Skidresedramatik i Åre

Direkt på morgonen efter barnkalaset skulle vi åka tåg till Åre. Väskorna var packade och barnen påklädda, men vi hade några små saker kvar att fixa innan vi var helt redo att lämna lägenheten. Barnen var otåliga och ville springa ner till bottenvåningen, vilket vi tyckte var OK. De brukar vänta på oss där nere. Men när vi kom ner några minuter senare var barnen inte där! Det visade sig att de hade gått ner till porten, öppnat dörren och börjat prata med taxichauffören som stod där och väntade på oss. De hade sagt att de skulle till Åre och sedan gått in och satt sig i taxibilen, och nu satt de där fastspända och klara. De var väl måna om att komma iväg och inte missa tåget?

Tåget som skulle ta oss hela vägen till Åre.

Frukost ombord. Så får man tiden att gå, och sparar lite tid på morgonen hemma också.

Åke och Nils är tågintresserade och poserar här framför loket som syns genom fönsterrutan.

Resan var odramatisk och lugn. Det var barmark nästan hela vägen, så vi undrade hur backarna skulle komma att se ut i Åre. När vi kom fram gjorde vi vad vi missade förra året: vi storhandlade inne i Åre, livsmedel för så gott som hela veckan. Den lilla butiken som fanns i Åre Björnen är nämligen både dyr och dålig, så det gällde att passa på när vi hade chansen.

Vi hade ju visserligen redan firat Åke, men när vi sedan vaknade på måndagen var det ju ändå hans riktiga födelsedag, så vi väckte honom med sång och två extra födelsedagspaket. Men han var inte lättväckt! Trots att vi fick hjälp med sången av både Nils och Harry så fick vi sjunga några extra gånger för att Åke skulle förmå sig öppna ögonen. (Var det resan som gjort honom så trött?)

Även efter att han till synes vaknat dröjde det en stund innan han förstod vad det handlade om: presenter!

Här har han äntligen vaknat!

I paketen hittade han ett Angry Birds-gosedjur, som fick namnet "Bomben", samt en massa magnetbokstäver
som han kan fästa på t.ex. kylskåpet. Det är roligt att skriva tunnelbanestationer...

Vi hyrde nästan all utrustning, precis som förra året. På söndagen hade vi hämtat allt och burit hem det, men nu på morgonen skulle vi klä på oss allt för första gången. Det gick rätt bra, och humöret var gott! Det här året började skidskolan tidigare, redan klockan 9.15, så vi fick vara lite rappa på morgonen.

Harry hjälper till med disken...

... och Nils provar sina goggles.

Tråkigt nog är detta ett inlägg om en skidresa som nästan helt saknar bilder av skidåkning. Vi önskar vi hade filmat när Åke åkte knapplift själv, men det blev inte så. De tre första dagarna fick kameran vila hemma, fotograferingen sparade jag till senare i veckan. Barnen trivdes i skidskolan. Åke och Harry gick tillsammans i gruppen som hette Snöbollarna, Tage och Nils gick i "Snöstjärnorna". Nivån verkade precis rätt för våra barn och vi imponerades över framstegen de gjorde. Snart klarade Åke knappliften själv och kunde åka ner för enklare backar. Han ville hela tiden mot högre backar och brantare liftar, och ibland fick han följa med lite högre upp. Då åkte han mellan mina ben ner, och han gillade när det gick lite fortare.

Nils och Tage åkte ankarlift själva och gav sig av på längre turer med sin grupp. De började så smått att svänga med skidorna parallellt istället för som en glasstrut och blev säkrare på allting kändes det som. Vi kom in i en bra rutin, med skidskolan nästan direkt när vi kom ut på morgonen, sedan åt vi en tidig lunch på Café Idet (det var mindre trångt om man gick dit direkt), sedan ut i backarna igen i några timmar, med fika på något ställe under eftermiddagen som gav lite extra energi. Oftast gick halva familjen hem lite i förväg och de två mest åksugna fortsatte lite till. Sedan lagade vi middag hemma och det var läggdags för barnen. Efter allt detta var vi vuxna i allmänhet så trötta att vi satt och klippte med ögonen, så vi gick oftast och la oss tidigt vi också.

Uppe i Vargbacken fanns ett indiantält med ett kafé inuti. Det blev en uppskattad paus i skidåkningen.

Åke tittar ut mot backen från vårt lunchställe, Café Idet.

Tage klädd i skidskolans väst: "Snöstjärnorna".

På onsdagen skulle jag börja fotografera i skidbacken, men jag glömde kameran hemma på morgonen. Efter några åk efter lunchen var Åke inte längre så sugen på att åka skidor, så vi tänkte att vi skulle ta liften upp till indiantältet i toppen av Vargbacken och fika där. Vi hade varit där tidigare och det hade varit väldigt uppskattat. Men när vi kom upp för backen så såg vi att tältet hade stängt (antagligen på grund av de starka vindarna). Vi bestämde oss då för att dela på oss: Lovisa och Tage fortsatte åka och tog nedfarten som ledde bort i systemet. Åke och jag skulle åka ner för Vargbacken och ner till fiket allra längst ner i Åre Björnen, där de också har ett litet bollhav. Om Åke fick ny energi kunde vi sedan fortsätta åka, annars skulle vi gå hem.

