Åke fyller två år!

Åke fyllde två år den 10 mars! Det råkade sammanfalla med den dag då vi reste hem, så vi firade honom mest dagen före och dagen efter han fyllde år.

Eftersom vi steg upp vansinnigt tidigt på Åkes födelsedag för att åka taxi, tåg, S-bahn, flyg, flygbuss och slutligen lokalbuss, så valde vi att fira honom en dag i förväg. Vi hade varit vår sista dag i backen och vilade på rummet när vi plötsligt fick besök. De hade med sig presenter och vi sjöng för Åke, som tycktes bli ganska förlägen. Han öppnade presenterna, med viss hjälp av Tage och oss andra, och förundrades över all uppmärksamhet.

Uppvaktning på hotellrummet.

Åke öppnar en present, Tage tittar nyfiket på.

Tage fick ibland hjälpa till med paketöppningen.

Av Mamman och Pappan fick Åke en blå buss, precis en sådan
buss han lekte med när vi besökte Nils för några veckor sedan.

Åke släppte sedan inte bussen. Han somnade med bussen i famnen den kvällen.

Under Mammans skidresa

På nyårsdagen åkte Mamman på en skidresa och lämnade grabbarna själva hemma i en vecka. Veckan kom delvis att domineras av Tages tå. Tages tå? Vi upptäckte det på nyårsafton, någon timme innan vi skulle gå till nyårsfesten vi var bjudna på. Den högra stortån var rejält infekterad och Tage satt och pillade nervöst på tån. Eftersom vi inte hade någon desinfektionssprit hemma så dränkte vi istället in en kompress med ...vodka. Sedan satte vi på en gasbinda och tejpade ihop allt. När tån väl var omplåstrad på detta sätt förvandlades Tage och blev plötsligt väldigt sjuk: han kunde inte längre gå utan fick bäras överallt och han ville helst bara ligga ner och blunda. Vi funderade på hur det skulle gå att ta med honom till nyårsfesten, men bestämde oss helt enkelt för att göra ett försök. Han fick pappas tjocka yllestrumpor på foten istället för skor och fick åka vagn till festen. När han kom dit och träffade Frida glömde han snabbt bort hur sjuk han var och sprang en minut senare omkring och lekte som vanligt.

Förband runt Tages högertå.

Innan Mamman åkte till Österrike fick Pappan instruktioner i hur infektionen skulle behandlas: dränk den i sprit så mycket som möjligt, lägg om ett förband och tejpa ihop; se efter om det blir bättre eller sämre. Pappan insåg snabbt att han inte var någon expert på området och tvingade konstatera att flera förband trillade av Tages tå under natten. När Tage var i förskolan fick han vara utan förband, för tån med förband hade inte rymts i stövlarna. Han tycktes åtminstone inte ha så ont – särskilt inte när han inte hade något förband.

På kvällarna skötte jag om tån och passade på att fotografera den för distanskonsultation med Mamman. Det var sällan särskilt lätt att fotografera tån: den var sällan still, och det var svårt att fokusera ett motiv som låg så nära.

Tages stortå, såsom Mamman fick se den under sin semester.

Dagarna gick och tån blev ibland lite bättre och ibland lite sämre. Jag var besviken och hade hoppats på en tydlig förbättring. Det var faktiskt först när Mamman kom hem, på söndagen en vecka senare, som man kunde se att det blivit just bättre. Sedan förbättrades det snabbt: tack vare Mammans mer professionella omvårdnad kanske?

Hände det inget annat under veckan, handlade allt om Tages tå? Jo, lite annat hände så klart, men det var mest vardagliga saker som vilken annan vecka som helst. Det är ju jag som brukar lämna barnen på förskolan på morgonen, så det var ingen skillnad denna veckan, men nu hämtade jag dem också, så det blev lite kortare arbetsdagar. På fredagen, trettondagsafton, blev Åke lite sjuk (feber) och på lördagen var det Tages tur (trött och feber). På söndagen var det så dags för mig att bli lite krasslig, precis lagom tills Mamman kom hem.

