Semesterdagarna i Zell am See

Vi kom fram till Zell am See och hittade ett lämpligt litet hotell att bo på i tre nätter. Ankomstdagen var vädret uselt: ihållande intensivt regn på vår nivå, snöfall högre upp i bergen. Vi höll oss inomhus så mycket det gick. Men nästa dag var vädret mycket bättre, men snön hade ännu inte smält på de höga höjderna, så vi valde att åka upp till en lägre nivå.

Ovanför liften åt vi lunch och sedan vandrade vi längs "Jägersteig" under 30 minuter till en annan lift och restaurang. Tage satt i ryggstolen och satt nog rätt skönt för fem minuter innan vi kom fram så somnade han. Det hindrade oss inte från att rasta, vi ställde helt enkelt ryggstolen på en stol och så fick han sova vidare där.

Mamman planerar nästa etapp.

Tage fortsätter sova i ryggstolen.

Efter vätskepausen fortsatte vi vandra och nu gick vi mestadels uppåt. Vi rundade en annan restaurang, utan att pausa den här gången, och vände sedan nedåt igen. Det blev en längre vandring än innan pausen, kanske gick vi i en och en halv timme den här gången. Tage vaknade när vi hade 200 meter kvar till liften vi kom upp med. Han kan inte tyckt vi gått särskilt långt...

På väg uppåt.

På väg neråt, med Zellersjön i bakgrunden nere i dalen.
Tage sover fortfarande.

En nyvaken Tage pekar ut liftkabiner åt oss från en liten hydda han
hittade. Det var viktigt att peka ut alla kabiner så att vi inte missade
någon.

Innan vi åkte ner med liften igen så fikade vi på samma ställe
som vi åt lunch. Tage provade både apfelstrudeln och
keisersmarrn och gillade båda rätterna.
(Keisersmarrn = tjocka pannkakor med russin
som serveras med florsocker och en fruktkompott).

Väl nere i Zell am See insåg vi hur udda staden är. Det är högt uppe i bergen, men det finns också en stor sjö som lockar folk på sommaren. Den här dagen stod alla längs stranden och spanade upp mot skyn. Så också Tage.

Tage höjer blicken.

Fler som höjer blicken mot skyn. Klicka
för att se bilden i en större version,
då ser man vad de tittar på.

Det visade sig pågå en världscupstävlig i skärmflygning, där man skulle göra trick och landa på en platta ute i sjön.

Så här såg det ut på hotellrummet när vi kom tillbaka.
Städaren hade hittat Tages elefant och bäddat upp den
inför den kommande natten.

Nästa dag hade den mesta snön smält och vi vågade oss upp högre, ända upp på Schmittenhöhe. Det fanns tillräckligt med snö kvar på restaurangens terass för att kasta lite snöboll och det var bara 8 grader varmt, så vi valde att äta inomhus.

Tage fick en favorit i repris: Keisersmarrn!

Mamman åt grekisk sallad, Tage höll koll på de andra gästerna.

Vår första etapp gick längs Erlebnisweg, uppe på bergskammen mellan två restauranger. (Det är gott om matställen i de österrikiska alperna). Långt där nere såg vi Zell am See! Tage somnade nästan så fort han hamnade i ryggstolen och vaknade först när vi tog en kafferast.

Mamman spanar ner mot Zell am See.

Typiska Sound of Music-steg!

Det blev ungefär två timmars vandring även denna dag, lagom för oss tyckte vi den här semestern. De nyinköpta kängorna fick med beröm godkänt. På kvällen packade vi väskorna för tidigt på morgonen efter började resan hem.

Det blev en lång hemresa. Vi gick från hotellet i Zell am See kl. 07.00 och tog tåget till flygplatsen i München. Det var tre byten: i Wörgl, i Rosenheim och i München Ost. Den sista sträcken trafikerades av pendeltåg och kanske kan det förklara att dörrarna endast var öppna så att Pappan han slinka in medan Mamman och Tage blev kvar på perrongen. Snopet. När nästa tåg till flygplatsen gick låg vi i startblocken och hann ombord allihopa.

Flygresorna gick bra. Vi blev som vanligt överraskade över hur dålig och dyr mat det finns på flygplatserna. Tage fick springa omkring och leka när det var möjligt eftersom han fick sitta still under flygningarna. Vi kom till Köpenhamn vid åttatiden på kvällen och tog tåget till Alvesta där farfar mötte oss strax innan midnatt. Den sista biten reste vi alltså med bil och vi kom fram halv ett ungefär. En lång resdag – men det var det värt, för det var en skön semester!

Tage vill hellre vänta i loungen.

Det fanns många spännande flygplan och "traktorer" att spana på.
"Traktor" kallar han allt som inte är en vanlig bil.

Vissa andra resenärer kunde man busa med.

Rullbanden i Amsterdam var väldigt kul också.

Även på flygplatser kan man hitta småstenar att leka med.

Att flyga ensam med Tage

Vi är tillbaka i Stockholm hos Mamman igen, Tage och jag! Resan gick bra och jag tänker berätta mer om den i andra inlägg. Här koncentrerar jag mig på själva flygresan Stockholm till Milano och åter.

Stockholm – Milano
Kvart över fem på morgonen, innan Tage vaknade, steg jag upp och duschade: vi hade lite bråttom eftersom flyget gick redan kl. 9.05 från Arlanda. Allt stod packat och klart i hallen. När Tage sedan ätit sin frukostgröt lämnade hela barnfamiljen hemmet samtidigt för en gångs skull, fast när Mamman tog bussen till jobbet tog vi tunnelbanan till Centralen. Vi betalade dyrt och reste med Arlanda Express till flygplatsen och Tage tyckte inte att detta var något konstigt alls.

