Åkes entré (och mammans bearbetning av vad som egentligen hände den där galna natten)

Det har nu gått nästan exakt en vecka sedan lille Åke kom till oss. Det hela började sent på kvällen tisdagen den 9 mars. Då hade jag gått 5 dagar över tiden och inte känt minsta förvärk på flera dagar, så vi hade just ställt in oss på att räkna med en igångsättning en vecka senare. På kvällen levererades äntligen vår soffa som vi köpt några veckor tidigare, så vi monterade ihop den och tittade sedan på ett avsnitt av Mad Men. Tage sov lugnt i sitt rum sedan flera timmar.

Kl. 23.23:

Klockan 23.23 kastade jag ett öga på klockradion medan vi gick och la oss. Precis i det ögonblicket kände jag en värkande känsla i nedre ryggen så jag bad Pelle trycka lite där. En minut senare insåg jag att jag fick en tydlig värk i nedre ryggen som stegrade sig och sedan avtog. Den var förvånansvärt smärtsam för att vara en första värk, tyckte jag. Pelle klockade genast tiden till nästa värk och det var bara 2 minuter. Och sen kom en till, och en till och det var max 1-2 minuter mellan varje. Värkarna ökade hela tiden i intensitet och jag fick anstränga mig för att andas medan de pågick.

Kl. 23.31:
Klockan 23.31 insåg jag att vi måste åka in till BB under natten så jag ringde min syster Sofia som skulle passa Tage när vi åkte in, för att förbereda henne. Under samtalet fick jag en värk som var så smärtsam att jag fick slänga ifrån mig luren ett tag. Ändå sa jag av någon oförklarlig anledning att hon kunde ta det lugnt och behövde inte skynda sig. Som tur var så lyssnade hon inte så noga på vad jag sa utan steg genast upp och ringde på en taxi. Vi steg upp för att ringa Södra BB och se om de hade plats, klä på oss, packa ihop lite necessärer och skriva en liten instruktionslista om Tages frukost, förskoletider och liknande men allt tog så lång tid eftersom värkarna hela tiden avlöste varandra och var så smärtsamma att jag inte kunde fokusera på något annat än att stå på knä, vika mig dubbelt och andas, och det med Pelles hjälp.

Kl. 23.38:
Klockan 23.38 lyckades jag ringa Södra BB. Barnmorskan i luren frågade hur länge jag hade haft värkar och jag drog till med "en halvtimme" för jag kunde inte förmå mig att säga att jag bara hade haft värkar i en kvart men ändå absolut ville åka in på momangen. Barnmorskan sa att jag fick komma in på en kontroll eftersom jag hade så ont men att jag skulle vara förberedd på att få åka hem igen sen eftersom värkarna bara pågått så kort tid. Ok, ok tänkte jag. Bara jag får komma in, och bara jag hinner få epiduralbedövning den här gången. På senaste MVC-besöket skulle jag fylla i mina önskemål inför förlossningen och mitt enda önskemål var just att komma in i tid för att hinna få epiduralbedövning, eftersom jag inte hann få det förra gången när Tage kom. Telefonsamtalet varade 4 minuter och under den tiden hann jag få två rejäla värkar.

Precis när jag la på luren gick vattnet och därefter blev värkarna nästan outhärdliga. I samma stund kom Sofia - helt otroligt snabbt ända från Skärmarbrink till vår stora stora lättnad. Vi hade nu insett att det inte var möjligt att packa strukturerat eller att ge Sofia den där informationen om Tage, vi var bara tvungna att komma iväg så fort som möjligt. Pelle ringde på en taxi och vi gick mot hallen för att klä på oss. Jag hade fått på mig en klänning och mössan. Sofia sprang och hämtade ett par strumpor och jag lyckades sätta på mig en av strumporna. Hela tiden avbröts jag av värkar och jag insåg att det tog för lång tid så jag struntade i den andra strumpan och fick på mig en stövel istället.