Vi hade ju hållit kontakten med Mamman under veckan, för första gången med videotelefoni. Hotellet hon bodde på hade wifi, så vi ringde mer eller mindre varje kväll. Barnen var väl sällan särskilt fokuserade på själva samtalet, men de stod och spexade i bakgrunden och ville styra kameran så mycket som möjligt. Vi tyckte ändå det var kul att kunna se henne, trots att hon var så långt borta. Men allra bäst var det så klart när hon kom hem på söndagen, och vi fick krama henne igen!

Vår spännande italienresa

I månadsskiftet oktober-november passade vi på att resa iväg en vecka till Italien. Med på resan var också farmor, farfar och faster Jenny. Vårt resmål var Levanto, precis på gränsen till nationalparken Cinque Terre, på den italienska rivieran i Ligurien. Målet var att hitta en resa där vi skulle slippa åka bil och där vi kunde göra vandringar och titta på lite olika saker i en barnvänlig miljö. Tyvärr drabbades Cinque Terre av ett fruktansvärt regnoväder några dagar innan vi reste dit: ett tiotal personer dog och de fem byarna fick enorma skador. Vägar och järnvägar var blockerade och avstängda och vi var tveksamma till om det alls gick att resa dit, men när vi väl reste på lördagen hade järnvägen öppnat igen och vår by (Levanto) visade sig ha klarat sig bra.

Redan i arla gryning träffade vi farmor och farfar på Arlanda. Vi flög tillsammans till Milano, där faster Jenny anslöt på järnvägsstationen. Sedan åkte vi alltså tåg via Genua till Levanto: lite skönare med tåg där man kan röra sig lite friare.

Åke skojar med faster Jenny och farfar, någonstans mellan Milano och Levanto.

I Levanto hyrde vi två lägenheter som låg precis bredvid varandra. Det var ett jättebra ställe: utanför dörren var det en stor bilfri piazza med en stor lekplats och flera glassbarer. Levanto visade sig vara en så kallad "città slow", en medvetet långsam stad (det finns ett nätverk med città slow-städer). Det som var bra med att ha lägenheter istället för hotellrum var att vi kunde laga mat själva, samt att vi fick lite större ytor att röra oss på. Vi brukar påbörja läggningen av barnen innan klockan 19, men då hade inte ens restaurangerna i Levanto öppnat. Dessutom började vi med att ställa tillbaka klockan en timme till vintertid, så grabbarna var ganska trötta på kvällarna ändå. Bra då att kunna laga sin egen mat!

Åke hade en egen barnstol som vi fick hyra som extrautrustning.
Här håller vi på att äta frukost: yoghurt, vitt bröd med smaklöst smör på och kanske lite ost också.

Utsikt över Levanto, när man vandrat en liten bit upp för kullarna som omger byn.

Strax utanför vår port gick det faktiskt en bilväg, men den var upphöjd över mark och störde inte.
Den var dessutom knappt trafikerad alls. Till vänster i bild ser man början av piazzan at lekparken.

Vår port låg precis till höger om glassbaren. Lägenheterna låg två trappor upp
och vi hade balkong på andra sidan huset. 50 meter till höger ligger stranden.

Vi hängde en hel del på lekplatsen (vissa hängde mer än andra).
Åke och Tage lekte med en del italienska barn, samt med oss så klart.

Tage utforskar de små gatorna i Levanto. Det var varmt och skönt,
runt 20 grader och sol. Kyrkklockorna ringde som tokiga ibland.

