Vår spännande italienresa

I månadsskiftet oktober-november passade vi på att resa iväg en vecka till Italien. Med på resan var också farmor, farfar och faster Jenny. Vårt resmål var Levanto, precis på gränsen till nationalparken Cinque Terre, på den italienska rivieran i Ligurien. Målet var att hitta en resa där vi skulle slippa åka bil och där vi kunde göra vandringar och titta på lite olika saker i en barnvänlig miljö. Tyvärr drabbades Cinque Terre av ett fruktansvärt regnoväder några dagar innan vi reste dit: ett tiotal personer dog och de fem byarna fick enorma skador. Vägar och järnvägar var blockerade och avstängda och vi var tveksamma till om det alls gick att resa dit, men när vi väl reste på lördagen hade järnvägen öppnat igen och vår by (Levanto) visade sig ha klarat sig bra.

Redan i arla gryning träffade vi farmor och farfar på Arlanda. Vi flög tillsammans till Milano, där faster Jenny anslöt på järnvägsstationen. Sedan åkte vi alltså tåg via Genua till Levanto: lite skönare med tåg där man kan röra sig lite friare.

Åke skojar med faster Jenny och farfar, någonstans mellan Milano och Levanto.

I Levanto hyrde vi två lägenheter som låg precis bredvid varandra. Det var ett jättebra ställe: utanför dörren var det en stor bilfri piazza med en stor lekplats och flera glassbarer. Levanto visade sig vara en så kallad "città slow", en medvetet långsam stad (det finns ett nätverk med città slow-städer). Det som var bra med att ha lägenheter istället för hotellrum var att vi kunde laga mat själva, samt att vi fick lite större ytor att röra oss på. Vi brukar påbörja läggningen av barnen innan klockan 19, men då hade inte ens restaurangerna i Levanto öppnat. Dessutom började vi med att ställa tillbaka klockan en timme till vintertid, så grabbarna var ganska trötta på kvällarna ändå. Bra då att kunna laga sin egen mat!

Åke hade en egen barnstol som vi fick hyra som extrautrustning.
Här håller vi på att äta frukost: yoghurt, vitt bröd med smaklöst smör på och kanske lite ost också.

Utsikt över Levanto, när man vandrat en liten bit upp för kullarna som omger byn.

Strax utanför vår port gick det faktiskt en bilväg, men den var upphöjd över mark och störde inte.
Den var dessutom knappt trafikerad alls. Till vänster i bild ser man början av piazzan at lekparken.

Vår port låg precis till höger om glassbaren. Lägenheterna låg två trappor upp
och vi hade balkong på andra sidan huset. 50 meter till höger ligger stranden.

Vi hängde en hel del på lekplatsen (vissa hängde mer än andra).
Åke och Tage lekte med en del italienska barn, samt med oss så klart.

Tage utforskar de små gatorna i Levanto. Det var varmt och skönt,
runt 20 grader och sol. Kyrkklockorna ringde som tokiga ibland.

Veckan innan vi åkte hade Åke varit lite sjuk, men han hade hunnit tillfriskna innan vi for. Snart blev det dock Tages tur: han blev ordentligt trött och somnade en dag och när han vaknade kraxade han som en kråka. Det tog några dagar innan han blev återställd igen. Mamman var också krasslig och behövde lång tid på sig för att bli fullt frisk igen. Mot slutet var det farfar och faster Jenny som kände sig dåliga, så det var nog bara Pappan och farmor som klarade sig helt.

Tage blev trött en dag när vi var ute och gick, så han fick sitta på mina axlar.
Även där var han hängig och fem minuter efter att den här bilden togs,
när vi satt oss ner på en bänk en stund, så somnade han i mitt knä. 

Barnen fick träffa farmor och farfar samt faster Jenny en hel del denna veckan.
Jenny lärde Åke att räkna till fem, vilket han tyckte var festligt. Här sitter vi på ett konditori,
vilket förstås gjorde det hela dubbelt festligt för Åke som älskar bullar.

Tage och Åke kunde springa fritt mellan lägenheterna och gillade att sitta i knät
när farmor löste korsord eller att titta på när farmor och farfar spelade kort.

När Tage och Åke var med de andra kunde Mamman och Pappan se omgivningarna norr om Levanto. Vi vandrade längst kusten och följde en kort promenad längs klipporna. Vi pratade om att det var såpass bra säkerhet där att vi nästan hade vågat låta Tage följa med oss – men bara nästan. Om några år ser vi fram emot att få göra sådana vandringar tillsammans.