Kl. 00.03
Sen kom en krystvärk. "Aaaaaj det känns som den kommer nu", skrek jag halvt i panik till Pelle. "Det går inte med taxi, ring efter ambulans istället". Klockan var då 00.03 och Pelle ringde 112. Medan han pratade med dem och snabbt förklarade situationen avtog värken och jag fick en känsla av att jag sjåpade mig, det kanske var möjligt att gå ändå, så jag sa "Nä, strunta i ambulansen, nu går vi ned till taxin". I tumultet och oväsendet vaknade Tage och kom utspringande i hallen. Som tur var hade vi ju Sofia där så hon fångade snabbt upp honom och bar tillbaka honom till sovrummet och försökte lugna honom, men han var mycket upprörd och upprepade gråtande "Tage tappade nappen" gång på gång. Pelle hann avsluta 112-samtalet och jag tog tag i dörrhandtaget för att kliva ut i trapphuset. Då kom andra krystvärken vilket fick mig att stanna till och kvida högljutt. Pelle, som förstås inte kunde ana vad som verkligen var på gång försökte uppmuntrande säga "Men kom nu, nu går vi snabbt, så får du bedövning snart". I samma stund stod jag där och insåg att huvudet var halvvägs ute varpå jag skrek "Men jag KAN ju inte gå, huvudet är ute".

Kl. 00.07:
Pelle ropade åt Sofia "Strunta i Tage, ring Josefine" (min syster som är barnmorska, i hopp om att få lite instruktioner). Själv ringde han åter 112 och klockan var då 00.07. Han hann dock inte säga mycket mer än sitt namn, för 3:e krystvärken kom och jag stod upp och ropade "Nu kommer den" varpå Pelle slängde ifrån sig luren och fångade upp bebisen så att den inte damp ned på hallgolvet. I samma sekund ropade han till Sofia "Strunta i Josse, ring ambulans"! Efter att bebisen kommit ut kastade jag mig fram mot stolen där Pelles telefon hade hamnat och frågade förtvivlat "Hallå, jag har fött en bebis hemma, vad ska vi göra"? I luren var en man från 112 som hade hört hela händelsen. Lugnt och sansat och strukturerat sa han "Jag hör att bebisen skriker. Lägg dig ned på golvet och lägg bebisen på magen. Se till att navelsträngen ej är virad runt halsen och värm bebisen med en handduk. Ambulansen är på väg". Det var otroligt skönt att prata med en så lugn och strukturerad person i det ögonblicket, för själv var jag så stressad och chockad att jag inte ens kunde komma på de enkla självklara sakerna själv. Jag upprepade vad han sa för de andra. Pelle hade redan haft sinnesnärvaro att både ta emot barnet och reda upp navelsträngen som var virad runt halsen och Sofia hade också parallellt pratat med en annan 112-telefonist så hon kom springande med en handduk till bebisen och sen sprang hon vidare ned och ut på gatan för att möta upp ambulansen. Från att bebisen var född (kl 00.07) tog det drygt 10 minuter innan ambulansen kom. För mig kändes det som en evighet och så fort bebisen tog lite pauser i sitt skrikande blev jag livrädd att han inte skulle klara sig. Pelle var lite lugnare för han hade koll på att bebisen rörde på sig och såg levande ut. Tage låg fortfarande och ropade "Mamma", men som tur var låg han kvar inne i sin säng trots att Sofia hade lämnat honom. Vi ropade tillbaka från hallen och försökte låta så lugna och normala som möjligt. "Sov så gott Tage, allt är bra, det är ingen fara. Du har fått en lillebror" och när Sofia och de två ambulansmännen äntligen kom så hade Tage redan somnat om.