Veckan innan vi åkte hade Åke varit lite sjuk, men han hade hunnit tillfriskna innan vi for. Snart blev det dock Tages tur: han blev ordentligt trött och somnade en dag och när han vaknade kraxade han som en kråka. Det tog några dagar innan han blev återställd igen. Mamman var också krasslig och behövde lång tid på sig för att bli fullt frisk igen. Mot slutet var det farfar och faster Jenny som kände sig dåliga, så det var nog bara Pappan och farmor som klarade sig helt.

Tage blev trött en dag när vi var ute och gick, så han fick sitta på mina axlar.
Även där var han hängig och fem minuter efter att den här bilden togs,
när vi satt oss ner på en bänk en stund, så somnade han i mitt knä. 

Barnen fick träffa farmor och farfar samt faster Jenny en hel del denna veckan.
Jenny lärde Åke att räkna till fem, vilket han tyckte var festligt. Här sitter vi på ett konditori,
vilket förstås gjorde det hela dubbelt festligt för Åke som älskar bullar.

Tage och Åke kunde springa fritt mellan lägenheterna och gillade att sitta i knät
när farmor löste korsord eller att titta på när farmor och farfar spelade kort.

När Tage och Åke var med de andra kunde Mamman och Pappan se omgivningarna norr om Levanto. Vi vandrade längst kusten och följde en kort promenad längs klipporna. Vi pratade om att det var såpass bra säkerhet där att vi nästan hade vågat låta Tage följa med oss – men bara nästan. Om några år ser vi fram emot att få göra sådana vandringar tillsammans.

Branta klippor längs stigen. (Mamman skymtar i buskarna till höger).

Den 3 november, när Pappan fyllde 40 år, gick Mamman och Pappan en lite längre vandring på cirka tre timmar. Vi gick söderut mot Monterosso i Cinque Terre, men stannade när vi kom fram till Punta Mesco. Monterosso var hårt drabbat av översvämningarna och vi hade blivit tillsagda att byn var i det närmaste stängd. Varje dag åkte det dock en färja med räddningsarbetare dit, vi såg dem gå i Levanto med gula stövlar, leriga byxor och spadar över axlarna.

Mamman busar på en stig dit vi inte skulle våga ta med barnen.
Notera den professionella vandringsutrustningen: en sommarklänning, solglasögon och Converse-skor.

Pappan och Mamman vid Punta Mesco, ovanför Monterosso.

Regnet hade även skadat vandringslederna rätt rejält. På vissa ställen hade jorden rasat och stigen försvunnit, men ingenstans var det omöjligt att komma förbi. Vi var dock ganska försiktiga, för eftersom byarna var så svårt skadade i närheten förstod vi att ingen hade prioriterat att se till att vandringslederna var säkra. 

Mamman passerar ett ras.

Trots att vi valt att resa hela långa vägen till en liten by i Italien så valde mormor och morfar att ansluta till firandet! De hade flugit till Bologna dagen innan och tog sedan tåget till Levanto. I sällskap med mormor och morfar reste Karin och Harald, som de varit på otaliga vandringsresor med tidigare. De skaffade sig ett hotellrum i Levanto och kom sedan till vår lägenhet och åt lite småplock och drack lite mousserande vin innan vi gick ut på restaurang.

Åke, som är väldigt bestämd med vilken mat han vill äta, gillade småplocket vi åt:
chips, jordnötter, skorpor, parmesan, oliver, vindruvor och kex.

Vi hade inte bokat något bord till kvällen utan stövlade helt enkelt in elva personer på en restaurang och frågade om de hade något bord till oss. Det ordnade de på nolltid! Vi hade nog viss hjälp av att besöka Levanto i lågsäsong, restaurangerna var överdimensionerade till det nuvarande antalet besökare. Visst tyckte åtminstone Pappan att det var lite tråkig miljö till att börja med, en uteservering omsluten av att stort tält utan några andra gäster. Men efter en stund kom det fler och fler gäster och stämningen blev riktigt bra. Åke somnade rätt fort i sin vagn, Tage klarade av att äta både mat och efterrätt innan han somnade i Mammans och Pappans knä. Vi bar honom tillbaka till lägenheten och lade oss ganska tidigt, åtminstone för att vara på en 40-årsfest.