Branta klippor längs stigen. (Mamman skymtar i buskarna till höger).

Den 3 november, när Pappan fyllde 40 år, gick Mamman och Pappan en lite längre vandring på cirka tre timmar. Vi gick söderut mot Monterosso i Cinque Terre, men stannade när vi kom fram till Punta Mesco. Monterosso var hårt drabbat av översvämningarna och vi hade blivit tillsagda att byn var i det närmaste stängd. Varje dag åkte det dock en färja med räddningsarbetare dit, vi såg dem gå i Levanto med gula stövlar, leriga byxor och spadar över axlarna.

Mamman busar på en stig dit vi inte skulle våga ta med barnen.
Notera den professionella vandringsutrustningen: en sommarklänning, solglasögon och Converse-skor.

Pappan och Mamman vid Punta Mesco, ovanför Monterosso.

Regnet hade även skadat vandringslederna rätt rejält. På vissa ställen hade jorden rasat och stigen försvunnit, men ingenstans var det omöjligt att komma förbi. Vi var dock ganska försiktiga, för eftersom byarna var så svårt skadade i närheten förstod vi att ingen hade prioriterat att se till att vandringslederna var säkra. 

Mamman passerar ett ras.

Trots att vi valt att resa hela långa vägen till en liten by i Italien så valde mormor och morfar att ansluta till firandet! De hade flugit till Bologna dagen innan och tog sedan tåget till Levanto. I sällskap med mormor och morfar reste Karin och Harald, som de varit på otaliga vandringsresor med tidigare. De skaffade sig ett hotellrum i Levanto och kom sedan till vår lägenhet och åt lite småplock och drack lite mousserande vin innan vi gick ut på restaurang.

Åke, som är väldigt bestämd med vilken mat han vill äta, gillade småplocket vi åt:
chips, jordnötter, skorpor, parmesan, oliver, vindruvor och kex.

Vi hade inte bokat något bord till kvällen utan stövlade helt enkelt in elva personer på en restaurang och frågade om de hade något bord till oss. Det ordnade de på nolltid! Vi hade nog viss hjälp av att besöka Levanto i lågsäsong, restaurangerna var överdimensionerade till det nuvarande antalet besökare. Visst tyckte åtminstone Pappan att det var lite tråkig miljö till att börja med, en uteservering omsluten av att stort tält utan några andra gäster. Men efter en stund kom det fler och fler gäster och stämningen blev riktigt bra. Åke somnade rätt fort i sin vagn, Tage klarade av att äta både mat och efterrätt innan han somnade i Mammans och Pappans knä. Vi bar honom tillbaka till lägenheten och lade oss ganska tidigt, åtminstone för att vara på en 40-årsfest.

Den 40-åriga Pappan tillsammans med den något yngre Mamman, som också fyllde år nyligen.

Genom att läsa lokaltidningar hade vi förstått att det var nya oväder på gång. I Levanto rustade man sig genom att sätta upp 50 cm höga "trösklar" utanför dörrarna, ifall det skulle bli fler översvämningar. Byarna i Cinque Terre evakuerades delvis. Vädertjänsterna utfärdade allvarliga varningar och berättade att det kunde komma upp till 500 millimeter regn inom något dygn, vilket förstås skulle bli så mycket allvarligare här eftersom det låg så nära inpå det förra ovädret. Vi skulle flyga från Milano på lördag eftermiddag och hade planerat att ta tåget från Levanto tidigt på lördag morgon, men nu insåg vi att det skulle finnas risk för att vi skulle bli isolerade här (om järnvägen och bilvägarna stängdes av igen). Så vi valde att boka ett hotell i Genua och resa dit redan på fredagen. Ovädret började på fredagen, när vi satt på tåget norrut. Resan skulle normalt sett ta en och en halv timme, men nu stannade tåget flera gånger, vi fick byta tåg några gånger och till slut blev vi stående på en station 10 kilometer från vår slutstation inne i Genua. Det visade sig att spåren längre fram var täckta av vatten. Det lönade sig inte att försöka med buss eller taxi heller, ty även vägarna stod under vatten förklarade konduktören. Vi fick vänta och hoppas på det bästa. Efter tre timmars försening började vi rulla in mot stationen Genova Brignole. Utanför fönstren såg vi gator fulla med vatten där bilar flöt omkring och överallt hördes ljudet av sirener från räddningstjänsten.

