När Åke bröt benet igen

Det var stilla veckan, veckan före påsk. Åke hade nyss blivit av med gipset och hade gjort stora framsteg. Först fick vi bära honom överallt, sedan släpade han sig fram längs golvet, efter ytterligare någon halv dag började han gå längs väggarna och snart haltade han fram med vänsterbenet släpande efter honom. Nu på askonsdagen och skärtorsdagen hade han till och med börjat gå med benet framåt, utan att vrida det i en onaturlig vinkel. På förskolan lämnade vi Åke utan vagnen: han ville inte sitta i den, så den var till mer besvär än hjälp. Stora framsteg med andra ord!

Efter en lång tid när vi fått ställa egna önskemål i bakgrunden och fokusera på att underlätta för Åke så såg jag fram emot att göra något roligt på egen hand. Vi hade nu börjat kunna ta oss för olika projekt igen och började närma oss den vanliga vardagslunken. På onsdagkvällen planerade jag min lediga torsdag. Kanske ett besök på Artipelag? Det verkade som en spännande konsthall, men jag slog det ur hågen när jag insåg att man enbart kunde resa kollektivt dit på helgen, eller tidig morgon/sen eftermiddag. Det fick bli något annat. En tanke jag haft tidigare var att ta med barnen ut i skogen på långfredagen, närmare bestämt till Judarskogen, Stockholms första naturreservat. Nu planerade jag att åka ut dig och rekognoscera, så att vi besökte rätt del av naturreservatet och letade efter sådant som vi faktiskt skulle kunna hitta.

Vanlig padda, på en stig i Judarskogen.

Jag lämnade barnen på förskolan, packade cykelkorgen och ryggsäcken full med fotoutrustning och cyklade till Judarskogen. Det var en sträcka om 10 kilometer och jag parkerade cykeln vid kanten av reservatet och gick in genom terrängen. Fanns det några lekande grodor? Jag hittade genast lite grodrom och två paddor som lekte. Sedan gick jag runt nästan hela sjön och hittade ingenting, förrän jag upptäckte en stor padda på gångstigen. Jag började filma den, men plötsligt ringde telefonen. Det var personalen på förskolan som ringde. De berättade att de varit i Blecktornsparken, och Åke hade ramlat på en studsmatta, och dessutom hade en ur personalen ramlat och satt sig på hans ben... Han hade väldigt ont, men hade nu slutat gråta. För säkerhets skull var de nu på väg till Södersjukhuset för att kolla upp det och de ville att jag gärna skulle komma också. Jag berättade att jag var långt ute i Bromma och att det skulle ta sin tid, men att jag var på väg.

Först fick jag hitta tillbaka till cykeln och hämta den. Sedan cyklade jag till närmaste tunnelbanestation, Åkeshov, parkerade cykeln där och hoppade på tunnelbanan. Under tiden försökte jag ringa Lovisa, som jobbade på Karolinska som vanligt, men fick inte tag på henne. Hon har dålig mobiltäckning på jobbet, så jag ringde Karolinskas växel och bad dem försöka nå Lovisa via hennes sökare, men det lyckades inte heller. Samtidigt hörde personalen från förskolan av sig igen och berättade att Åke blivit undersökt på SÖS och att de ville att han skulle undersökas av en barnortoped, d.v.s. på Astrid Lindgrens sjukhus. Ville jag möta upp på SÖS och åka ambulans med Åke till Karolinska, eller ville jag mötas på Karolinska? Jag såg ingen anledning för dem att vänta på mig på SÖS, så jag sa att vi skulle mötas på Karolinska. Väl där försökte jag igen få tag på Lovisa, men lyckades inte. Efter en stund kom Åke i ambulansen och jag mötte honom, förskolepersonalen och ambulanspersonalen. Åke hade sovit i ambulansen och hade fått en liten isbjörn i present. Ambulanspersonalen försökte muntra upp Åke och frågade vad isbjörnen skulle heta, men Åke var inte på humör och teg. Jag fick en kort redogörelse för vad som skett av förskolepersonalen, sedan tackade jag honom för hjälpen och sa att han inte behövde stanna längre, så han åkte tillbaka till förskolan.