Kl. 00.19:
När de trevliga ambulansmännen kom kände jag en enorm lättnad och först då kände jag att det här kommer nog gå bra ändå. De försäkrade sig om att lillbebisen mådde OK och hjälpte mig sedan att med bebisen i famnen gå ut till hissen. Där nere väntade en bår som jag fick åka på ut i ambulansen. Pelle fick sitta fram i ambulansen. Innan vi åkte frågade en av ambulansmännen om vi hade någon bebismössa att sätta på den lille nyfödde för att bevara värmen men det kändes för omständligt att börja leta bland bebiskläderna i det läget så istället fick lille Åke på sig Pelles bruna keps. Det ska börjas i tid, tyckte ambulansmannen. När vi kom fram till Södra BB i ambulans med blåljus och en född bebis blev barnmorskan som tog emot (och som jag pratat med drygt en halvtimme tidigare) lite överrumplad för hon visste ju ingenting av vad som hade skett sedan samtalet. Men hon och den övriga personalen var fantastiskt lugna och proffsiga och vi kände oss otroligt väl omhändertagna alla tre. Vi fick komma in på ett av deras mysiga rum och där konstaterades att lille Åke mådde utmärkt och t.o.m. var godkänd i kroppstemperatur även om han låg precis på nedre acceptabla gränsen. Navelsträngen klipptes och lille Åke började ammas. Lugnet infann sig och allt kändes så fantastiskt.

Barnmorskan pysslar om lille Åke.

Liten och skrynklig – men stark.

Lill-Åke har bytt huvudbonad från Pappas stora keps till en av
landstingets bebiskalsonger.

Friden har lagt sig.

När personalen hade lämnat oss ringde vi Sofia för att höra att det var OK med henne. Hon var förstås också fortfarande klarvaken och uppe i varv. Hon mådde bra och Tage hade inte vaknat mer. Sofia berättade att hon i tumultet i väntan på ambulansen också ringt min mamma och pappa och sagt att jag fött en bebis i hallen så jag ringde upp dem också. De var också klarvakna och kunde inte sova och det kändes skönt att prata med dem också. Vi var ju fortfarande ganska mycket i chocktillstånd Pelle och jag. Pelle ringde även sina föräldrar som är på Nya Zeeland och berättade om den stora händelsen. Sedan somnade han och även lille Åke. Själv låg jag vaken nästan hela natten för jag var så uppe i varv och tankarna bara flög runt i huvudet. Men jag kände en oerhörd lycka. På morgonen låg vi bara och skrattade åt det galna händelseförloppet.

Äntligen är det morgon så att vi kunde ringa Sofia igen!
Tage mådde bra enligt Sofia och satt glad och sjungande och
åt sin frukost och verkade inte minnas något av nattens händelser.

Dagarna efter har vi känt ett starkt behov av att gå igenom hela händelseförloppet om och om igen för att kunna smälta det. Härom kvällen träffade vi Sofia igen och gick igenom händelserna igen och det kändes väldigt bra. Vi insåg att vi hade olika starka minnen av olika saker och kunde tillsammans fylla i hela händelseförloppet. Tidpunkterna för de olika händelserna och framför allt själva födseln fick vi fram genom att kolla på telefonen när vi hade ringt de olika samtalen. Själv har jag en total minneslucka från det att jag kände att huvudet var ute tills jag kastade mig fram mot Pelles telefon för att prata med 112-telefonisten. Själva födseln kan jag alltså inte minnas. Det var nog helt enkelt FÖR chockartat.

Så fin var han, vår lille Åke.

Välkommen!

Den 10 mars 2010 kl. 00.07 (cirka) föddes familjens yngste medlem hemma i vår hall. Det tog bara omkring 40 minuter från första värken tills allt var klart. Sedan åkte vi ambulans till SÖS, där vi nu vilar upp oss. Alla mår bra.

Vikt: 3540 gram
Längd: 51 cm

Vi väntar med spänning och Tage har koll på sina far- och morföräldrar.