Pappan har nog inga anlag för att bli pressfotograf: istället för att fotografera stod han bara och stirrade.
Men när vi stannat vid stationen Genova Brignole kom jag på att kameran låg i fotoväskan
bredvid mig och från fönstret tog jag den här bilden.

Åke tyckte det var blött och spännande med störtregn.

En bild av Genova Brignole från när vi passerade, saxad från en italiensk tidning.

Vi insåg snabbt att det nog inte var någon bra idé att försöka ta sig till hotellet i Genua, så istället valde vi köpa biljetter till tåget mot Milano. Det var massor med inställda tåg och kraftiga förseningar, så när väl ett tåg mot Milano kom in på stationen ville så klart väldigt många med det. Vi kom ombord, men fick stå precis ovanför trappan. Tage somnade och det blev ohållbart att inte ha någonstans att sitta, så Pappan lyckades till slut hitta ett säte som blev ledigt. Tågresan gick ändå rätt bra och en och en halv timme senare var vi framme i Milano. Där letade vi upp ett hotell där vi kunde sova. På teven såg vi att sju personer hade dött där på gatorna i Genua, så vi gjorde nog rätt som åkte vidare till Milano. Dagen efter flög vi hem via Frankfurt. Faster Jenny tog ett senare plan.

Det var en riktigt minnesvärd semesterresa, med vackert väder och sköna dagar, men samtidigt kantad av två katastrofer.

Onsdag i Milano

Idag var Tage och jag på Kulturhusets Rum för barn, men det är inte det jag tänker berätta om här, utan jag berättar istället om vad vi gjorde förra onsdagen i Milano.

På morgonen måste man först leka en stund.

Nu hade vi fått lite rutin på frukost och dylikt och eftersom vi hade det trevligt i parken på tisdagen siktade vi på att börja i parken idag också. Istället för att gå till samma park gick vi till Giardini Pubblici Indro Montanelli, eller parken vid Porta Venezia som jag tror den också kallas. Det är också en rejält stor park som ligger centralt i Milano, men jag gillade den andra parken bättre eftersom grönområden var mer sammanhängade där.

I park nummer två.

Tage sprang omkring i gröngräset och gungade i gungorna. Efter en tid blev han trött och fick sova i vagnen, och jag passade på att dricka kaffe. Se där, redan rutiner som fungerar!

Blåsa?

Såpbubblor? Det var kul!

Vi åkte lite karusell också i parken.
Tage hittade en rolig knapp att trycka på.

Nu när vi var i Italien tyckte jag ändå att Tage skulle få äta en ordentlig lunch på restaurang, så jag beställde helt sonika en pastarätt till mig och en till honom. Han fick spaghetti med tomatsås och de skar spaghettin i småbitar så att det skulle bli lättare för honom att äta den. Men hjälpte det? Inte. Han åt bara två-tre skedar och ville sedan inte ha mer. Vi fick istället gå till Parco Sempione (där vi var på tisdagen) och äta pasta ur en burk, det tyckte han var mycket godare.

Spaghetti med tomatsås föll inte Tage på läppen den här lunchen.

I den parken låg också Milanos akvarium som vi valde att titta närmare på. De hade väl ett tjugotal stora akvarier i huset som visade olika biotoper. Tage gillade att titta på fiskarna och att springa fram och tillbaka i den folktomma lokalen.

– Titta!

Fina fiskar.

Stor fisk.

Fågel, fisk eller mittemellan?

Nu var det dags för lite shopping tyckte jag och tog Tage med mig mot Brera och de centrala delarna av Milano igen. Vi hittade en bokhandel jag ville titta i, men eftersom den inte hade öppnat efter lunchen ännu så passade vi på att äta en glass tillsammans. Vi gick tillbaka till bokhandeln men kunde konstatera att de inte hade boken jag letade efter. I en salumeria köpte vi en flaska (förhoppningsvis) god olivolja. Tage somnade igen och jag letade vidare i några bokaffärer efter den där boken, men hittade den aldrig. Så det blev istället en kopp kaffe innan vi återvände till hotellet.

Kurragömmalek. Var är Tage?

Alla gömställen funkar inte...