I den här flacka delen av Vargbacken bröt Åke sitt ben. Jag trodde det krävdes större fart
för att det skulle kunna gå så illa, men tydligen inte...

I den lite brantare delen av vargbacken åkte Åke mellan mina ben, men när vi kom ner till den flacka delen så släppte jag honom eftersom han kunde åka själv där. När han hade åkt tre-fyra meter började jag bli lite osäker på om han skulle hinna stanna av friktionen innan tunneln som låg längre ner i backen, så jag tänkte att för säkerhets skulle åker jag ifatt honom och hjälper honom bromsa. Men när jag kom ifatt honom så trillade han platt på backen och blev liggande. Jag såg att benet låg illa till, lyfte upp honom med skidor och allt så att benen vreds rätt och märkte direkt att han hade gjort sig illa. Han snyftade och liksom kved, det var inget stort dramatiskt aj-vad-det-är-synd-om-mig, utan bara smärta utan någon tanke på uppmärksamhet eller dramatik. Jag kopplade loss hans skidor (som alltså inte lösts ut), och bar honom sedan hela vägen hem. Tur i oturen att vi bara var 50 meter från vår dörr... Väl hemma kopplade vi loss pjäxorna och klädde av honom, han sa att han ville sova och jag lade honom i sängen. Efter en liten stund kom Lovisa hem och kunde titta på hans ben. Nu var Åke piggare och ville bli buren till soffan och spela Nintendo där. Han spelade och tycktes obekymrad, men han hade märkbart ont på vissa delar av smalbenet när Lovisa undersökte det, och när vi märkte att han inte alls kunde stödja på benet förstod vi att vi måste boka en taxi och åka in till Åre Hälsocentral med honom.

Åke på Åre Hälsocentral, i undersökningsrummet. Vid den första undersökningen trodde personalen
knappast att han brutit benet för Åke sa inte ett knyst när de klämde på honom, men han röntgades och då var det inte längre någon tvekan om saken.

Efter röntgen fick Åke det här mycket uppskattade klistermärket. 

På Hälsocentralen konstaterades att Åke hade en spiralfraktur i vänster smalben (tibia). Frakturen var lång, men fin (d.v.s. den låg bra och skulle läka fint om han bara blev gipsad ordentligt). Efter röntgen blev vi visade till gipsrummet och efter en stund kom två sköterskor och gipsade benet. Det blev gips från tårna hela vägen upp till en bit från ljumsken. Först fick han lång strumpa över hela benet, sedan ett mjukt bandage. Ovanpå det lades gipset. Det tog ett tag och när de var klara förklarade de att gipset nu behövde torka i omkring en halvtimme innan vi kunde åka hem. Sedan skulle gipset vara lite fuktigt under ytterligare någon dag tills det torkat helt.

Så fort personalen gått ut genom dörren berättade Åke att han var kissnödig. Vi ville inte bära honom till någon toalett med blött och mjukt gips, så vi började se oss omkring i rummet efter någon nödlösning som skulle kunna användas om det verkligen behövdes. Åke upprepade att han var kissnödig och vi förstod att han inte kunde vänta tills gipset torkat. Sedan ändrade Åke sig att sa att han var bajsnödig, och att han behövde bajsa NU. Det var inget annat att göra än att rulla ut sängen han låg på i korridoren, bort till närmaste toalett, baxa över honom till toaletten och låta honom uträtta sina behov. Det kändes lite konstigt att göra det, men kanske var det ett tecken på hur relativt obesvärad Åke skulle visa sig vara över gipset. Han skulle minsann inte låta gipset sätta några käppar i hjulet!

Redo för gipsning av vänster smalben.

Så här går en gipsning till.

Åke äter en bulle efter gipsningen (och toalettbesöket). Inte så dumt ändå kanske?

Vi läste en Bamsetidning under tiden vi väntade på att gipset skulle torka.
Vi var naturligtvis tvungna att läsa ut hela tidningen innan vi kunde åka taxi tillbaka till stugan igen.

Vi tvingades finna lösningar till nya problem hemma i stugan. Hur sitter man och äter när man har ett ben gipsat? 

Han blev snabbt rätt cool med sitt gipsben. Här är det ännu helt nytt och Tage tittar nyfiket på.

Nästa dag, när gipset var helt torrt, började vi dekorera det. Turligt nog hade Åke precis fått en liten stämpel som låg inne i ett Kinderägg – det blev flitigt använt nu. Många ville rita eller skriva något på gipset.