Det är förvånansvärt påfrestande att gå över tiden även om det bara är några enstaka dagar. Jag känner igen känslan, det var precis så med Tage som kom 3 dagar efter det beräknade datumet. Det är ju förstås jättedumt att i 9 månader gå och ställa in sig på ett specifikt datum och ladda inför det, men det är svårt att låta bli. När så den stora dagen kommer - och passerar - så går liksom luften ur en. Plötsligt känns det nästan som en besvikelse och man blir tom och håglös. Man har ju inte planerat minsta lilla aktivitet eftersom man var så inställd på att ha fullt upp med en ny liten bebis. Jag tycker att det är jobbigt och jag kan tänka mig att det är ännu värre för Pelle som i fredags var helt inställd på att inte gå till jobbet den här veckan och alltså mentalt ställde in sig på att inte vara så involverad i veckans projekt. Men nu fick han ju gå dit ändå.

Jag hade också hoppats på att bebisen skulle komma när min mamma var här i stan. Hon hade tagit ledigt från jobbet och tänkte vara här hela förra veckan dels för att ta hand om Tage när vi var på BB och dels för att få se den lilla nyfödingen, det som är det bästa hon vet. När mormor hade dött tog hon tåget upp hit och vi hade 2 mysiga dagar i vintriga soliga Stockholm, bl a var vi på Thielska Galleriet på Djurgården, något som verkligen kan rekommenderas för de som ej varit där. Den här veckan var hon tyvärr tvungen att vara hemma och jobba igen.



Igår när jag låg bredvid Tage vid nattningen hade han varit helt tyst i 10 minuter och jag trodde att han hade somnat. Då sa han plötsligt: "Farfar åker flygplan. Farmor åker flygplan också". Sen tänkte han några sekunder och sedan la han till: "Mormor åker tåget". Det är viktiga saker för honom som han ligger och funderar på vid nattkvisten.

Födelsedag och avsked men ingen ny bebis.

Idag var lill-pyret beräknad att komma men valde att stanna i magen ytterligare ett tag. Det var nog lika bra för dagen har varit tillräckligt händelserik ändå.


Tage fyller 2 år! Som vanligt var det han som vaknade först av oss tre precis som han brukar vid 6.30-tiden. Vi hade förberett oss så så fort han började ropa på oss smög vi upp, tog med ett tänt ljus, en blomma och två paket och tågade sjungande in till honom. Han såg lite förvånad ut men vi har ju pratat mycket med honom om hans födelsedag och han är mycket väl bekant med 'Ja må han leva' så han visste ju vad spektaklet handlade om. Han fick en bok om Bu och Bä och ett stort konstigt paket med en tripptrapp-stol i. Mycket förtjust klättrade han genast upp på stolen och beordrade oss att sitta på golvet bredvid och läsa den nya boken för honom. Stolen gjorde också succé både vid frukosten och efteråt när Tage insåg att han kunde flytta runt den i köket och använda den som stege för att nå spännande saker som han inte har nått lika lätt förut. Efter frukosten gick Pelle till jobbet och Tage och jag gick så småningom till Högalidslekparken där förskolelämningen sker varje dag. Som vanligt kom Tages kompis Frida glatt och ivrigt framspringande och ropade: -Nu kommer Tage, nu kommer Tage! Och Tage blev som vanligt alldeles överförtjust av att träffa henne. Det är så roligt att de tycker så mycket om varandra. Tage fick också stora kramar av förskolelärarna Åsa och Paulo som visste att han fyllde år idag.