Den här kvällen valde vi att vila/leka på rummet lite tidigare för att sedan gå ut tidigare på jakt efter ett ställe att äta en gemensam måltid på. Vi hittade en pizzeria som var öppen redan vid halv sju och jag beställde en margherita. Eftersom jag inte var säker på att Tage skulle gilla pizza hade jag tagit med mig grötpulver ut och jag berättade för servitrisen att jag kanske skulle vilja ha lite hett vatten senare, om han inte gillade pizzan. Jag började med att skära ut en fjärdedel av pizzan som jag började mata Tage med. Först fick han en kantbit. Det gillade han, men det tog väldigt lång tid för honom att äta upp den, så jag bestämde att jag fick kantbitarna och han fick innanmätet. Nu gick det snabbare för honom att äta och snart hade han ätit upp sin fjärdedel. Hans andel av pizzan ökade och snart hade han ätit upp nästan alltihopa! Jag fick beställa en till för min egen del.

Är det där med pizza något för mig?

Oj, oj... Pizza var jättegott! Jag sparade lite till dig pappa.

Efter maten tog vi en promenad och tittade på Santa Maria delle Grazie, där Leonardo da Vincis berömda målning Nattvarden finns. (Tyvärr måste man boka tid tre månader i förväg för att kunna se den). Tage somnade snart och jag satte mig på en liten uteservering och drack ett glas vin och läste i en bok. Tyvärr är ju alla uteserveringar i Italien turistfällor. Och alla ligger vid de mest trafikerade gatorna, så jag stannade inte så länge utan återvände till rummet och tänkte forsätta läsa där. Tage hade dock svårt att sova bra om jag hade ljuset tänt i rummet, så det slutade med att jag släckte lampan redan klockan kvart i tio. Godnatt!

Att flyga ensam med Tage

Vi är tillbaka i Stockholm hos Mamman igen, Tage och jag! Resan gick bra och jag tänker berätta mer om den i andra inlägg. Här koncentrerar jag mig på själva flygresan Stockholm till Milano och åter.

Stockholm – Milano
Kvart över fem på morgonen, innan Tage vaknade, steg jag upp och duschade: vi hade lite bråttom eftersom flyget gick redan kl. 9.05 från Arlanda. Allt stod packat och klart i hallen. När Tage sedan ätit sin frukostgröt lämnade hela barnfamiljen hemmet samtidigt för en gångs skull, fast när Mamman tog bussen till jobbet tog vi tunnelbanan till Centralen. Vi betalade dyrt och reste med Arlanda Express till flygplatsen och Tage tyckte inte att detta var något konstigt alls.

På Arlanda blev det lite besvärligare. All min packning bar jag i en stor ryggsäck eftersom jag behövde ha händerna fria för barnvagnen och Tage. Inuti den fanns en mindre ryggsäck som jag tänkte ta med mig ombord på planet. I den fanns det leksaker till Tage, blöjor, matsäck och kamerautrustningen (som jag inte vill checka in). Tyvärr fick man inte ta med sig barnvagnen till gaten utan var tvungen att checka in den som specialbagage direkt (ryggsäcken räknades också som specialbagage). Jag packade upp den lilla väskan ur den stora, packade ner allt som fanns löst i vagnen och lyfte upp Tage ur vagnen för att fälla ihop barnvagnen – men jag hann inte mer än greppa barnvagnen innan Tage hade hunnit tio meter bort i närmaste folkmassa. Jag sprang efter och fångade upp honom vilket han inte uppskattade. Genom att upprepa detta några gånger lyckades jag till slut fälla ihop vagnen och checka in den, men Tage var nu ganska arg och ville inte vara lugn.

Säkerhetskontrollen blev nästa prövning. Det var omkring 100 meter kö för att komma in till kontrollen och nu fick jag bära Tage i famnen. Det gick bra så länge vi rörde på oss, men i kön blev det svårare. Här hade ett par extra armar kommit väl till pass, för hur fiskar man upp leksaker ur ryggsäcken samtidigt som man håller i Tage? Plus att man ska få fram pass och annat? Vi var kanske inte helt populära bland våra grannar i kön, men till slut kom vi fram till kontrollen varpå vakten ber om boardingkorten. Jag räcker honom mitt Eurobonuskort och säger att det finns på kortet. Han pekar på Tage och säger:

– Hans boardingkort då?
– Han är ju ett litet barn, förklarar jag, och sitter på min plats.
– Men han måste ha ett boardingkort, insisterar vakten.
– Men ligger inte det på kortet då? Jag checkade ju in oss båda elektroniskt.
– Det kan bara finnas ett boardingkort på Eurobonuskortet. Du måste gå och hämta boardingkort på papper i automaten 500 meter i den riktningen, avslutade vakten och pekade åt andra änden av terminalen.