Den 40-åriga Pappan tillsammans med den något yngre Mamman, som också fyllde år nyligen.

Genom att läsa lokaltidningar hade vi förstått att det var nya oväder på gång. I Levanto rustade man sig genom att sätta upp 50 cm höga "trösklar" utanför dörrarna, ifall det skulle bli fler översvämningar. Byarna i Cinque Terre evakuerades delvis. Vädertjänsterna utfärdade allvarliga varningar och berättade att det kunde komma upp till 500 millimeter regn inom något dygn, vilket förstås skulle bli så mycket allvarligare här eftersom det låg så nära inpå det förra ovädret. Vi skulle flyga från Milano på lördag eftermiddag och hade planerat att ta tåget från Levanto tidigt på lördag morgon, men nu insåg vi att det skulle finnas risk för att vi skulle bli isolerade här (om järnvägen och bilvägarna stängdes av igen). Så vi valde att boka ett hotell i Genua och resa dit redan på fredagen. Ovädret började på fredagen, när vi satt på tåget norrut. Resan skulle normalt sett ta en och en halv timme, men nu stannade tåget flera gånger, vi fick byta tåg några gånger och till slut blev vi stående på en station 10 kilometer från vår slutstation inne i Genua. Det visade sig att spåren längre fram var täckta av vatten. Det lönade sig inte att försöka med buss eller taxi heller, ty även vägarna stod under vatten förklarade konduktören. Vi fick vänta och hoppas på det bästa. Efter tre timmars försening började vi rulla in mot stationen Genova Brignole. Utanför fönstren såg vi gator fulla med vatten där bilar flöt omkring och överallt hördes ljudet av sirener från räddningstjänsten.

Pappan har nog inga anlag för att bli pressfotograf: istället för att fotografera stod han bara och stirrade.
Men när vi stannat vid stationen Genova Brignole kom jag på att kameran låg i fotoväskan
bredvid mig och från fönstret tog jag den här bilden.

Åke tyckte det var blött och spännande med störtregn.

En bild av Genova Brignole från när vi passerade, saxad från en italiensk tidning.

Vi insåg snabbt att det nog inte var någon bra idé att försöka ta sig till hotellet i Genua, så istället valde vi köpa biljetter till tåget mot Milano. Det var massor med inställda tåg och kraftiga förseningar, så när väl ett tåg mot Milano kom in på stationen ville så klart väldigt många med det. Vi kom ombord, men fick stå precis ovanför trappan. Tage somnade och det blev ohållbart att inte ha någonstans att sitta, så Pappan lyckades till slut hitta ett säte som blev ledigt. Tågresan gick ändå rätt bra och en och en halv timme senare var vi framme i Milano. Där letade vi upp ett hotell där vi kunde sova. På teven såg vi att sju personer hade dött där på gatorna i Genua, så vi gjorde nog rätt som åkte vidare till Milano. Dagen efter flög vi hem via Frankfurt. Faster Jenny tog ett senare plan.

Det var en riktigt minnesvärd semesterresa, med vackert väder och sköna dagar, men samtidigt kantad av två katastrofer.

Julisemestern i Småland

Efter den första semesterveckan i Halmstad reste vi till farmor och farfar i Småland. När vi skulle göra samma resa förra sommaren blev det en mycket kaotisk packning och vi glömde kvar en del viktiga saker, men nu såg vi till att få med oss allt. Det blev ändå stressigt, men det kanske är oundvikligt?