När jag kom hem från förskolelämningen ringde min pappa och jag fick det sorgliga beskedet att min mormor precis hade somnat in. Söta fina lilla mormor. De senaste åren har hon varit dement och inte riktigt hängt med, men jag har oändligt många fina minnesbilder av hur hon var innan, och hon har betytt väldigt mycket för mig. Jag hade, precis som Tage har, turen att ha en mormor som verkligen brydde sig om sina barnbarn. Man märkte att hon tyckte det var så roligt att vara med mig och mina syskon. Jag har så många fina minnen av långa somrar på Öland hos mormor och morfar. Jag och mina systrar älskade att leka med dockor och mormor var så delaktig och sydde både dockor, dockkläder och sängkläder till dockvagnarna. Hon ordnade även med dockkalas med riktig jordgubbstårta när min favoritdocka fyllde år. Och när vi lekte att de krokiga björkgrenarna på tomten var hästar sydde hon sadlar och betsel till vår lek. För att inte tala om alla fina klänningar hon sydde till oss. Hos mormor och morfar fick man alltid efterrätt, ofta mormors underbara egenkokade krämer av rabarber, krusbär eller jordgubbar. Efterrätt var lyx och kändes väldigt speciellt. Det var alltid så mysigt att komma fram till Öland efter den långa bilresan och mormor hade alltid gjort i ordning, bäddat fint och plockat fram våra leksaker så att de låg och väntade på oss. Vi var även där några jular och det var helt underbart att komma fram till det mysiga pyntade varma huset där mormor hade fixat och förberett. Jag fick då alltid sova i mormors pyttelilla mysiga syrum där det fanns en liten säng, och i det lilla fönstret stod det en fin liten porslinskyrka med lampa inuti som lyste så fint genom de färgade kyrkfönsterna. Det svaga vackra skenet fick lysa hela natten. Mormor var inte vidare religiös av sig. Mina storasystrar fick pengar av henne när de konfirmerades eftersom det är brukligt med sådan uppvaktning men när jag beslutade mig för att jag inte ville konfirmera mig så fick jag pengar för att jag inte gjorde det. Jag har så många härliga barndomsminnen från all tid med mormor på Öland och jag är så glad att jag hade en sån fin mormor. Nu är jag så glad och tacksam över att även Tage har haft sån tur att han har helt fantastiska mor- och farföräldrar som bryr sig om honom. Det är inte alla som har det. Sov gott fina mormor.

Tage firas i förväg

I lördags hade vi 2-årskalas för Tage. Han fyller inte år förrän den 4 mars men det kändes lämpligt att fira honom i förväg eftersom vi ju inte vet när vi kommer att vara på BB den närmaste veckan. Dessutom passade vi på att ha kalas när Tages farmor och farfar var i stan. Idag åkte de nämligen iväg på en månads långresa till Nya Zeeland och Australien. Till kalaset kom också Tages två kusiner Ingrid och Tore, alla mostrar och morbröder som bor i Stockholm, Ina och Tages fadder Ulrika. Tage fick flera jätteroliga böcker som vi redan har hunnit läsa tiotals gånger och en fin badanka som han badade med idag. Av farmor och farfar fick han en trehjuling. Han kan inte trampa riktigt själv ännu men i vår/sommar kommer det nog gå fint.

Moster Johanna fiskar efter något gott i fiskdammen.

Tage blev glad för russinpaketet och aprikoserna som låg i hans påse.
Johan blev glad för han fick något som han tyckte var godare än russin.
Ina är uppslukad av den roliga prutt-boken.

- Puss bebisen! När kommer du ut?

Ja, nu är det bara tre dagar kvar till beräknad nedkomst. Jag har varit ledig de sista 2 veckorna, pysslat i hemmet och börjat förbereda mig mentalt. De pyttesmå blöjorna är inköpta och precis nyss tog Pelle fram en väska och började lägga ned saker som vi ska ta med till BB. Nu ska vi bara plocka fram lite bebiskläder, vaggan och liggvagnen och sen är vi beredda.

Tyvärr är ju Tages farmor och farfar inte kvar i stan så de får inte se den lilla bebisen när den är färsk och inte heller kan de ta hand om Tage när vi är på BB. Det är de ledsna för men de hade ju planerat sin resa sedan länge. Förhoppningsvis kommer Tages mormor från Halmstad hit snart. Hon skulle kommit redan ikväll men tyvärr har min mormor blivit väldigt dålig sista dagarna så det är bäst att min mamma stannar hos henne. Som tur är har ju Tage också mostrar och en morbror i Stockholm som kan hoppa in och hjälpa till när det behövs. Det är vi glada för.

