Födelsedagsresa till Berlin

Nu var det dags för familjen att åka till Berlin! Det var ett tag sedan vi var utomlands, och Åke var ganska peppad på att resa. När vi hämtade honom på förskolan berättade personalen att han pratat om att åka flygbuss till Berlin. Fast så blev det ju inte: vi tog bussen till Arlanda bara! Men redan ombord på bussen stod det klart att Åke var nervös. Han tyckte även bussen var lite läskig, när man satt så högt upp som man gjorde. Både han och Tage somnade på vägen ut, men vaknade utan problem vid terminalen.

Ombord på flygplanet, när vi hittat våra platser, blir Åke ordentligt rädd. Han klamrar sig fast i Lovisas arm och säger att det är läskigt, att det kommer att vara som på berg-och-dal-banan på Liseberg och Gröna Lund... Vi försöker lugna honom och förklarar att flygplanet inte alls svänger och kränger på samma sätt, och när vi väl kommit upp i luften så släpper rädslan och han kopplar av igen. Landningen var inte alls lika nervös.

Åke har glömt hur det är att flyga, och tänker på
de läskiga berg-och-dal-banorna han åkte i somras...

Vi kom fram sent på onsdagskvällen och tog en taxi direkt till lägenheten vi hyrde i Prenzlauer Berg. Barnen var så klart trötta, men snälla och nyfikna. Nästa morgon kunde vi börja utforska Berlin. En oväntad sak som hände var att Åke visade sig vara rädd även för Berlins tunnelbana. Vår närmaste station var placerad ovanför gatunivån och när vi stod där och väntade på tunnelbanan sade Åke plötsligt att han inte ville åka med. Han tyckte den verkade köra så fort och att den var lite läskig. Här var det enklare att se likheten med berg-och-dal-banorna från i somras... Åke lät sig dock övertalas och följde med, och efter 50 meter i tåget var rädslan som bortblåst.

Vart ska vi åka? 

Vi hamnade nere i Mitte och hoppade där på buss nr 100 som kör längs många sevärdheter i Berlin. Det var kul att sitta på övervåningen på dubbeldäckaren och se staden ur det perspektivet. Sedan letade vi oss tillbaka till Potzdamer Platz, och till Lego Discovery Center som finns där.

På gatan vid Potzdamer Platz, utanför Lego Discovery Center.

Miniatyrvärldarna de byggt upp gav oss en bra överblick över Berlins sevärdheter. På bilden syns Brandenburger Tor,
och den gamla Berlinmuren framför den. Muren rasade och alla jublade!

Vi fick även se en Lego-film, i 4D. Vad var det som var 4D?
Jo, det skvätte vatten på mig några gånger under filmen...

Tage blev uppäten av ett Lego-lejon.

Här ser vi Åke som tar sig igenom ett mörkt rum fyllt med laserstrålar. Klarar han att ta sig igenom hela rummet
och trycka på knappen på väggen utan att bryta någon stråle? 

Tage försöker detsamma. Hur lång tid man behövde på sig registrerades på en skärm.

Vi spenderade några timmar bland Legobitarna, och konstaterade att det var ungefär som ett vanligt lekland, fast med några lite mer spännande saker och mycket mer Lego. Efteråt promenerade vi mot Brandenburger Tor – trots att vi redan sett det som Lego-miniatyr. På väg dit gick vi förbi minnesmärket för Förintelsen: 4711 rektangulära stenblock resta på en yta stor som en fotbollsplan. Mäktigt. Vi vandrade omkring en stund bland stenarna och villade bort oss ibland också.

Nästa dag åkte vi direkt till Naturkundemuseum. Direkt? Nja, jag visade familjen ombord på en buss som reste åt fel håll, så vi hamnade långt ut i östra Berlin innan vi upptäckte att vi åkt åt fel håll. Där hann vi bara dricka en kopp kaffe och titta på de enorma och dystra stora husen innan vi tog bussen åt andra hållet igen. På så sätt fick vi se riktiga gamla Östberlin också.

I tunnelbanan, på väg till bussen som ledde oss fel.

Framme vid det Naturhistoriska museet. Utsidan av museet var slitet, men det var finare inuti.

En av höjdpunkterna på museet var den här stora dinosaurien,
som skymtar bakom pojkarna i bilden.

