Från larv till fjäril

Ett tydligt barndomsminne jag har är att vi såg fjärilslarver förvandlas till fjärilar. Jag minns inte exakt hur vi gjorde då, men jag ville gärna att Åke och Tage skulle få vara med om det också. I en bok läste jag att det var lättast att använda nässelfjärilslarver: de var enkla att hitta och enkla att sköta. Så vi började leta efter larver, så fort vi råkade på brännässlor någonstans.

På midsommardagen, när jag var ute och fotograferade i Aleskogen i Halmstad, så hittade jag ett parti med brännässlor. Och på dessa nässlor hittade jag fyra larver som jag tyckte såg ut som nässelfjärilslarver (svarta och håriga). Jag gick och hämtade Åke, Tage och kusin Tore, samt en liten burk att ha larverna i, och återvände med dem till nässlorna. Larverna var kvar och de hamnade i burken. Vi plockade en del nässlor också till mat till larverna.

Det här är larverna jag hittade, i Aleskogen i Halmstad.

Nästa dag åkte vi tåg tillbaka till Stockholm. Larverna låg i en större burk i en ryggsäck och var nog lite omtumlade av resan norrut: på morgonen tycktes de nästan livlösa och låg stilla i botten av burken. De fick ett nytt hem i en större plastlåda (ett så kallat "faunarium"), där vi lade hushållspapper på botten. Sedan hämtade vi färska nässlor och lade i som mat till dem. Detta tycktes göra susen, för larverna började krypa omkring och nässlorna gick åt. Varje dag i samband med hämtning/lämning på förskolan hämtade vi nya nässlor. Senare plockade vi en hel bukett med nässlor och satte i en vas: det funkade bra och gjorde att vi slapp några turer.

En larv i faunariet. 

Lustigt nog visade det sig att vi hade sex larver, inte fyra. Jag var rätt säker på att det var fyra larver vi fångat, men när jag räknade dem så fick jag dem till sex. Nåväl, två extra skulle vi väl klara av.

En morgon när vi tittade till larverna blev vi rätt förskräckta: vi hittade en larv delad på mitten. Dessutom tycktes nästan en larv äta på den. Hade de blivit kannibaler? Hade vi gett dem fel mat? Mådde de så dåligt att de gav sig på varandra? Vi läste i vår fjärilsbok och lärde oss att larverna ömsar skinn några gånger, så det var nog bara det vi sett. I lådan räknade vi fortfarande till sex levande larver.

Vid det här laget hade vi dock börjat tvivla på att det var nässelfjärilslarver. De ska nämligen ha några gula ränder längs kroppen och det tyckte vi inte att dessa larverna hade. De var mer svarta, med gula hår. Kunde det vara påfågelöga? Vi läste oss till att cirka 70 svenska fjärilsarter har larver som lever av nässlor.

Vi kom fram till att larverna nog ville ha lite kvistar, som de kunde bli puppor på, så vi ägnade en stund åt att leta efter bra kvistar på torsdagen. På fredagen, nästan en vecka efter att vi plockat larverna, och bara en dag efter att de fått kvistarna så började det hända saker bland larverna... Åke kom springade på morgonen och ropade "Mamma, mamma, en larv har hängt sig i grenen!"

Den första larven är på väg att bli puppa...

... och efter några dagar såg den ut så här.

Snart hade alla larver förvandlats till puppor.

Enligt några uppgifter jag hade om nässelfjärilar så skulle de vara i puppstadiet i tre-fyra dagar, men den tiden gick. Jag började misströsta lite, men påminde mig om att det kanske faktiskt inte var nässelfjärilar. Vi hade läst en hel del i en bok om fjärilar och jag hade nu fått lära mig att det varierar väldigt mycket hur länge puppstadiet varar, och när de olika fjärilarna är larver, puppor respektive fjärilar.

Men så en morgon...

En fjäril! Två! Nä, tre fjärilar hade kläckts under natten! 

Det var inte en nässelfjäril, så mycket förstod vi, men vi fick titta på ganska många bilder av svenska fjärilar innan vi hittade vilken art det handlade om: kartfjäril. Den har etablerat sig i Sydsverige på senare år och sprider sig norrut, men har inte nått längre än till södra Götaland än. Kartfjäril heter den eftersom mönstret på undersidan av vingarna påminner om gatunätet på en stadskarta.

Nu hade tiden kommit att släppa ut fjärilarna, och vi visste precis vid vilket nässelbestånd vi skulle göra det: uppe i Högalidsparken. Där är det soligt och finns många blommor som fjärilarna kan äta av.