Climb every mountain...

Tage tycker om att sitta på köksbordet. Han klättrar upp dit och sitter och tittar på oss när vi röjer i köket. Fast när vi lagar mat vill han stå på en stol bredvid och vara delaktig i själva matlagningen. Ofta står han också vid sin egen spis och lagar mat. Sen går han runt och bjuder på pasta direkt ur sin kastrull: "nu e maten klar, mamma!"

En vanlig helgdag i en barnfamilj om tre personer

Snart blir vi en större barnfamilj och alla våra hårt inarbetade rutiner kommer att ställas på ända. Om tre-fyra veckor kommer jag inte att ha något som helst minne av hur det faktiskt var de här veckorna, så för att inte helt glömma bort detta är det bäst att göra en liten anteckning redan nu.

Hur ser en typisk dag ut för oss just nu? Mamman är nu i vecka 39 och håller ett lite lägre tempo. Men vi väcks ändå kl. 06.30 varje morgon, vardag som helg, av att Tage ropar "Färdig!". Det betyder att han har sovit klart för natten och vill komma upp. Är det helg så brukar jag bära in honom till vår säng och försöka få honom att se det sköna i att ligga ner ytterligare en liten stund – men det brukar inte lyckas. Vid sju ger jag upp och lämnar sängen. Vi byter en blöja och jag hoppar in i duschen. Under tiden sitter Tage och leker med leksakerna i badrummet eller bestämmer sig för att försöka få upp Mamman också.

Frukosten serveras inom någon halvtimme. För Tages del innebär det yoghurt med basmüsli plus russin och aprikoser. När han ser mig äta en smörgås vill han också ha en. När han ser Mamman äta superflingor vill han också ha. (Ibland äter han flingor med mjölk istället för yoghurt och müsli). Det är sällsynt att han äter särskilt mycket till frukost. Han brukar tröttna och säga "Färdig!" samtidigt som han reser sig upp i stolen och tar av sig haklappen. Då torkar vi av honom och låter honom gå från bordet. Själva passar vi på att fortsätta äta samt försöka läsa en liten snutt av tidningen om möjligt.

Nu har klockan hunnit bli åtta-halv nio och Tage kan komma in och hämta oss vid frukostbordet för att vi ska leka tillsammans med honom i hans rum. Parallellt med detta börjar vi borsta tänder och göra oss i ordning. Tages tänder borstas också och just nu är det en barnlek: han står tålmodigt och gapar och är engagerad i borstningen. "Där uppe också" kan han säga när vi borstat för länge där nere. (För några veckor sedan var det helt omöjligt att få borta hans tänder, tills vi kom på att vi kunde söka på tandborstning på YouTube. Det gick betydligt lättare att borsta hans tänder efter att han fått se fyra-fem videosnuttar på nätet med små barn som borstar tänder – det är ett tips till alla andra barnfamiljer där ute!)

Ofta vill Tage sminka sig lite med Mammans roliga prylar. Läppglanset är nog allra roligast och han brukar insistera på att Pappan också ska ha lite.

En så vacker dag som denna, med sol och 2-3 dm pudersnö som kommit under natten, kände vi att vi ville gå ut på en liten promenad. Vi klädde omsorgsfullt på oss och gick ner och hämtade pulkan på gården. Tage fick sitta på fårfällen i pulkan och vi gick till Långholmen. Där kunde vi åka i djupsnö, men pulkan välte ganska lätt tyvärr så vi fick hålla oss på vägar och stigar. Ibland lyckades vi få Tage att springa omkring lite själv också, vilket kändes viktigt när det var så kallt som idag (-12 grader).

Vid halv tolv kom vi tillbaka hem och eftersom vi inte ätit något mellanmål var vi hungriga, iallafall Tage vars humör inte var på topp längre. Tyvärr var han inte heller särskilt intresserad av lunchen jag lagade, spaghetti med pesto. Förr var det en riktig favoriträtt för honom, men han tycks inte uppskatta det lite mycket längre. Smörgåsen han fick som komplement var inte heller så intressant, han var nästan genast färdig och ville upp.