Detta är världens största kompletta ihopsatta dinosaurieskelett! Halsen och huvudet fick inte plats på bilden... Vid några platser i den stora salen hade de installerat "digital kikare". Tittade man i de kunde man se hur skeletten byggdes på med inre organ, sedan hud, sedan började de röra på sig och museets väggar förvandlades till den miljö där de levde. Imponerande! 

Vi hade lärt oss av första dagen att inte planera in alltför mycket på en dag, utan ha några få saker inplanerade med mycket luft emellan. Egentligen hade vi tänkt börja dagen med att åka upp i TV-tornet, men det var så disigt, så vi valde att vänta med det. På eftermiddagen var det bara gråmulet, så vi chansade på att man skulle se bättre nu.

Berlins coola gula tåg.

Vid Alexanderplatz.

Samtidigt som Lovisa var inne och köpte fler kalsonger till pojkarna (vi hann inte tvätta innan resan),
så hängde vi ute på torget. Åke och Tage var ganska fysiska med varandra under resan,
de drog och slet i varandra, men bara vänskapligt.

Nedanför TV-tornet fanns också en lekplats där vi hängde en stund.

Väl uppe i tornet stod vi och tittade ner på staden under oss.

Ser ni något där nere?

Tage var lite besviken på TV-tornet eftersom vi inte åkte ända upp. Efter bollen på mitten fortsatte ju tornet högt, högt upp, men det är bara en antenn. Han ville också att vi skulle gå upp den sista trappan till restaurangen där uppe, men där krävdes det att man hade en bordsreservation och det var inte något bra tillfälle för oss att äta.

Dagens middag intog vi istället på Shiso Burger, efter ett tips från en av Tages kompisars föräldrar.
Vi åt vegetariska hamburgare, pommes frites av vanliga potatisar och av sötpotatis, edamamebönor,
potatisskruvar och annat gott. Åke och Tage uppskattade också akvariet på toaletten.

Spex på vägen hem på kvällen...

... och mer spexande.

När vi blev för trötta för att gå satte vi oss att vänta på spårvagnen som tog oss hela vägen hem.

Vi hyrde alltså en liten lägenhet istället för att bo på hotell. Det var svårt att hitta hotellrum, vilket kan förklaras av att det var Berlin Marathon samma helg, med 50 000 deltagare. I princip bestod lägenheten av ett litet kök, en toalett och ett större rum, möblerat med tre rejäla sängar. Vi hade alltså gott om plats och kunde äta frukost i lägenheten, vilket var skönt. Den bästa livsmedelsbutiken i hela området låg precis nedanför oss på gatan, och bredvid den sålde de nybakat bröd varje morgon.

Frukost på tyska.

Bröd, smör, ost, tomat, juice och yoghurt: allt vad man behöver till frukost!

De har stora innergårdar i Berlin: så här såg det ut från vår balkong.
Vi kunde titta ner mot Prater, som är Berlins äldsta Biergarten.

Den sista hela dagen i Berlin var lördagen, då vi tog det riktigt lugnt. Vi gick till närbelägna Mauerpark, där man kunde se några av de få resterna av Berlinmuren. Där fanns också en del lekparker som vi provade oss igenom under dagen. Vi hittade ett trevligt kafé och åt lunch där.

Väster om gamla Berlinmuren.

Det var riktigt långa kedjor till gungan och blev rätt hög fart om man ville...

Detta är visserligen i Mauerpark, men det är inte Berlinmuren som Tage klättrar på,
utan en helt vanlig mur. Han vill alltid klättra, på allt.

Inne på Café Niesen, vid Mauerpark.

Tage visar hur man kan röra sig på ett ben, genom att bara röra på foten.
Vips, så återuppfann han twisten!

Varje dag under resan hade Tage på sig det här halsbandet. Han fick det av Frida på skolan precis innan han reste.

Efter Mauerpark rörde vi oss långsamt i riktning mot Kollwitzplatz, i hjärtat av Prenzlauer Berg. Vi hade inget egentligt mål, ville bara titta lite i närområdet. Det var ett väldigt grönt och fint område, med många spännande kaféer, restauranger och butiker.

Åke och Tage hittade ett (konstgjort) träd som fungerade
som ett offentligt gratisbibliotek. Åke började genast läsa en tjock tegelsten.

Vi hittade också väldigt fina tårtor i ett skyltfönster. De såg väldigt goda ut... 