Åke på Astrid Lindgrens barnsjukhus, akutmottagningen.

Åke hade vänsterbenet i ett slags vakuumpaket för att det inte skulle röra på sig, men när läkaren kom så tog man bort det. Hon undersökte Åke som hade mer ont den här gången än i Åre och hon misstänkte en ny fraktur på underbenet. Ifall han skulle behöva opereras så fick han en klick embla ovanpå händerna, sedan ett plastplåster ovanpå det. (Det är en lokalbedövande kräm som bland annat används för att göra sprut/droppstick lättare). Nu hade Lovisa fått tillfällig mobiltäckning och upptäckte förskräckt 9 missade samtal från förskolan och från mig. Hon ringde mig och fick veta allt och fem minuter senare var hon med oss i rummet, fortfarande klädd i sina läkarkläder. Nu väntade vi på röntgenundersökning och en sköterska kom förbi med lite smärtstillande till Åke, i drickbar form. Det vägrade han resolut att smaka av. (Här var han lik sitt vanliga jag).

Lite, lite smakade Åke på en smärtstillande tablett han fick, men sedan ville han inte ha mer.

Efter en stund var det Åkes tur att röntgas och vi fick rulla upp Åke i sin säng till barnröntgen några våningar upp. Där blev det ny väntan innan det var vår tur. På anslagstavlan på väggen där vi väntade stod det att studsmattor var roliga, men farliga. När vi kommenterade det så visade det sig att det var fler barn i kön till röntgen som skadat sig på studsmatta. Själva röntgenundersökningen gick fort och Lovisa hann få en kort skymt av bilderna innan vi fick lämna rummet så att nästa patient kunde ta plats.

Lovisa kom direkt från jobbet och förväxlades ibland för personal.

Jodå, det var en ny fraktur. Det var ingen spiralfraktur den här gången, och den var lite mer dislocerad än förra gången, men det kunde varit mycket värre. Vi fick åka ner till vårt rum på bottenvåningen igen och vänta på läkaren, som berättade om frakturen och att Åke behövde gipsas igen. Nu fick vi vänta på gipsning och under tiden så gick jag iväg för att köpa glass och annat som kunde muntra upp. En clown tittade förbi Åke och visade sin roliga hatt: en kruka med en solros i, som kunde spruta vatten! Åke fick en fin ballong av henne, som hon vek ihop så att det blev en hund. Glassen gillade han också när jag kom tillbaka.

En rolig hund!

En god glass! Lovisa meddelar omvärlden vad som hänt.

I väntan på gipsning... Åke på gott humör.

Han ville också fotografera, eller "bilda" som han säger.

Nu vet vi ju hur en gipsning går till, men det blev inte på samma sätt som i Åre. Här lade man bara gips på baksidan av foten, underbenet och låret. Sedan lade man ett gummiliknande förband runt hela benet och det fanns två färger att välja mellan. Vilken färg ville Åke ha, rött eller blått? Grått blev svaret. Det fick bli rött. Vi skulle få en remiss till barnortopeden i Rinkeby om en vecka ungefär, tills dess får Åke inte stödja på benet.

Så var det dags igen...

Nu hade klockan hunnit bli över fem, och farmor och farfar (som just kommit tillbaka till Stockholm) hade hämtat Tage från förskolan och bjöd honom på mat hemma på Odenplan. Lovisa gick och bytte om samt köpte lite smärtstillande på Apoteket innan vi tog en taxi hem.

Nu var det ju Skärtorsdag och Åke ville absolut vara påskkärring och ringa på hos grannarna och hoppas på godisgåvor, så det var bara att klä om honom och rulla iväg ut i trapphuset med barnvagnen med Åke i. Han är inte den som ger sig så lätt!

Två påskkärringar laddade för en tur i trapphuset.

Åke ville också bli sminkad så småningom.