På Arlanda blev det lite besvärligare. All min packning bar jag i en stor ryggsäck eftersom jag behövde ha händerna fria för barnvagnen och Tage. Inuti den fanns en mindre ryggsäck som jag tänkte ta med mig ombord på planet. I den fanns det leksaker till Tage, blöjor, matsäck och kamerautrustningen (som jag inte vill checka in). Tyvärr fick man inte ta med sig barnvagnen till gaten utan var tvungen att checka in den som specialbagage direkt (ryggsäcken räknades också som specialbagage). Jag packade upp den lilla väskan ur den stora, packade ner allt som fanns löst i vagnen och lyfte upp Tage ur vagnen för att fälla ihop barnvagnen – men jag hann inte mer än greppa barnvagnen innan Tage hade hunnit tio meter bort i närmaste folkmassa. Jag sprang efter och fångade upp honom vilket han inte uppskattade. Genom att upprepa detta några gånger lyckades jag till slut fälla ihop vagnen och checka in den, men Tage var nu ganska arg och ville inte vara lugn.

Säkerhetskontrollen blev nästa prövning. Det var omkring 100 meter kö för att komma in till kontrollen och nu fick jag bära Tage i famnen. Det gick bra så länge vi rörde på oss, men i kön blev det svårare. Här hade ett par extra armar kommit väl till pass, för hur fiskar man upp leksaker ur ryggsäcken samtidigt som man håller i Tage? Plus att man ska få fram pass och annat? Vi var kanske inte helt populära bland våra grannar i kön, men till slut kom vi fram till kontrollen varpå vakten ber om boardingkorten. Jag räcker honom mitt Eurobonuskort och säger att det finns på kortet. Han pekar på Tage och säger:

– Hans boardingkort då?
– Han är ju ett litet barn, förklarar jag, och sitter på min plats.
– Men han måste ha ett boardingkort, insisterar vakten.
– Men ligger inte det på kortet då? Jag checkade ju in oss båda elektroniskt.
– Det kan bara finnas ett boardingkort på Eurobonuskortet. Du måste gå och hämta boardingkort på papper i automaten 500 meter i den riktningen, avslutade vakten och pekade åt andra änden av terminalen.

Vid det här laget var jag ganska glad över att få röra på mig med Tage igen, så att vi inte stod still eftersom det var då han trixade som mest. Vi hämtade boardingkorten och återvände till kön, som nu hade hunnit bli 150 meter lång... Vid det här laget var Tage så trött och uttråkad att han krumbuktade sig så mycket att de bakom mig i kön tyckte uppriktigt synd om mig. Efter en kort stund stod det klart att det inte skulle gå att köa en gång till med Tage, så jag gick till "Fast Track"-ingången istället och förklarade läget. De lät mig passera. Sedan var det själva säkerhetskontrollen också att ta sig förbi, då väskan och jackan skulle läggas i korgen som skulle röntgas. När jag satte ned Tage för att göra det så sprang han naturligtvis i en riktning vald på måfå. Men till slut var jag igenom, och på andra sidan hittade jag något som gjorde allt mycket enklare: en bagagevagn med ett barnsäte. Där placerade jag Tage och hade sedan en relativt lugn stund vid gaten ända tills vi kunde kliva ombord. Jag satt och kände hur svetten rann och funderade på hur en tre timmar lång flygresa kunde tänkas gå.

Men nu var Tage tröttare och lugnare och gick lättare att bära. Ombord placerades han i säkerhetsbältet i mitt knä och innan vi hann lyfta från marken hade han somnat. Sedan sov han i tre timmar, hela vägen till Milano och vaknade först när vi landade.

Milano – Stockholm
Vi reste ut till flygplatsen i god tid. 12.50 gick planet, men vi var där innan klockan 11. Tage hade somnat i vagnen på lokalbussen på väg ut till flygplatsen och jag passade på att gå på toaletten, köpa mig en smörgås och äta den medan han sov. Lagom till jag var färdig vaknade han och fick äta lunch han också. Vi bytte en blöja på damtoaletten (eftersom det inte finns skötbord på herrtoaletterna) och gick sedan för att hämta våra boardingkort och checka in bagaget. En trevlig överraskning var att vi fick behålla barnvagnen ända fram tills vi skulle gå ombord på flygplanet, vilket gjorde allt hundra gånger enklare. Inget av de bekymmer som uppstod på Arlanda upprepades på Linate. Det var inga långa köer, alla var snälla och Tage var lugn och satt och chillade i sin vagn. Det var först när jag skulle vika ihop barnvagnen ute på startbanan, nedanför flygplanet, som Tage hann smita iväg en liten bit, men det var jag ju beredd på.

Till skillnad från förra gången så var han faktiskt vaken hela flygresan. Visst visade han högljutt att han var lite besviken ibland, som när han inte fick fälla upp och ned brickan framför oss under start och landning, men annars var han ganska nöjd med att leka med sin burk med spännande saker i och med att läsa böcker och busa med mina fingrar. Tre timmar gick ganska fort och på Arlanda fanns det gott om plats att springa omkring och leka medan vi väntade på bagaget.

Vad gjorde vi då i Milano? Det berättar jag mer om nästa gång.