Nere vid själva torget fanns det stora lekparker. Där engagerade Tage och Åke sig i det viktiga
jobbet att spräcka alla såpbubblor som den här mannen släppte lösa.

Tage klättrade i träd. Han gör väldigt ofta miner, som den här, när jag fotograferar honom för närvarande.

Utanför den gigantiska affären med enbart ekologiska varor stod en spännande ko som barnen hälsade på.

Här är på trappan ner från vår tunnelbanestation.

Den sista dagen räknade vi inte med att hinna med så mycket, men det var ju Berlin Marathon och det ville vi se. Så vi tog tunnelbanan söderut och steg av lite på måfå och hittade en bra plats att titta på löparna. Just där vi stod fanns ett peppigt gäng som spanade efter sina kompisar i löpargänget "Run Pack". När någon av dem dök upp sprang de fram och löpte bredvid en stund och drog sedan av ett konfettiregn för att få dem på gott humör.

– Nur fünf kilometer noch!

Åke tröttnade fortast på att titta på löpare. 

Han hittade istället en polisbil, och den här polisen som tog igen sig lite.

Tage var mer intresserad av tävlingen.

En gång in mot en innergård i Prenzlauer Berg. Inne i gårdshuset det står OST på stod en dam
i fönstret och tittade fascinerat på Åke och Tage när de lekte i gången.

Det var 78 trappsteg upp till vår lägenhet.

Åke och Tage räknade trappstegen varje gång. En gång störde Tage
Åke på den sista trappan så mycket att han kom av sig i räkningen.
Åke blev arg på Tage och sprang ner för trapporna.
Jag trodde han blev sur och gick snart efter för att se till
att kan kom upp igen, men då mötte jag honom: han hade bara sprungit
ner till bottenvåningen för att börja räkna från början igen...

På eftermiddagen på söndagen tog vi en taxi tillbaka till flygplatsen och åkte hem igen. Åke var inte alls rädd längre, och eftersom vi mellanlandade i Köpenhamn fick vi lite extra flygträning.

Barnen var trötta på hemvägen, vilket alla kan se här när Tage äter en smörgås på Kastrup.

När vi kom hem till Hornstull hade klockan blivit tio och barnen hade sovit hela bussresan från Arlanda. Lovisa tog Tage på ryggen och jag bar Åke på axlarna och på något sätt fick vi visst med oss bagaget också.

Vi var hemma igen, efter en riktigt kul utflykt till Berlin!

Tage börjar nollan

Åke är tillbaka på Il Crocodill. 

Idag började höstterminen för oss. Vi började med att allihop tillsammans gå till Högalidsparken där vi lämnade Åke, som nu får fortsätta i förskolan på egen hand utan storebrorsan. Det gick bra. Inga större konstigheter tyckte Åke vid lämningen.

Tage och Lydia passar på att busa lite medan deras småsyskon lämnas på förskolan.

Något som vi dock tycker är lite vemodigt är att Tages kompisar Lydia och Ruben, som han har gått tillsammans med ända sedan förskolestarten för 5 år sen, inte kom in på Högalidsskolan. De börjar på en annan skola men vi hoppas att vi ska kunna hålla kontakten ändå! Båda två har ju småsyskon som går kvar med Åke på Il Crocodill så vi kommer ju att träffa dem ofta.

När vi hade lämnat Åke styrde vi kosan ned mot Långholmen där Tages skola kommer att vara under höstterminen medan de renoverar klart uppe på den stora Högalidsskolan. Det känns fint tycker jag att få ha ett ärende till vackra Långholmen varje dag under hela hösten.

Frida med pappa Lukas och Tage med mamma Lovisa på väg in i skolan.

På vägen till skolan mötte vi vår granne Matilde och hennes mamma som också var på väg till skolan, Matilde ska dock inte gå i samma klass som Tage. Utanför skolan fick vi syn på flera barn som vi kände igen från fotbollsskolan. På skolgården hittade vi också kompisen Frida och hennes pappa. Frida och Tage har varit kompisar ända sedan första veckan på förskolestarten för 5 år sen så det kändes roligt att de kom i samma klass nu, de enda två barnen från Il Crocodill som börjar på Högalidsskolan. Det finns tre klasser med cirka 26 barn i varje. Tages klass heter Stjärnan.

