den här gången än i Åre och hon misstänkte en ny fraktur på underbenet. Ifall han skulle behöva opereras så fick han en klick embla ovanpå händerna, sedan ett plastplåster ovanpå det. (Det är en lokalbedövande kräm som bland annat används för att göra sprut/droppstick lättare). Nu hade Lovisa fått tillfällig mobiltäckning och upptäckte förskräckt 9 missade samtal från förskolan och från mig. Hon ringde mig och fick veta allt och fem minuter senare var hon med oss i rummet, fortfarande klädd i sina läkarkläder. Nu väntade vi på röntgenundersökning och en sköterska kom förbi med lite smärtstillande till Åke, i drickbar form. Det vägrade han resolut att smaka av. (Här var han lik sitt vanliga jag).

Lite, lite smakade Åke på en smärtstillande tablett han fick, men sedan ville han inte ha mer.

Efter en stund var det Åkes tur att röntgas och vi fick rulla upp Åke i sin säng till barnröntgen några våningar upp. Där blev det ny väntan innan det var vår tur. På anslagstavlan på väggen där vi väntade stod det att studsmattor var roliga, men farliga. När vi kommenterade det så visade det sig att det var fler barn i kön till röntgen som skadat sig på studsmatta. Själva röntgenundersökningen gick fort och Lovisa hann få en kort skymt av bilderna innan vi fick lämna rummet så att nästa patient kunde ta plats.

Lovisa kom direkt från jobbet och förväxlades ibland för personal.

Jodå, det var en ny fraktur. Det var ingen spiralfraktur den här gången, och den var lite mer dislocerad än förra gången, men det kunde varit mycket värre. Vi fick åka ner till vårt rum på bottenvåningen igen och vänta på läkaren, som berättade om frakturen och att Åke behövde gipsas igen. Nu fick vi vänta på gipsning och under tiden så gick jag iväg för att köpa glass och annat som kunde muntra upp. En clown tittade förbi Åke och visade sin roliga hatt: en kruka med en solros i, som kunde spruta vatten! Åke fick en fin ballong av henne, som hon vek ihop så att det blev en hund. Glassen gillade han också när jag kom tillbaka.

En rolig hund!

En god glass! Lovisa meddelar omvärlden vad som hänt.

I väntan på gipsning... Åke på gott humör.

Han ville också fotografera, eller "bilda" som han säger.

Nu vet vi ju hur en gipsning går till, men det blev inte på samma sätt som i Åre. Här lade man bara gips på baksidan av foten, underbenet och låret. Sedan lade man ett gummiliknande förband runt hela benet och det fanns två färger att välja mellan. Vilken färg ville Åke ha, rött eller blått? Grått blev svaret. Det fick bli rött. Vi skulle få en remiss till barnortopeden i Rinkeby om en vecka ungefär, tills dess får Åke inte stödja på benet.

Så var det dags igen...

Nu hade klockan hunnit bli över fem, och farmor och farfar (som just kommit tillbaka till Stockholm) hade hämtat Tage från förskolan och bjöd honom på mat hemma på Odenplan. Lovisa gick och bytte om samt köpte lite smärtstillande på Apoteket innan vi tog en taxi hem.

Nu var det ju Skärtorsdag och Åke ville absolut vara påskkärring och ringa på hos grannarna och hoppas på godisgåvor, så det var bara att klä om honom och rulla iväg ut i trapphuset med barnvagnen med Åke i. Han är inte den som ger sig så lätt!

Två påskkärringar laddade för en tur i trapphuset.

Åke ville också bli sminkad så småningom.

Bort med gipset!

Den 8 april var det så dags att ta bort Åkes gips! Vi hade sett fram emot den dagen, och mest av alla antagligen Åke. Både Lovisa och jag följde med till Ortopeden i Rinkeby. Vi tog tunnelbanan dit, så klart!

Åke pekar ut tunnelbanesystemets smutsigaste hörn, i Rinkeby.

En liten stund fick vi vänta i väntrummet, bland en massa andra barn med gips. Här var Åke en i mängden helt enkelt. Han var nog den mest rörliga av alla i väntrummet dock.

Beredd med hörselskydd inför sågningen av gipset.