Vid det här laget var jag ganska glad över att få röra på mig med Tage igen, så att vi inte stod still eftersom det var då han trixade som mest. Vi hämtade boardingkorten och återvände till kön, som nu hade hunnit bli 150 meter lång... Vid det här laget var Tage så trött och uttråkad att han krumbuktade sig så mycket att de bakom mig i kön tyckte uppriktigt synd om mig. Efter en kort stund stod det klart att det inte skulle gå att köa en gång till med Tage, så jag gick till "Fast Track"-ingången istället och förklarade läget. De lät mig passera. Sedan var det själva säkerhetskontrollen också att ta sig förbi, då väskan och jackan skulle läggas i korgen som skulle röntgas. När jag satte ned Tage för att göra det så sprang han naturligtvis i en riktning vald på måfå. Men till slut var jag igenom, och på andra sidan hittade jag något som gjorde allt mycket enklare: en bagagevagn med ett barnsäte. Där placerade jag Tage och hade sedan en relativt lugn stund vid gaten ända tills vi kunde kliva ombord. Jag satt och kände hur svetten rann och funderade på hur en tre timmar lång flygresa kunde tänkas gå.

Men nu var Tage tröttare och lugnare och gick lättare att bära. Ombord placerades han i säkerhetsbältet i mitt knä och innan vi hann lyfta från marken hade han somnat. Sedan sov han i tre timmar, hela vägen till Milano och vaknade först när vi landade.

Milano – Stockholm
Vi reste ut till flygplatsen i god tid. 12.50 gick planet, men vi var där innan klockan 11. Tage hade somnat i vagnen på lokalbussen på väg ut till flygplatsen och jag passade på att gå på toaletten, köpa mig en smörgås och äta den medan han sov. Lagom till jag var färdig vaknade han och fick äta lunch han också. Vi bytte en blöja på damtoaletten (eftersom det inte finns skötbord på herrtoaletterna) och gick sedan för att hämta våra boardingkort och checka in bagaget. En trevlig överraskning var att vi fick behålla barnvagnen ända fram tills vi skulle gå ombord på flygplanet, vilket gjorde allt hundra gånger enklare. Inget av de bekymmer som uppstod på Arlanda upprepades på Linate. Det var inga långa köer, alla var snälla och Tage var lugn och satt och chillade i sin vagn. Det var först när jag skulle vika ihop barnvagnen ute på startbanan, nedanför flygplanet, som Tage hann smita iväg en liten bit, men det var jag ju beredd på.

Till skillnad från förra gången så var han faktiskt vaken hela flygresan. Visst visade han högljutt att han var lite besviken ibland, som när han inte fick fälla upp och ned brickan framför oss under start och landning, men annars var han ganska nöjd med att leka med sin burk med spännande saker i och med att läsa böcker och busa med mina fingrar. Tre timmar gick ganska fort och på Arlanda fanns det gott om plats att springa omkring och leka medan vi väntade på bagaget.

Vad gjorde vi då i Milano? Det berättar jag mer om nästa gång.

Champoluc, del två

På Hotel Castor i Champoluc fanns det en bebisstol som Tage fick låna. Den var enormt stor och skrymmande. Tage trivdes i den och satt där som i en tron och spanade på sina favoriter: de fyra polska servitriserna som var så fantastiskt gulliga mot honom hela veckan. Tage älskade dem och kärleken verkade vara besvarad. Eftersom middagen för hotellgästerna serverades så sent fick Tage och de andra barnen på hotellet äta lite tidigare. Tage uppskattade den italienska maten och slukade de stora risottoportionerna. Sen somnade han nöjd, mätt och däst och sov sött medan vi lugnt kunde avnjuta kvällens middag. Ibland sov han i vagnen nere i restaurangen och ibland sov han uppe i rummet och avlyssnades med hjälp av babywatchen. Det var en mycket fin vecka i alperna. Inga som helst problem att åka dit med en 1-åring som Tage. Jag längtar redan till nästa år. Vem vet, då kanske Tage kan stå på ett par skidor?

Tittut!

Veckan i Champoluc, del ett

Vi är tillbaka från Champoluc i Italien sedan mer än en vecka, men vi har fortfarande inte berättat om hur det var. Nå, nu blir det lite ändring på det. Här kommer ett första inlägg, som handlar om själva resan och om hur vi gjorde med Tage i skidbacken.