Dags att komma ut!

Titta, den vill inte flyga ut!

En kartfjäril tvekar lite.

Vi släppte även ut de puppor som fortfarande inte omvandlats till fjärilar. 

Åke och Tage står i givakt när fjärilarna släpps ut.

Vår fjäril, i frihet i Högalidsparken.
Just den här tror vi var den larv vi döpt till Klätter.

Hej då fjärilar!

Snart kommer kanske de första rapporterna om att kartfjäril har skådats i Stockholm, men då kan det alltså vara vårt fel. Förlåt!

Vi fick lära oss en hel del om fjärilar längs vägen och jag tror jag hade minst lika roligt den här gången som när jag var liten...

Tages sista dag på förskolan

Bara för en kort tid sedan, inte alls länge sedan faktiskt, lämnade vi Tage för första gången på förskolan. Det känns som igår. Men nu har han blivit så stor att han lämnat förskolan bakom sig – igår var sista dagen på Il Crocodill. Själv var han inte särskilt nostalgisk över detta faktum, det var nog mest vi föräldrar som tyckte det var stort.

På väg till Högalidsparken för lämning en sista gång.
Den här morgonen kom värmen och pojkarna fick kortbyxor. Klockan är kvart i nio ungefär.

Inte-nudda-streck är leken som gäller här, och lättast att undvika dem är
om man går på de större stenarna nära gatan.

En liten paus innan vi korsar gatan.

Tage är ofta några steg för oss andra,
och han hinner dessutom klättra lite på olika saker längs vägen.

Tage accepterade att stanna upp och titta på mig när jag fotograferade, vilket blir mer och mer ovanligt.

Tage och Ruben börjar genast spela boll.

Nu är sista dagen förbi och vi hämtar Tage och Åke på förskolan.
Nu ska vi gå hem och ha en liten avslutningsfest
med två andra familjer från förskolan.

Vi åt take-away-mat och sedan blev det en somrig jordgubbstårta (eller glass för den som föredrog det).
Vädret var på sitt bästa humör och vi kunde sitta ute hela kvällen.

Hela gänget: Lovisa, Jenny, Pelle, Martina, Mattias; Nora, Elsa, Tage, Åke, Malte, Pelle och Calle.

Kolmården

På julafton fick vi en Kolmårdenresa i julklapp av mormor och morfar, och nu var det dags! Vi valde att åka tidigt på säsongen, när Kolmården just öppnat på vardagarna. Dessutom åkte vi en söndag-måndag, för att undvika att det skulle vara för mycket besökare där samtidigt som oss. Alla rymdes vi inte i mormor och morfars bil, så Pappan åkte i förväg med tåg och buss.

Fotograf: morfar.

Elefanterna sprutade vatten, och årets lilla elefantunge älskade att bada!

Här tittar vi på aporna. Det var inte alltid så lätt att få Åke och Tage att stanna på rätt sida staketet...

Aporna håller låda. I förgrunden läxar en äldre schimpans upp en unge, se hur den håller handen om hakan!

Lite längre bort låg savannen, med zebror, noshörningar, antiloper och annat.

Vi tyckte noshörningarna var riktigt coola, nästan som dinosaurier...

Japp, här är vi och tittar!

Hurra för Delfinexpressen! Åke, Lovisa och mormor var inte intresserade av att åka, men morfar tog några vändor han också.

Förutom djur finns det åkattraktioner på Kolmården. Här ser vi Pappan och Tage ombord på Delfinexpressen. Detta var på söndagen, så då var det lite mer besökare, men på måndagen åkte vi alldeles själva några gånger.

När jag var liten kunde vi åka bil inne på delar av Kolmården, men nu har de ersatt det med en linbana. Mycket bättre! Man sitter i liften och glider fram nästan ljudlöst några meter över djuren: giraffer, lejon, björnar och annat.

Morfar ombord på linbanan.

Är det Svinsta skär där ute i Bråviken kanske?

Åke gillade också högtalarrösten som guidade på flera olika språk. 

Från linbanan såg vi giraffer...

... sömninga lejon...

... och brunbjörnar som lufsade omkring.

Parken stängde klockan 17, så vi hann inte med att se allt på första dagen. Det sista vi hann med var tigrarna som fanns bakom en glasruta. Där fanns också en spännande safaribil som man kunde ratta lite.

Åke bakom ratten, och siktar en tiger längre fram på vägen.

Full fart framåt! Vi hade vagn med oss till Åke eftersom han fortfarande återhämtar
sig från benbrotten under våren. Det är dessutom väldigt kuperat på Kolmården.