Tyvärr finns det ingen riktigt bra tågförbindelse mellan Halmstad och Växjö, en sträcka vi åker ganska ofta. Den här gången fick vi åka till Lund och byta tåg där. Vi hade en knapp halvtimme på oss för bytet, men först var Tage tvungen att gå på toaletten. Toaletten fanns väl gömd i en byggnad några hundra meter bort längs spåren och det kostade fem kronor att komma in. Den verkliga kostnaden för oss blev dock 329 kronor eftersom vi missade vårt tåg med en hårsmån och blev tvungna att köpa nya biljetter...

I Småland var vi mestadels på tomten kring farmor och farfars hus. Där kunde vi leka med vatten i form av vattenslangar och vattenspridare, äta ärtor och vinbär, åka flakmoped, hälsa på grannens hund Sudden, leka i sandlådan, spela boll med mera. Men vi gjorde också en del utflykter. En klassisk sådan är till svampskogen. Tage "älskar kantareller", så det ville vi gärna hitta. På Pappans egna svampställe lyckade vi hitta rätt många (kanske fem liter?), även om de var ganska små och behövde stå lite mer på tillväxt. Tage visste precis hur man gjorde, även om det var ett år sedan han plockade senast. Kanske var han lite tystare den här gången, förra året pratade han oavbrutet hela utflykten.

Tage på jakt efter skogens guld.

Han plockade svamparna ordentligt i sin egna korg.

Mamman och Tage väljer ut några kantareller som får följa med hem.

Hemma kring huset hittade Åke några egna favoriter. En sådan var fårfällen i vardagsrummet. Den var så mjuk och skön! Han lade sig ofta platt ner på fällen och bara njöt. Ett annat nöje var grannens katt, Tom. Den har börjat komma och gå hos farmor och farfar som om den bodde i huset. Visst var den lite reserverad i början när den upptäckte att det fanns två barn i närheten, men snart släppte rädslan och den lät sig bli klappad. Tage var inte så jätteintresserad, men Åke släppte allt annat när katten visade sig.

Här ligger jag och har det bra!

– Hej Tom! Var har du Jerry? Är han under svansen? 

En dag fick vi besök från Halmstad: mormor och morfar kom och hälsade på. De kom susande i en lånad sportbil, men eftersom Mamman hade givit dem en vägbeskrivning som inte var till den närmaste eller enklaste vägen, utan i stället till den vackraste, så blev det lite förvirrat innan de hittade hela vägen fram. När de klev ur bilen öppnade sig himlen och ett kraftigt skyfall hälsade dem välkomna till det småländska höglandet. Efter lunch upphörde dock regnet och vi kunde ta en längre promenad och titta på omgivningarna. Pappan guidade dem sedan runt i Braås och vi drack kaffe och åt kakor och smultrontårta på verandan.

Mamman hugger in på kakfatet, medan morfar och Tage tycks studera fåglarna på bordsunderlägget i bakgrunden.

En annan utflykt vi gjorde var till byn Pilås som ligger nära Braås. Där har det öppnat ett ställe som säljer ostkaka och lite annat, Stellas ostkaka. Vi hoppade in i bilen och farmor körde oss dit, men eftersom bilen var full så fick farfar ta den rosa elmoppen. Där tittade vi först på korna i hagen och köpte sedan lite ostkaka och skorpor. Pappan tyckte skorporna var godast. Efteråt åkte vi till mormor Gun, Pappans mormor, och drack elvakaffe. Det bjöds på en hel del kakor och bullar även där och under den här veckan hann Åke utveckla ett starkt begär till bullar.

Så ser de alltså ut, korna.

Personalen skyndar in i lokalen samtidigt som vi styr stegen mot hagen. Lägg märke till det vackra taket!

Tage hittade en vacker blomma på ladugårdsbacken. Skorpan försvann mystiskt en stund senare.

Hos mormor Gun är kakfaten alltid välfyllda, till Tages och Åkes stora glädje.

Barnfamiljen på besök i Göteborg

Det var hög tid för oss att besöka Göteborg och äntligen se hur faster Jenny och morbror Jacob bor. De senaste gångerna vi varit i Göteborg har himlen öppnat sig och regnet vräkt ner, men den här gången blev det annorlunda. Vintern kom tidigt och istället för mulet och blött fick vi klart och kallt väder: mycket bättre!