Uppe i klassrummet stod 26 namngivna pallar i en ring och alla barnen fick leta upp sin pall och sätta sig på den. Lärarna Maria och Maria hälsade välkomna och sedan fick alla föräldrar gå ut medan barnen och lärarna lärde känna varann. Föräldrarna fick då också passa på att försöka lära känna varandra. Efter 45 minuter kom alla barnen ut och fick varsin glass och sedan var första skoldagen slut. Tage var på toppenhumör och tyckte att det hela hade varit kul.

Det var roligt! tyckte Tage, här på väg hem från första skoldagen.

Semesterstart på Sjövik

Vi brukar påminna oss om att vi har tur som har vänner med fint lantställe i Stockholms skärgård. Även denna sommaren fick vi komma och hälsa på Peter, Erika, Nils och Harry på Sjövik. Lovisa hade knappt vaknat efter sin nattjour och hyrbilen var precis nyhämtad när vi åkte ut.

Ishockeyspel hade Nils fått upp en ordentlig snits på, och här möter han Tage och Åke.

Vi hade sol och värme hela tiden under vårt besök,
det var med nöd och näppe vi klarade att sitta ute och äta på grund av hettan.

Nils och Harrys morfar hade snickrat ihop en flotte under ett besök och vi passade på
att ge oss av ut på äventyr. En udde en bit bort fick bli vårt mål. 

Åke i bastun på bryggan.

Tage i samma bastu.

Lovisa och Åke ligger och myser längst ut på bryggan. Åke ville inte bada, men vi andra gjorde det gärna.

Vad viskar de om?

Det blev en hel del fotboll spelad på gräsmattan den här gången, VM-finalen låg bara någon dag bort i tiden. Åke gjorde hela tiden inkast och mest fokuserade var nog Tage och Nils.

Alla samlade den sista kvällen innan vi for tillbaka till stan, inför resan mot Halmstad.

Från larv till fjäril

Ett tydligt barndomsminne jag har är att vi såg fjärilslarver förvandlas till fjärilar. Jag minns inte exakt hur vi gjorde då, men jag ville gärna att Åke och Tage skulle få vara med om det också. I en bok läste jag att det var lättast att använda nässelfjärilslarver: de var enkla att hitta och enkla att sköta. Så vi började leta efter larver, så fort vi råkade på brännässlor någonstans.

På midsommardagen, när jag var ute och fotograferade i Aleskogen i Halmstad, så hittade jag ett parti med brännässlor. Och på dessa nässlor hittade jag fyra larver som jag tyckte såg ut som nässelfjärilslarver (svarta och håriga). Jag gick och hämtade Åke, Tage och kusin Tore, samt en liten burk att ha larverna i, och återvände med dem till nässlorna. Larverna var kvar och de hamnade i burken. Vi plockade en del nässlor också till mat till larverna.

Det här är larverna jag hittade, i Aleskogen i Halmstad.

Nästa dag åkte vi tåg tillbaka till Stockholm. Larverna låg i en större burk i en ryggsäck och var nog lite omtumlade av resan norrut: på morgonen tycktes de nästan livlösa och låg stilla i botten av burken. De fick ett nytt hem i en större plastlåda (ett så kallat "faunarium"), där vi lade hushållspapper på botten. Sedan hämtade vi färska nässlor och lade i som mat till dem. Detta tycktes göra susen, för larverna började krypa omkring och nässlorna gick åt. Varje dag i samband med hämtning/lämning på förskolan hämtade vi nya nässlor. Senare plockade vi en hel bukett med nässlor och satte i en vas: det funkade bra och gjorde att vi slapp några turer.

En larv i faunariet. 

Lustigt nog visade det sig att vi hade sex larver, inte fyra. Jag var rätt säker på att det var fyra larver vi fångat, men när jag räknade dem så fick jag dem till sex. Nåväl, två extra skulle vi väl klara av.

En morgon när vi tittade till larverna blev vi rätt förskräckta: vi hittade en larv delad på mitten. Dessutom tycktes nästan en larv äta på den. Hade de blivit kannibaler? Hade vi gett dem fel mat? Mådde de så dåligt att de gav sig på varandra? Vi läste i vår fjärilsbok och lärde oss att larverna ömsar skinn några gånger, så det var nog bara det vi sett. I lådan räknade vi fortfarande till sex levande larver.

