Vår spännande italienresa

I månadsskiftet oktober-november passade vi på att resa iväg en vecka till Italien. Med på resan var också farmor, farfar och faster Jenny. Vårt resmål var Levanto, precis på gränsen till nationalparken Cinque Terre, på den italienska rivieran i Ligurien. Målet var att hitta en resa där vi skulle slippa åka bil och där vi kunde göra vandringar och titta på lite olika saker i en barnvänlig miljö. Tyvärr drabbades Cinque Terre av ett fruktansvärt regnoväder några dagar innan vi reste dit: ett tiotal personer dog och de fem byarna fick enorma skador. Vägar och järnvägar var blockerade och avstängda och vi var tveksamma till om det alls gick att resa dit, men när vi väl reste på lördagen hade järnvägen öppnat igen och vår by (Levanto) visade sig ha klarat sig bra.

Redan i arla gryning träffade vi farmor och farfar på Arlanda. Vi flög tillsammans till Milano, där faster Jenny anslöt på järnvägsstationen. Sedan åkte vi alltså tåg via Genua till Levanto: lite skönare med tåg där man kan röra sig lite friare.

Åke skojar med faster Jenny och farfar, någonstans mellan Milano och Levanto.

I Levanto hyrde vi två lägenheter som låg precis bredvid varandra. Det var ett jättebra ställe: utanför dörren var det en stor bilfri piazza med en stor lekplats och flera glassbarer. Levanto visade sig vara en så kallad "città slow", en medvetet långsam stad (det finns ett nätverk med città slow-städer). Det som var bra med att ha lägenheter istället för hotellrum var att vi kunde laga mat själva, samt att vi fick lite större ytor att röra oss på. Vi brukar påbörja läggningen av barnen innan klockan 19, men då hade inte ens restaurangerna i Levanto öppnat. Dessutom började vi med att ställa tillbaka klockan en timme till vintertid, så grabbarna var ganska trötta på kvällarna ändå. Bra då att kunna laga sin egen mat!

Åke hade en egen barnstol som vi fick hyra som extrautrustning.
Här håller vi på att äta frukost: yoghurt, vitt bröd med smaklöst smör på och kanske lite ost också.

Utsikt över Levanto, när man vandrat en liten bit upp för kullarna som omger byn.

Strax utanför vår port gick det faktiskt en bilväg, men den var upphöjd över mark och störde inte.
Den var dessutom knappt trafikerad alls. Till vänster i bild ser man början av piazzan at lekparken.

Vår port låg precis till höger om glassbaren. Lägenheterna låg två trappor upp
och vi hade balkong på andra sidan huset. 50 meter till höger ligger stranden.

Vi hängde en hel del på lekplatsen (vissa hängde mer än andra).
Åke och Tage lekte med en del italienska barn, samt med oss så klart.

Tage utforskar de små gatorna i Levanto. Det var varmt och skönt,
runt 20 grader och sol. Kyrkklockorna ringde som tokiga ibland.

Veckan innan vi åkte hade Åke varit lite sjuk, men han hade hunnit tillfriskna innan vi for. Snart blev det dock Tages tur: han blev ordentligt trött och somnade en dag och när han vaknade kraxade han som en kråka. Det tog några dagar innan han blev återställd igen. Mamman var också krasslig och behövde lång tid på sig för att bli fullt frisk igen. Mot slutet var det farfar och faster Jenny som kände sig dåliga, så det var nog bara Pappan och farmor som klarade sig helt.

Tage blev trött en dag när vi var ute och gick, så han fick sitta på mina axlar.
Även där var han hängig och fem minuter efter att den här bilden togs,
när vi satt oss ner på en bänk en stund, så somnade han i mitt knä. 

Barnen fick träffa farmor och farfar samt faster Jenny en hel del denna veckan.
Jenny lärde Åke att räkna till fem, vilket han tyckte var festligt. Här sitter vi på ett konditori,
vilket förstås gjorde det hela dubbelt festligt för Åke som älskar bullar.

Tage och Åke kunde springa fritt mellan lägenheterna och gillade att sitta i knät
när farmor löste korsord eller att titta på när farmor och farfar spelade kort.

När Tage och Åke var med de andra kunde Mamman och Pappan se omgivningarna norr om Levanto. Vi vandrade längst kusten och följde en kort promenad längs klipporna. Vi pratade om att det var såpass bra säkerhet där att vi nästan hade vågat låta Tage följa med oss – men bara nästan. Om några år ser vi fram emot att få göra sådana vandringar tillsammans.

Branta klippor längs stigen. (Mamman skymtar i buskarna till höger).

Den 3 november, när Pappan fyllde 40 år, gick Mamman och Pappan en lite längre vandring på cirka tre timmar. Vi gick söderut mot Monterosso i Cinque Terre, men stannade när vi kom fram till Punta Mesco. Monterosso var hårt drabbat av översvämningarna och vi hade blivit tillsagda att byn var i det närmaste stängd. Varje dag åkte det dock en färja med räddningsarbetare dit, vi såg dem gå i Levanto med gula stövlar, leriga byxor och spadar över axlarna.