Vi åkte X2000 på torsdag förmiddag och kom fram till hotellet (Quality Hotel 11, "Hotell älva" på göteborgska) på eftermiddagen. Tage och Åke sov båda två när vi checkade in, så de var nog lite förvånade när vi plötsligt befann oss i ett rum där vi skulle bo i några dagar. Tage blev snabbt bekant med rummet genom att hoppa i sängen och leka kurragömma med oss.

– Jätteroligt!

Framme i Göteborg. Det här ska bli kul!

På kvällen höll vi oss i närområdet och åt på en liten italiensk restaurang. Åke fick gröt, Tage och Pappan åt pizza och Mamman åt pasta. Det var nog första gången som vi gick på restaurang med Åke sedan vi hade en mindre lyckad kväll i Växjö, när Åke var missnöjd med allt och absolut inte ville sova eller vara tyst. Den här gången gick det jättebra!

Åke äter kex på restaurang.



Tage äter pizza – utan bestick.

Barnfamilj på restaurang? Det funkar.

Faster Jenny visade sig bo väldigt nära hotellet vi hamnat på, så hon kom och hälsade på oss på rummet redan på torsdagkvällen och stannade tills vi började läsa Tages godnattsaga.

– Nu ska jag gå och lägga mig, Jenny.

På fredagen åt vi först frukost nere i matsalen. Hotellfrukost gillar väl alla? Nja, Åke och Tage var inte så imponerade, och Mamman och Pappan hann inte sitta och läsa alla tidningsdelarna och stå och välja bland alla roliga ingredienser på frukostbuffén, men det var iallafall skönt att slippa laga frukosten själv. Efter frukosten gick vi direkt upp till hotellets spa på åttonde våningen. Vi var helt själva och Tage tyckte det var väldigt spännande med den lilla fontänen och med bastun. Pappan tyckte det var väldigt skönt att gå ut på taket i snöyran (-8 grader) och sedan sänka sig ner i den varma bassängen som fanns där. Från badet kunde man titta ut över Göta Älv och Göteborg på andra sidan stranden. Mamman badade också, efter viss tvekan, men Tage provade bara att gå ut barfota i snön och bestämde sedan att han själv absolut inte skulle bada, trots att vi försökte få honom att förstå hur roligt och skönt det var. Nå, en annan gång kanske.

Vi tog sedan en liten promenad till faster Jennys lägenhet, som var helt nyproducerad och fin. Hon bjöd på en vegetarisk lunch och eftersom det var fredag så fick Tage (och vi andra, även Åke faktiskt) glass till efterrätt. Det var uppskattat! Jenny gav också barnen en bok med titeln "Halvan och Polishelikoptern". Den ville Tage genast att hon skulle läsa, och när hon gjort det fick hon läsa den en gång till. Kul!

- Jag älskar inte solen pappa, sa Tage.
Men boken gillade han.

Eftermiddagen var vikt åt ett besök på Liseberg. Det var riktigt, riktigt kallt ute, så det första vi gjorde när vi kommit innanför grindarna var att leta upp ett kafé där vi kunde värma oss lite. Vi hittade ett litet mysigt ställe där vi drack kaffe eller varm choklad och tinade upp tår och lemmar. Snart hade vi återfått krafterna och då ville vi åka karusell och roa oss. Ponnyexpressen åkte vi många varv, men vi provade också Farfars bil, Cykelturen och Flygkarusellen (där Tage fick åka ensam). Det var fint på Liseberg med alla lamporna, men vi kunde inte riktigt njuta av det fullt ut eftersom det var så kallt, så vi blev nöjda ganska snabbt.

Tage gillade chokladmjölken. Åke sover i vagnen.



Bror och syster.