Han var ordentligt trött och vi lyckades lägga honom i sin säng och han somnade vid kvart i ett ungefär. Det hände igår också, men annars har det varit svårt att få honom att sova mitt på dagen några helger nu. Idag, liksom igår, sov han rejält och vi fick väcka honom vid tretiden så att han inte skulle vara omöjligt att lägga på kvällen. Det togs sin lilla tid för honom att bli pigg igen.

Eftersom han ätit så lite lunch tänkte vi att han måste vara hungrig och valde att erbjuda honom en av hans absoluta favoriträtter: ostkaka med hallonsylt. Men han sköt bara tallriken ifrån sig och sa "Inte ostkaka!". En liten bit kex åt han, men annars ville han inte ha något alls. Vi fick gäster strax därefter och nu var det vår tur att äta något: semlor från sportkaféet på hörnet! Tage ville också ha, det sade han iallafall. Men när han väl fick delar av Mammans och Pappans semlor var han inte längre så intresserad. Han drack lite mjölk och lekte lite med locket till semlan. Bullen som Pappan värmt (för länge) i mikrovågsugnen petade han också bara på, vilket förvånade oss storligen. Dåligt frukost, knappt någon lunch och nu tackade han nej till både ostkaka och bulle! Nå, jag har blivit lite mindre sjåpig, jag vet nu att han äter om han vill ha, annars inte.

Under besöket var han en riktigt solstråle. Ibland satt han stilla hos oss, ibland satt han själv i sitt rum och lekte med leksakerna och ibland kom han och hämtade mig och ville att vi skulle jaga varandra med åkbilen respektive dockvagnen. Jag blev så varm av att springa runt omkring i lägenheten med honom att jag fick byta kläder.

Vid halvsex gick våra gäster och vi började laga middag. Istället för att laga den planerade middagen gjorde vi en rätt som Tage alltid gillar: risotto. Samtidigt som jag stod och hackade lök så rörde Tage i sin lilla gryta med pasta på sin egen lilla spis, även om han krävde att få röra om även i min gryta då och då. Nu åt han som vanligt igen.

Kvart i sju stod han i badrummet och gapade stort och borstade tänderna igen inför läggningen. Han fick en pyjamas och jag lyfte upp honom vid bokhyllan så att han själv skulle få välja vilken bok han ville läsa som godnattsaga. Mamman läste den utvalda Adjö, Herr Muffin, men hoppade över några alltför sorgliga partier, mest för sin egen skull. Det föll på Mammans lott idag att sköta nattningen, vi brukar turas om och den andre förväntas fixa köket efter middagen men har i övrigt ledigt.

När sagan var slut ville Tage precis som vanligt läsa fler böcker. Han nöjer sig inte med en eller två berättelser nu för tiden, det ska vara fyra eller fem, och han hade gärna läst ännu fler om inte vi bestämt sagt ifrån att nu var det faktiskt dags att sova. 19.30 hörde jag Mamman lyfta upp honom i sängen. Sedan några veckor tar det mycket längre tid för Tage att somna. När han väl hamnar i sängen brukar han kräva att lampan tänds igen ifall vi har släckt den, och han vill läsa fler sagor. "Inte sova!" brukar han upprepa också, ibland i fem minuter i sträck. Om han trots allt är lite trött brukar han peka på golvet bredvid sin säng och säga "Mamma sova där!" eller "Pappa sova där!" beroende på vem som nattar honom denna kväll. Då är det bara att plocka fram en kudde och lägga sig raklång på golvet. I bästa fall somnar han sedan inom en tio minuter, men ofta tar det en halvtimme eller längre, och under den tiden hinner han slänga ut allting från sängen (mjukdjur, nappar, kuddar, täcken), be om vatten och mjölk att dricka, fråga en massa saker och be om mer sagor. Så småningom somnar han dock alltid, runt nio har de skett de senaste veckorna.