Personalen började genast såga, utan att tveka eller kasta bort något tid på förklaringar. Åke tog det väldigt bra, han var mindre rädd än vi föräldrar.

Den sista biten klipptes upp.

Äntligen var benet fritt! Åke böjde genast på det, men höll det sedan rakt i nästan 24 timmar.

På väg hem gick vi förbi Vurma och fikade och firade att Åke sluppit gipset. Hurra!

Det var en stor kaka, men god.

Den första dagen fick vi lov att vara hemma med honom. Det var som att han var tillbaka på ruta ett igen, när han precis hade fått gipset. Han vågade inte längre böja benet och han var väldigt försiktig. Vi fick hjälpa honom mycket mer igen, bära honom vart han än skulle och så vidare. Men det gick rätt fort över och efter någon dag började han halta omkring som på slutet med gips. Efter en vecka slutade han hasa benet efter sig och gick ganska normalt igen.

På kvällen passade Åke på att göra något som han inte gjort på länge: att ta ett skönt bad!

Mer bilder från Åkes gipstid

Det fanns några fler bilder från Åkes tid med gipset som vi inte vill undanhålla bloggen.

Så här skulle en röntgenspecialist säga:
"Lång diafysär spiralfraktur i tibia med ringa dislokation".

Samma fraktur, men sedd från sidan. Notera att skelettdelarna inte är
färdigbildade än (mineraliserade). Det är bara brosk än så länge.
 

Under gipstiden var det lite svårt att hitta på saker som vi kunde göra. Vi var ju mer hemma än vanligt och längtade efter att få komma ut, men vad kan man hitta på utomhus med ett gipsat ben? Tur att Åke är så intresserad av kollektivtrafiken här i stan! Redan innan olyckan hade vi börjat beta av ändhållplatserna i tunnelbanan, och nu gjorde vi det till ett projekt att hinna besöka alla. Här är några bilder från sådana resor.

Åke ansvarar för Reskassan. Här är vi på Gamla Stans tunnelbanestation
och ska byta från den röda linjen till den gröna.

Åke utanför Åkeshov, precis vid tunnelbanestationen med samma namn. 

Här studerar vi vart vi kan åka och var vi har varit.

Skarpnäcks tunnelbanestation. Det var tråkigare i Skarpnäck än vi trodde.

Tur att vi hade några slantar med oss som räckte till att köpa lördagsgodis.
Här är vi på väg ner till plattformen igen.

Åke började tiden i gips som ganska orörlig, men snart började han röra på sig efter bästa förmåga. Redan någon dag efter att vi kommit hem tog han sig fram själv längs golvet, i rätt snabb fart. Vi insåg att det var bra med byxor och strumpor som gled lätt längs golvet.

Några veckor senare rörde han sig nästan obehindrat med gipset. Visst, benet är stelt, men han lät sig verkligen inte bekomma. I filmen nedan ska vi till farmor och farfar, barnen ska få sova över där.

Åke var inte så glad för att visa sig bland kamraterna på förskolan med sitt gips, men han var ju tvungen att komma tillbaka dit någon gång. När han blivit lite mer bekväm med gipset och vi visste att han skulle klara av det, så fick han komma tillbaka. När vi kom dit på eftermiddagen så visade det sig att hela förskolan fortfarande var ute på utflykt, så vi var ensamma i lokalerna i minst en halvtimme innan de andra kom. Det var kanske inte så dumt, Åke hann visa mig lite roliga leksaker. När de andra kom så lämnade jag honom och gick bort en timme innan jag kom tillbaka och hämtade honom och Tage igen. Jag var lite nervös, hur hade det gått? Det visade sig att han hade varit väldigt framåt och ville göra allt utan hjälp och han hade låtit alla titta och känna på gipset. Efter den stunden tyckte han aldrig mer att gipset var något pinsamt.

Åke visar roliga leksaker på förskolan. Snart kommer de andra barnen tillbaka.

Tiden med gips

Utvecklingen under Åkes tid med gipset var intressant att följa. Till en början var han nästan helt orörlig och fick bäras vart han än skulle. När han väl kommit på plats, till sängen, soffan eller var han nu hamnade, så kunde han höja benet i luften, men han förflyttade sig inte. Det var besvärligt med toalettbesök under den här tiden: vi lyfte dit honom och sedan fick vi hålla det gipsade benet, eller fixa med en pall eller något liknande.