Tage i italienska Alperna

Tågresan tur och retur
Det var en lång resa från Halmstad till Champoluc, och ännu längre när vi reste tillbaka från Champoluc till Stockholm. Resan till Champoluc gick riktigt smidigt. Vi bytte först tåg i Köpenhamn och hade en egen sovhytt där bara mamman, pappan och Tage sov – skönt att slippa oroa sig för att störa andra. Tages sov, precis som vanligt, som om han hade en inbyggd väckarklocka och vaknade prick 06.45. Då hade vi fortfarande några timmar kvar tills vi anlände till Basel, men tiden gick fort.

I Basel bytte vi till ett tåg som skulle ta oss till Milano, men vid den italienska gränsen stannade det och vi fick byta tåg till ett som stod på andra sidan perrongen. Lite synd eftersom vi hade rätt mycket packning och eftersom platsreservationerna inte tycktes gälla på det nya tåget. Väl framme i Milano bytte vi till ett regionaltåg mot Turin och steg av i Chivasso för att sedan åka den sista sträckan till Verrès. Från Verrès upp till Champoluc åkte vi med en lite minibuss som vi förbeställt. 31 timmar tog resan allt som allt.

Hemresan började lite besvärligt. Vi tog en lokalbuss från Champoluc ner till Verrès och den sträckan är mycket krokig, precis som man förställer sig att alpvägar är. Det bar sig inte bättre än att Tage stackarn blev åksjuk och började kräkas. Busschauffören var en mycket vänlig man som stannade bussen och gick ut och hämtade plastpåsar åt oss från ett bagage. Han såg också till att vi fick byta plats med en annan passagerare så att Tage kunde titta på vägen och vid ett tillfälle stannade han bussen så att vi fick gå ut och hämta lite luft med Tage. Han gjorde verkligen allt som gick för att underlätta för oss! Till sist var vi nere i Verrès och började tågresan. Till skillnad från när vi reste ner så lyckades Tage inte somna ombord på tåget vare sig på förmiddagen eller på eftermiddagen. Han blev tröttare och gnälligare allt eftersom tiden gick, men kunde omöjligt somna i vagnen eller i vårt knä. Väl framme i Basel somnade han genast när vi steg av tåget och lade honom i vagnen och sedan sov han gott även i liggvagnskupén mot Köpenhamn. Den korta tågresan från Köpenhamn till Stockholm gick också smidigt. Tågdelen av resan tog 35 timmar.

Video: På väg från Basel till Köpenhamn.
Featuring: kusin Axel.

På tågen åt Tage mestadels barnmatsburkar vi köpte i Sverige innan avresan. Någon gång gjorde vi gröt av pulver i en kåsa med hett tévatten (som vi aldrig behövde betala för). Det var visserligen lite tungt att bära burkarna, men det var det absolut värt.

Det var intressant att se hur olika folk bemötte oss på tågen i de olika länderna. I Italien fick vi förtjusta tillrop så fort vi kom gående med Tage ("Che bello!", "Ah, un bimbo! È bellissimo!" osv), i Sverige och de andra länderna så var vi lika osynliga som alla andra. Italienarna tycks verkligen älska små barn.


Tage i skidbacken


Vid något tillfälle undrade någon hur vi gjorde med Tage när vi åkte i backen. Satt han i en ryggsäck? Nej, det gjorde han inte! En av oss fick stanna utanför backen med honom. Vår basstation blev den enkla serveringen ovanför den första liften från Champoluc, vid en liten bergsby som heter Crest. Där stannade alltså en person kvar för att vakta Tage. När det var varmt och soligt satt vi på uteserveringen. Där fick man passa sig för UV-strålningen och för våta fläckar av smält snö som Tage kunde falla i och bli blöt. Det var på den här serveringen som Tage tog sina första steg med uteskor på sig. Tidigare har han bara gått omkring inomhus i mockasiner, nu fick han plötsligt stora vinterskor på sig och det kände främmande att gå med dem. Men efter en dag hade han vant sig och kilade omkring som vanligt igen.

Video: I liften på väg ner till Champoluc.

För pappan, som inte är uppväxt i någon lift som mamman, kändes det lite besvärligt att ta liften upp och ner med så mycket packning som vi hade. Först var det så klart alla tre personer som skulle med, men dessutom ville vi få upp ett par skidor, stavar och pjäxor, en snowboard, en barnvagn, en ganska stor ryggsäck med packning till Tage och slutligen även en kameraväska. Lägg till lite smått och gott i form av vantar, tröjor, vattenflaskor, hjälmar och sådant så är det en hel del som ska lastas i och ur i den lilla liften under den korta tid man har på sig. Men det gick så klart bra det också!