I lördags när jag och Tage tittade på kronprinsessbröllopet på TV så upptäckte Tage att Björn Skifs och Agnes hade mikrofoner som de sjöng i, så han rusade raskt iväg till ett skåp i serveringsgången för att hämta sådana till sig och Åke. Självklart skulle ju Åke också ha en. "Vi har likasammans" förklarade han sedan glatt. Tage är otroligt omtänksam och gullig mot Åke. Han reagerar direkt när Åke gnyr lite och säger "Åke är inte nöjd, mamma", och så hämtar han en napp eller en leksak för att göra Åke nöjd. Han är också mycket hjälpsam mot mig när jag har hämtat honom på förskolan och jag ska köra ned Åkes vagn för trappstegen när vi går därifrån. Då vill Tage alltid gå ned först för att "hjälpa" mig att bära ned vagnen för trappstegen. "Ska jag hjälpa dig, mamma"? frågar han med pipig röst och så tar han tag i vagnen som om han lyfter den framtill. Självklart blir det betydligt krångligare än det skulle varit på egen hand men mammans hjärta smälter.
I fredags hände något mycket obehagligt. På morgonen när jag skulle gå till förskolan med Tage så gick han som vanligt först ut ur lägenheten och sen kom jag med Åke i vagnen. Tage når upp till hissknappen nu och tycker det är kul att trycka hit hissen, så det gör han alltid. Medan jag sen vände ryggen åt Tage för att låsa vår ytterdörr så hade Tage lyckats öppna hissdörren från trapphuset, klivit in och stängt dörren om sig och stod alltså i det lilla utrymmet mellan trapphusdörren och hissens gallergrind, och han fick plats där med stängd dörr. I det läget, när hissdörren är stängd, så åker hissen iväg så fort någon trycker upp eller ned den, och Tage skulle då hamna instängd i hissområdet men utanför hisskorgen. Blixtsnabbt insåg jag att det såg farligt ut så jag skrek till och for fram och slängde upp hissdörren det fortaste jag kunde. Tage blev alldeles förskräckt av min reaktion och började storgråta. Själv var jag ganska skakis. Till slut kom vi iväg till förskolan. När jag sedan kom tillbaka till trapphuset efter att ha lämnat honom så tittade jag lite noggrannare på hissen och jag blev alldeles kall när jag insåg vad som hade hänt om någon hade tryckt iväg hissen när han stod där. Det är så fasansfullt så jag kan inte beskriva det i ord och insikten gjorde mig så chockad att jag började storgråta och bara stod och skakade. Hela dan grät jag och det var omöjligt att skaka av mig minnesbilderna och tankarna. Nu fem dagar efter händelsen får jag fortfarande starka olustkänslor bara av att vara i trapphuset och se hissen, och flera gånger om dan hoppar de otäcka "tänk om-tankarna" på mig och får mig att må så dåligt så jag vill kräkas. Jag är så oerhört lycklig över att det gick bra. Det är fruktansvärt att det kan finnas sådana allvarliga säkerhetsmissar på hissar och jag måste berätta det för alla så att det aldrig aldrig inträffar någon sådan olycka någonstans. Mammans hjärta plågas.
Jag och mina underbara älsklingar 