Som väl var så tycktes Åke inte ha ont i sitt ben. Det var bara ...besvärligt. Och han var så klart frustrerad över att inte kunna göra allt han ville, som att åka knapplift till exempel. Nu ändrades våra rutiner: nu fick så klart Åke vara hemma på dagarna, med mig eller Lovisa. Vi bytte hans hyrskidor mot en pulka, så att vi inte skulle behöva vara inne hela dagarna. För de andra så fortsatte skidåkningen och skidskolan ungefär som vanligt.

Det var ovanligt varmt i Åre och snön smälte i de nedre delarna av backen. Under seneftermiddagen så bildades stora vattenpölar på en del ställen, men dessa frös under natten. En hel del dagar blåste det också kraftigt, så mycket att flera liftar var stängda. Tydligen var det värre inne i centrala Åre, med fler liftar och backar stängda än i Åre Björnen. Senare under veckan blev det kallare och smälte inte längre lika mycket under dagen.

Alla fyra grabbarna utspridda runt omkring soffan. Troligen var det programmet
Labyrint på teve som gjorde att alla tittade åt samma håll för en kort stund.

Vi satte en plastpåse runt Åkes gips och sedan kunde han åka pulka. Med sig i pulkan har han "Bomben".

Det var inte långt till Café Idet, så dit kunde Åke komma rätt lätt med pulkan.
Sedan fick han halvligga och äta sin kladdkaka.

Lovisa mellan fika och lunch på Café Idet.

Någon gång under slutet av veckan kom vi helt fel i fas med lunch och fika. Istället för att äta riktig mat först och sedan möjligen äta sötsaker så fikade vi först och åt mat efteråt. Helt galet.

På fredagen var det avslutning för skidskolan och vi samlades i en backe för att titta på uppvisningen. Åke satt i sin pulka och Tage åkte ner med gruppen Snöstjärnorna och gjorde high-five med Valle. Barnen tävlade mot skidlärarna i dragkamp, som barnen vann med hjälp av Valle. Sedan var det lite dans, samling i de olika grupperna igen och diplom delades ut.

Barnen förbereder sig för dragkampen mot skidlärarna.

Snöstjärnorna med sina två skidlärare.

Diplomutdelning bland Snöstjärnorna.

Harry var med i dragkampen, men hans (och Åkes) grupp Snögubbarna hade inget uppvisningsåk.

Under avslutningen spanade jag och Lovisa efter Tage, naturligtvis, men även Nils som vi inte kunde se. Han var inte med i uppvisningsåket och vi började ana oråd. Peter och Harry dök upp och kunde berätta att Nils hade trillat med skidskolan uppe i Björnstigen och att han var på väg till Åre Hälsocentral. Troligen ett brutet ben även han...

Några timmar senare kom Nils och Erika tillbaka till stugan i en taxi, med Nils i gipsat högerben. Han hade fått en likadan fraktur som Åke, en spiralfraktur på smalbenet. Han hade lite mer ont än Åke och tycktes också ha en större svullnad. På natten hade han märkbart ont. Åke hade turligt nog aldrig så ont att han klagade på smärta efter gipsningen.

Gipskille nummer två anländer i taxi till vår stuga...

... och här sitter han, med det gipsade högerbenet i högläge.

Vi hade nu två barn med gipsade ben som skulle få plats vid matbordet.

Ett projekt som Tage hade var att bygga ett stort myrbo i snön utanför vårt hus. Det var Lovisa och han som började bygga, sedan nästa dag fick jag hjälpa till också. Muren skulle rivas och ersättas med en vallgrav.

När snön fallit i Stockholm har Tage ofta frågat om han får äta snön. Vårt standardsvar då har alltid varit att han inte får äta snön i Stockholm, den är för smutsig, men i Åre går det bra att äta snön.  Därför passade han på
nu så ofta han fick chansen. I bakgrunden ser man vår stuga, lägenheten längst upp till höger i bild,
med balkong och nedfällda persienner.

Hemresan blev lite mer komplicerad nu när vi hade två barn som inte kunde gå för egen maskin. Vi kontrollerade så att vi satt nära en stor toalett – och det hade vi turen att göra. Vidare valde vi att åka in till Åre i riktigt god tid eftersom det skulle bli extra besvärligt att komma ombord. Det var dock inga större bekymmer på tåget och det blev märkbart mindre spring under resan.

Under gipstiden gäller inga spelfria dagar, Nintendo och iPad står till förfogande när man så önskar.

Tre fötter på väg mot Stockholm.

Det blev en hel del film också på vägen ner,
Åke och Nils hade första parkett, men Tage kunde också se.

Väl hemma i Stockholm igen mötte farfar på perrongen. Tur var väl det, för det var inte så lätt att bära både Åke och packningen till taxibilen. Farfar åkte tunnelbana och vi tog taxin, men vi var lika snabbt hemma vid lägenheten. Där väntade farmor med dukat bord: de hade lagat mat åt oss, så att vi skulle slippa det besväret när vi kom hem. Tack snälla!