Mamman busar på en stig dit vi inte skulle våga ta med barnen.
Notera den professionella vandringsutrustningen: en sommarklänning, solglasögon och Converse-skor.

Pappan och Mamman vid Punta Mesco, ovanför Monterosso.

Regnet hade även skadat vandringslederna rätt rejält. På vissa ställen hade jorden rasat och stigen försvunnit, men ingenstans var det omöjligt att komma förbi. Vi var dock ganska försiktiga, för eftersom byarna var så svårt skadade i närheten förstod vi att ingen hade prioriterat att se till att vandringslederna var säkra. 

Mamman passerar ett ras.

Trots att vi valt att resa hela långa vägen till en liten by i Italien så valde mormor och morfar att ansluta till firandet! De hade flugit till Bologna dagen innan och tog sedan tåget till Levanto. I sällskap med mormor och morfar reste Karin och Harald, som de varit på otaliga vandringsresor med tidigare. De skaffade sig ett hotellrum i Levanto och kom sedan till vår lägenhet och åt lite småplock och drack lite mousserande vin innan vi gick ut på restaurang.

Åke, som är väldigt bestämd med vilken mat han vill äta, gillade småplocket vi åt:
chips, jordnötter, skorpor, parmesan, oliver, vindruvor och kex.

Vi hade inte bokat något bord till kvällen utan stövlade helt enkelt in elva personer på en restaurang och frågade om de hade något bord till oss. Det ordnade de på nolltid! Vi hade nog viss hjälp av att besöka Levanto i lågsäsong, restaurangerna var överdimensionerade till det nuvarande antalet besökare. Visst tyckte åtminstone Pappan att det var lite tråkig miljö till att börja med, en uteservering omsluten av att stort tält utan några andra gäster. Men efter en stund kom det fler och fler gäster och stämningen blev riktigt bra. Åke somnade rätt fort i sin vagn, Tage klarade av att äta både mat och efterrätt innan han somnade i Mammans och Pappans knä. Vi bar honom tillbaka till lägenheten och lade oss ganska tidigt, åtminstone för att vara på en 40-årsfest.

Den 40-åriga Pappan tillsammans med den något yngre Mamman, som också fyllde år nyligen.

Genom att läsa lokaltidningar hade vi förstått att det var nya oväder på gång. I Levanto rustade man sig genom att sätta upp 50 cm höga "trösklar" utanför dörrarna, ifall det skulle bli fler översvämningar. Byarna i Cinque Terre evakuerades delvis. Vädertjänsterna utfärdade allvarliga varningar och berättade att det kunde komma upp till 500 millimeter regn inom något dygn, vilket förstås skulle bli så mycket allvarligare här eftersom det låg så nära inpå det förra ovädret. Vi skulle flyga från Milano på lördag eftermiddag och hade planerat att ta tåget från Levanto tidigt på lördag morgon, men nu insåg vi att det skulle finnas risk för att vi skulle bli isolerade här (om järnvägen och bilvägarna stängdes av igen). Så vi valde att boka ett hotell i Genua och resa dit redan på fredagen. Ovädret började på fredagen, när vi satt på tåget norrut. Resan skulle normalt sett ta en och en halv timme, men nu stannade tåget flera gånger, vi fick byta tåg några gånger och till slut blev vi stående på en station 10 kilometer från vår slutstation inne i Genua. Det visade sig att spåren längre fram var täckta av vatten. Det lönade sig inte att försöka med buss eller taxi heller, ty även vägarna stod under vatten förklarade konduktören. Vi fick vänta och hoppas på det bästa. Efter tre timmars försening började vi rulla in mot stationen Genova Brignole. Utanför fönstren såg vi gator fulla med vatten där bilar flöt omkring och överallt hördes ljudet av sirener från räddningstjänsten.

Pappan har nog inga anlag för att bli pressfotograf: istället för att fotografera stod han bara och stirrade.
Men när vi stannat vid stationen Genova Brignole kom jag på att kameran låg i fotoväskan
bredvid mig och från fönstret tog jag den här bilden.

Åke tyckte det var blött och spännande med störtregn.

En bild av Genova Brignole från när vi passerade, saxad från en italiensk tidning.

Vi insåg snabbt att det nog inte var någon bra idé att försöka ta sig till hotellet i Genua, så istället valde vi köpa biljetter till tåget mot Milano. Det var massor med inställda tåg och kraftiga förseningar, så när väl ett tåg mot Milano kom in på stationen ville så klart väldigt många med det. Vi kom ombord, men fick stå precis ovanför trappan. Tage somnade och det blev ohållbart att inte ha någonstans att sitta, så Pappan lyckades till slut hitta ett säte som blev ledigt. Tågresan gick ändå rätt bra och en och en halv timme senare var vi framme i Milano. Där letade vi upp ett hotell där vi kunde sova. På teven såg vi att sju personer hade dött där på gatorna i Genua, så vi gjorde nog rätt som åkte vidare till Milano. Dagen efter flög vi hem via Frankfurt. Faster Jenny tog ett senare plan.

Det var en riktigt minnesvärd semesterresa, med vackert väder och sköna dagar, men samtidigt kantad av två katastrofer.