Brasan värmde lite i kylan.

Ponnykarusellen gick runt, runt, runt...

Jenny jobbade på kvällen och vi tog en spårvagn till Linnégatan och mötte morbror Jacob, Cajsa och Henrik. För andra kvällen i rad gick vi på restaurang hela familjen. Nu var det fredag och klockan var sex-sju, så det var ganska fullt, men vi lyckades hitta ett bord där vi fick plats. På vägen hem från restaurangen somnade barnen i sina vagnar och snart sov alla sött hemma på hotellrummet.

Att åka spårvagn gillade Tage skarpt. Pappan håller med.

Åke och Tage sover gott på hotellet.

På lördagen tog Jenny och vi Älvsnabben in till stan tillsammans och mötte Cajsa och Jacob igen och åt lunch på ett kafé. Vi kände oss sedan redo för äventyr nummer två i Göteborg: Universeum. Tage kunde bara precis hålla sig vaken i spårvagnen på väg till Universeum, men när vi väl kom in så fanns det så mycket att se och göra att det inte längre var något problem. Vi tittade på fiskar, på regnskogen, jagade skor och kollade på polisbilen. Åke gillade fiskarna väldigt mycket, och spanade in faster Jennys fina armbandsur. Allt var jätteroligt, ända tills vi skulle gå. Då ville Tage inte sluta att springa ut och in på museet, trots att vi hade lämnat ifrån oss våra biljetter och när Pappan till slut sa ifrån brast det för honom och han blev jätteledsen. Men det gick över fort när han fick sitta i Mammans knä och äta ett kex. Våra snälla värdar i Göteborg hade oändligt med tålamod för den tid det tar för oss att klä på oss och byta från en aktivitet till en annan.

Vi spanar in regnskogen och letar efter apor.

Tage hade ganska bråttom igenom alltihopa,
för det fanns alltid mer att se runt hörnet.

Tage är trött och ledsen...



... men det blev snabbt bättre med ett kex.

Sedan fick vi äntligen se Jacob och Cajsas lägenhet. Mycket gick i grönt och Mamman var förtjust: – Vi måste ha växter och mer grönt hemma! sa hon. Tage hittade massor med spännande saker att leka med: ryska dockor, trummor, ryggkliare, örhängen och blomdiadem. Åke åt mat och lekte med Jenny. Till middag blev det en rödbetspaj (alldeles rosa) med sallad och halloumi: gott! Klockan gick och Tage var vaken. Åke hade svårt att somna och vi bestämde oss för att återvända till vårt hotell igen. Nu trodde vi att barnen skulle somna genast när vi lade dem i vagnarna, men så blev det inte alls. Båda barnen var vakna när vi kom tillbaka till hotellrummet vid närmare halv elva på kvällen. Tage och Mamman somnade snabbt, men Åke var vaken i ytterligare trekvart innan han också fann för gott att överlämna sig till John Blund. Snart sov allihopa.

Morbror Jacob och Cajsa fixar
och donar i lägenheten.



– Fint va, mamma?



– Ta ett kort på mig, mamma!



Bror och syster.

På söndagen återstod bara en sak att göra: att ta farväl av Göteborg och åka tillbaka till Hornstull. Vi hade blivit varnade om tågproblem på sträckan, men hade rätt okej tur och blev bara 35 minuter sena. Eftersom barnen somnade så sent igår så trodde vi att vi skulle få en lugn tågresa med sovande barn, men det gällde inte Tage som höll sig vaken hela tiden. Det märktes att hans tålamod inte riktigt var som det brukade, men han höll igång till klockan halv sju på kvällen då vi började natta honom. Istället för att hålla låda i ytterligare en timme efter att nattningen börjat somnade han denna kvällen direkt efter första boken, när jag böjde mig fram för att hämta bok nummer två.

Fotograf ombord på tåget: Tage

Snart är vi hemma i Hornstull igen!