Vid det här laget hade vi dock börjat tvivla på att det var nässelfjärilslarver. De ska nämligen ha några gula ränder längs kroppen och det tyckte vi inte att dessa larverna hade. De var mer svarta, med gula hår. Kunde det vara påfågelöga? Vi läste oss till att cirka 70 svenska fjärilsarter har larver som lever av nässlor.

Vi kom fram till att larverna nog ville ha lite kvistar, som de kunde bli puppor på, så vi ägnade en stund åt att leta efter bra kvistar på torsdagen. På fredagen, nästan en vecka efter att vi plockat larverna, och bara en dag efter att de fått kvistarna så började det hända saker bland larverna... Åke kom springade på morgonen och ropade "Mamma, mamma, en larv har hängt sig i grenen!"

Den första larven är på väg att bli puppa...

... och efter några dagar såg den ut så här.

Snart hade alla larver förvandlats till puppor.

Enligt några uppgifter jag hade om nässelfjärilar så skulle de vara i puppstadiet i tre-fyra dagar, men den tiden gick. Jag började misströsta lite, men påminde mig om att det kanske faktiskt inte var nässelfjärilar. Vi hade läst en hel del i en bok om fjärilar och jag hade nu fått lära mig att det varierar väldigt mycket hur länge puppstadiet varar, och när de olika fjärilarna är larver, puppor respektive fjärilar.

Men så en morgon...

En fjäril! Två! Nä, tre fjärilar hade kläckts under natten! 

Det var inte en nässelfjäril, så mycket förstod vi, men vi fick titta på ganska många bilder av svenska fjärilar innan vi hittade vilken art det handlade om: kartfjäril. Den har etablerat sig i Sydsverige på senare år och sprider sig norrut, men har inte nått längre än till södra Götaland än. Kartfjäril heter den eftersom mönstret på undersidan av vingarna påminner om gatunätet på en stadskarta.

Nu hade tiden kommit att släppa ut fjärilarna, och vi visste precis vid vilket nässelbestånd vi skulle göra det: uppe i Högalidsparken. Där är det soligt och finns många blommor som fjärilarna kan äta av.

Dags att komma ut!

Titta, den vill inte flyga ut!

En kartfjäril tvekar lite.

Vi släppte även ut de puppor som fortfarande inte omvandlats till fjärilar. 

Åke och Tage står i givakt när fjärilarna släpps ut.

Vår fjäril, i frihet i Högalidsparken.
Just den här tror vi var den larv vi döpt till Klätter.

Hej då fjärilar!

Snart kommer kanske de första rapporterna om att kartfjäril har skådats i Stockholm, men då kan det alltså vara vårt fel. Förlåt!

Vi fick lära oss en hel del om fjärilar längs vägen och jag tror jag hade minst lika roligt den här gången som när jag var liten...

Tages sista dag på förskolan

Bara för en kort tid sedan, inte alls länge sedan faktiskt, lämnade vi Tage för första gången på förskolan. Det känns som igår. Men nu har han blivit så stor att han lämnat förskolan bakom sig – igår var sista dagen på Il Crocodill. Själv var han inte särskilt nostalgisk över detta faktum, det var nog mest vi föräldrar som tyckte det var stort.

På väg till Högalidsparken för lämning en sista gång.
Den här morgonen kom värmen och pojkarna fick kortbyxor. Klockan är kvart i nio ungefär.

Inte-nudda-streck är leken som gäller här, och lättast att undvika dem är
om man går på de större stenarna nära gatan.

En liten paus innan vi korsar gatan.

Tage är ofta några steg för oss andra,
och han hinner dessutom klättra lite på olika saker längs vägen.

Tage accepterade att stanna upp och titta på mig när jag fotograferade, vilket blir mer och mer ovanligt.

Tage och Ruben börjar genast spela boll.

Nu är sista dagen förbi och vi hämtar Tage och Åke på förskolan.
Nu ska vi gå hem och ha en liten avslutningsfest
med två andra familjer från förskolan.

Vi åt take-away-mat och sedan blev det en somrig jordgubbstårta (eller glass för den som föredrog det).
Vädret var på sitt bästa humör och vi kunde sitta ute hela kvällen.

Hela gänget: Lovisa, Jenny, Pelle, Martina, Mattias; Nora, Elsa, Tage, Åke, Malte, Pelle och Calle.