Imorgon börjar det om igen! Fast då är det vardag och Tage går i förskolan. Då lämnar vi honom i lekparken vid kvart i nio och hämtar honom vid halv fem. Morgonritualen och kvällsritualen ser ungefär likadan ut.

Hur det är om några veckor har jag ingen aning om...

Vinter i Stockholm och det börjar närma sig..

Tage och Pelle busar i snön på Långholmen

Det är och har varit en fantastisk vinter i Sverige i år. Till och med mormor och morfar i Halmstad har snö. Tage tycker ibland att det är lite jobbigt att ta på sig alla vinterkläder men annars har han inget emot snö och kyla verkar det som. Förskolepersonalen säger att han aldrig klagar och det är skönt att höra. Några av barnen tycker inte alls om att vara ute i snön. Idag är det söndag och vi lyckades ta oss ut tidigt och gick omkring på härliga Långholmen, åkte pulka, gungade och busade i snön. Fågelkvitter hörde vi också, så någonstans känner man ändå att våren är på väg. Tage tycker att det är spännande med alla fågelholkarna som finns på Långholmen. Han pekar på dem och säger: "där bor Pippi Långstrump" och vid nästa: "där bor Pippi Långstrump också" osv. Pippi Långstrump-sången hör till hans största favoriter och han kan hela utantill. Men han tror nog att den handlar om en fågel, och det kan man ju förstå.






En fredag häromveckan var alla föräldrar inbjudna på korvgrillning och fika tillsammans med förskolebarnen och personalen. Det var kul att få se hur de har det och att mingla lite med de andra föräldrarna. Tage blev jätteglad när han fick se oss. Vi fick träffa flera mammor men Pelle den enda pappan som kom.

Tage mumsar i sig sojakorv - det är ju en vegetarisk förskola.

Förra helgen åkte Pelle och jag till Trosa på "babymoon". Det var vår julklapp till varandra att åka iväg en helg och hitta på något så vi åkte till Trosa stadshotell och hade det lugnt och mysigt, promenerade, fikade, läste, badade i deras SPA, åt gott och funderade på vad nya lilla bebisen ska heta. Tage lämnade vi hos farmor och farfar och Tage vinkade glatt adjö till oss när vi åkte. Det har aldrig varit några problem med avsked och det känns väldigt skönt. Tage älskar ju att vara hos farmor och farfar. Farfar hade hämtat upp resesängen som Pelle hade när han var liten och den fungerade fortfarande utmärkt. Dessutom var den jätterolig att åka runt i när farfar körde fort fort.

Tage har stoppat om mig med sitt täcke.
Lite leksaker fick jag också ifall jag skulle vakna och vilja leka lite.

Nu är det bara 2 och en halv vecka kvar till beräknade ankomstdatumet för nya bebisen. Jag mår bra men har varit lite trött sista tiden och somnar så fort jag lägger mig ned, så det har blivit mer och mer att det är Tage som nattar mig än tvärtom på kvällarna. Även när det gäller sömnen på dagarna har det blivit omvänt. På helgerna somnar jag ofta både på för- (som på bilden ovan) och eftermiddagen medan Tage nu inte sovit någon middag alls vid tre tillfällen.



Bebin låg länge på tvärsen och la sig inte till rätta med huvudet neråt förrän det var dags att försöka vända den. Det var tur att den klarade av det på egen hand. Nu är det inte långt kvar. Det känns väldigt spännande. Igår köpte vi en ståbräda till Tages vagn så att han kan stå när bebisen tar över hans vagn och vi gör den till liggvagn igen. Annars har vi inte förberett oss någonting ännu. Jag börjar känna att det är dags att snart sluta jobba så att man hinner förbereda sig lite mer, plocka ned vaggan och bebiskläderna från vinden och lite annat pyssel.