När parken stängde gick vi till Vildmarkshotellet. Där hade vi två rum, med utsikt ut över Bråviken. Väldigt vackert! Vi åt middag på hotellet, men alla (särskilt barnen) var väldigt trötta, så det blev en ganska kort kväll och vi hann aldrig prova hotellets badanläggning.

Utsikt från balkongen.

Hotellet hade ett mycket uppskattat lekrum i källaren. Snygga tapeter!

På morgonen vaknade barnen fulla av ny energi!

Godmorgon!

Efter frukost valde vi att följa med en specialguidning av djurparken som arrangeras för de som bor på Vildmarkshotellet. En dryg timme innan djurparken öppnar fick vi komma in och visas runt bland morgonpigga djur som nyss matats.

Vår guide framför sina kameler.

Vi valde att åka linbanan en gång till, det var ändå ingen kö.

Fotograf: morfar.

Den andra dagen var det ännu mindre besökare i parken, och vi passade på att titta på sådant vi missat första dagen. Vi såg två shower under eftermiddagen: först sälarna och sedan delfinerna. Det var väldigt kul, och delfinshowen var en bra final på en härlig helg!

Mormor i publiken på sälshowen.

Delfinshowen var full av fart och fläkt och vi satt precis bredvid det så kallade
"stänkområdet" där publiken riskerade att bli blöta.

Innan vi lämnade parken hann vi också kort besöka Bamsevärlden, som är en del av Kolmården. Tydligen bygger de
en ny mycket större Bamsevärld, så det finns all anledning att komma tillbaka...

Hela gänget, efter lunchen den andra dagen.

Tack för ett kul besök på Kolmården, mormor och morfar!

Till sist: en film från besöket. (Eller se den på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=VmwckYCG1J0)

Fotbollsträning med Ruben

På onsdagar tränar Tage fotboll, och det gör Ruben från förskolan också. Nästan alltid är det Lovisa som följer med och jag är kvar på jobbet, men den här gången gick hon på informationsmöte inför höstens förskoleklass, och jag fick följa med på träningen idag. Jag tog med mig kameran.

Här ser vi Tage med ett farligt skott på mål. Han har allt som oftast tungan rätt i mun när han får bollkontakt.

Ruben och Tage hamnade i olika grupper, men efter matchen kunde de söka upp varandra.

Full fart framåt!

Sista dagarna tillsammans på förskolan...
Snart hamnar pojkarna i olika skolor, tyvärr.

Bort med gipset igen!

Efter ytterligare en hel del veckor i gips, nu det kortare gipset som inte sträckte sig över knät, så var det äntligen dags att bli av med det igen! Vi slapp också att åka till Rinkeby för att göra det eftersom vi hade fått en tid till ortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus på Karolinska. Praktiskt, eftersom Lovisa jobbar där. Vår avgipsningstid den 19 maj var redan klockan 8.30, så vi hade planerat att ta med oss Tage eftersom förskolan inte skulle ha öppnat i tid för oss att lämna honom där. Men eftersom Åke och Tage fick en ny kusin på lördag morgon (välkommen kusse!), så var mormor i stan och hon sov över här och kunde lämna Tage på förskolan. Alltså var det bara jag och Åke som tog buss 77 mot Karolinska den här morgonen – Lovisa cyklade.

Sista morgonen med gipset!

På Karolinska letade vi upp Lovisa och gick ner i kulvertarna. Där hade Åke spenderat en del tid i samband med bytet av gips för några veckor sedan och han hittade nästan nere i gångarna.

Här är vi i den coola lila gången, med rörpost som svischar förbi i det upplysta röret.

Vi hade tagit med oss kulor till Karolinska den här gången,
enbart för att kunna rulla dem i den här kulbanan. Kul! 

Här ligger Åke redo för avgipsning. Lovisa håller fram en bok som de läste förra gången.

Efter avslutat besök så åkte jag och Åke hem igen. Men först gick vi till Vurma och firade med något gott.
Åke valde en chokladboll med strössel på och ett glas mjölk, men han fick smaka på min kardemummabulle också.

Nu är gipstiden över, förhoppningsvis blir det aldrig något mer gips för Åke (eller någon annan i familjen). Men vi är inte klara än: nu måste Åke undvika riskaktiviteter i fyra veckor! Läkaren räknade upp följande exempel: cykla, studsmattor och spela fotboll. Det var nog lättare att säga nej när han hade gips än det kommer att vara om tre veckor när han tror sig helt återställd. Vi måste hitta på nya saker som vi kan göra utomhus fram till midsommar...