Efter en tid så började han hasa fram på golvet, baklänges. Han sköt ifrån med det friska benet och tog sig mellan vardagsrummet och köket. Han började också resa sig upp och stå, utan att stödja på gipset.

Lek i barnrummet. Åke förflyttar sig genom att lyfta på vänsterbenet över olika hinder.

Någon dag senare började han försiktigt att ta sig fram gåendes längs bokhyllor och bord som han höll sig i. Snart släppte han taget och började långsamt hasa sig fram. Sakta men säkert blev han snabbare och säkrare på att röra sig och mot slutet klättrade han i våningssängar, i klätterställningar och spelade bandy i parkleken till synes nästan helt oberörd.

En annan sak vi snabbt lade märke till var att Åke inte gillade när man talade om gipset. När vi mötte någon, när Åke satt i vagnen, började alla genast intressera sig för Åkes ben och försökte prata med honom om hur synd det var om honom. Då brukade Åke titta bort. Det såg ut som om han ville sjunka genom jorden, som om han skämdes. Inte minst var detta märkbart med de andra förskolebarnen. När vi lämnade Tage på förskolan ville Åke helst att vi skulle lämna honom i vagnen en bit bort, så att han slapp följa med ända fram. Vi förstod snart detta och lärde oss att vara mer diskreta, t.ex. genom att gömma gipset under byxor, och genom att ge Åke någon leksak att ha i knät, som han kunde använda när han träffa någon för att leda bort uppmärksamheten från benet och gipset.

– Oj, stackare, har du brutit benet?, kunde någon vi mötte säga och sätta sig på huk.
– Kolla här på min buss! svarade Åke typiskt.

Den första tiden, innan han vant sig vid gipset och blivit smidigare på att röra sig själv, så fick han vara hemma med oss. Vi gjorde utflykter, mestadels i och omkring tunnelbanan. Vi siktade på att besöka alla slutstationer i tunnelbanan – och dit räknas även Alvik och Åkeshov för er som undrar. Några hade vi besökt redan innan Åreresan, men många betade vi av under de här dagarna: Hagsätra, Skarpnäck, Akalla, Hjulsta, Åkeshov, Hässelby Strand, Alvik, Kungsträdgården, Norsborg och Fruängen.

I tunnelbanan, på väg mot Hagsätra. I bakgrunden syns resten av förskolan, de skulle också på utflykt den här dagen. Det syns på Åkes blick att han inte är helt bekväm med att vara så nära de andra.

Så här ser det alltså ut i Hagsätra, och där borta slutar spåren. Här ute var nästan allt vitt, det hade kommit snö över natten, vilket inte var vanligt den här milda och snöfattiga vintern.

Vi fikar på ett kafé i Hagsätra Centrum.

Åke ville "bilda" som han säger, och jag trodde han fotograferade mig, men det var tydligen något annat som var intressantare...

Gipset dekorerades mestadels när vi var i Åre. Hade vi fortsatt att rita på det hade det bara blivit plottrigare. Den som tittar noga ser att det står Skarpnäck, och på ett annat ställe står det Åkeshov. Den gula bussen gillade han, men han påpekade ofta att jag ritat den alltför nära den gula stjärnan.

Vi blev väldigt bekanta med gipset efter en tid.

En tuff grabb, i gipsförpackning...

Mot slutet av gipsperioden var vi mindre och mindre hämmade av gipset. Vi åkte till exempel till Skansen tillsammans med farmor och farfar, och Åke sprang omkring som alla andra barn, men man kunde se att han haltade.

– Tittut, är det någon hemma här under trädet?

Det här var den enda råttan vi såg.

Vid Lillskansen försvann Åke (och Tage) snabbt in i tunnlarna under jorden. Ibland dök de upp så vi kunde se var de befann sig.

Här är Åke lite missnöjd med att killen längst in inte ville flytta på sig.
Tage å andra sidan tyckte att han träffat en kompis.

Glass gör alla glada!

De här bilarna är alltid uppskattade att åka med! En riktig Mercedes!