Julen 2009

Trettondagen är passerad och det är hög tid att sammanfatta julen 2009. Vi hade en lång och härlig julledighet där vi hann med att träffa både mormor och morfar i Halmstad och farmor och farfar i Småland – plus en hel del andra släktingar och vänner så klart.

Vi reste tåg från Stockholm till Halmstad (via Lund på grund av en kraftig försening på 2.5 timmar) på måndagen. Bakom oss lämnade vi ett Stockholm täckt av ett tjockt snötäcke (säkert 3-4 dm) och nog tunnades snön ut lite efterhand som vi kom söderut, men även i Halmstad var det en del snö. Och det kom mer innan jul också, så vi fick en riktigt vit jul!

Tage och morfar vid pianot

Dagarna innan jul ägnades åt sedvanligt julpyssel (köpa julklappar, slå in dem, rimma julverser, koka knäck, äta knäck osv). Julafton firade vi hos Tages moster Josefine och hennes familj i ett hus nära mormor och morfars. Vi var lite måna om att Tage skulle sova middag ordentligt den här dagen så att han skulle orka med en lång afton, men hans planer tycktes helt annorlunda och han ville aldrig somna. Till slut gav vi upp och sjönk ned i soffan framför Kalle Anka. Då insåg vi att vi var ganska sena och lämnade Tage i Saras knä och gick och bytte om. När vi kom tillbaka tio minuter senare sov Tage fridfullt i hennes famn... Istället för att väcka och klä på honom svepte vi in honom i ett tjockt täcke, lade honom i vagnen och promenerade iväg till Josefine.

Efter ett härligt julbord fick vi besök av självaste jultomten. Mamman och Pappan var förstås spända på hur Tage skulle reagera på hans besök – det är ju inte helt ovanligt att barn blir rädda. Men Tage tyckte inte det var så märkvärdigt, det var som vilken gäst som helst som kommer på besök. Lite speciellt var det ju så klart att han delade ut julklappar åt alla, men snart agerade Tage springpojke och bar klappar åt tomten.

Tage släpper inte tomten med blicken.

Tage har fått en julklapp och är på väg för att tacka tomten...

... med en stor kram. Tack snälla Tomten!

Bland Tages julklappar fanns träjärnväg, böcker och en dockvagn: alla mycket uppskattade. Tack! Klockan hann bli riktigt mycket innan vi kom hem till spjälsängen och fick Tage i säng, så det var nog tur att han fick den där sömnstunden mitt på dagen. Nu var han pigg och glad hela kvällen!

På juldagen dansade vi runt granen hemma hos mormor och morfar. Det var många sånger och danser som var nya för Tage – men också för Pappan som inte hängde med i alla svängarna alla gånger... Nu började snön töa och fläckvis trädde gräsmattan fram på nytt.

På Annandagen tog vi farväl och reste vidare till Småland. Snödjupet ökade igen, men temperaturen låg nära noll – perfekt kramsnö med andra ord! Det passade vi på att utnyttja. Tage hjälpte dock inte till särskilt mycket, han ville helst sitta i vagnen och titta på när vi jobbade.

Det var väldigt noga att snögubben hade en ordentlig näsa, enligt Tage.

En snölykta utanför Pyrtet.

Hos farmor och farfar vankades det fler julklappar. Tage fick bland annat en leksaksspis, mer träjärnvägar och en "talande papegoja", också uppskattade klappar. Tack!

Större delen av dagarna var vi inne i stugan, men vi gjorde också besök hos Pappans mormor och farmor och tittade på möbler i Lammhult. Tage blev väldigt förtjust i att gå upp och ned för en trappa på varuhuset och protesterade högljutt när vi skulle åka hem igen.

Farmor och farfar lagade många läckerheter till Tage:
risgrynsgröt, blåbärspaj och tjocka pannkakor bland annat.

Baljan vi tidigare använt för att bada Tage börjar nu kännas liten,
och det var endast efter en del övertalning som han gick med på
att bada den här kvällen.

Trots att det var ordentligt kallt ville vi passa på att njuta av snön.
Tage var först ganska motvillig till att åka pulka...

... men till slut tycktes han faktiskt
uppskatta det en smula!

Onsdag i Milano

Idag var Tage och jag på Kulturhusets Rum för barn, men det är inte det jag tänker berätta om här, utan jag berättar istället om vad vi gjorde förra onsdagen i Milano.

På morgonen måste man först leka en stund.

Nu hade vi fått lite rutin på frukost och dylikt och eftersom vi hade det trevligt i parken på tisdagen siktade vi på att börja i parken idag också. Istället för att gå till samma park gick vi till Giardini Pubblici Indro Montanelli, eller parken vid Porta Venezia som jag tror den också kallas. Det är också en rejält stor park som ligger centralt i Milano, men jag gillade den andra parken bättre eftersom grönområden var mer sammanhängade där.

I park nummer två.

Tage sprang omkring i gröngräset och gungade i gungorna. Efter en tid blev han trött och fick sova i vagnen, och jag passade på att dricka kaffe. Se där, redan rutiner som fungerar!

Blåsa?

Såpbubblor? Det var kul!

Vi åkte lite karusell också i parken.
Tage hittade en rolig knapp att trycka på.

Nu när vi var i Italien tyckte jag ändå att Tage skulle få äta en ordentlig lunch på restaurang, så jag beställde helt sonika en pastarätt till mig och en till honom. Han fick spaghetti med tomatsås och de skar spaghettin i småbitar så att det skulle bli lättare för honom att äta den. Men hjälpte det? Inte. Han åt bara två-tre skedar och ville sedan inte ha mer. Vi fick istället gå till Parco Sempione (där vi var på tisdagen) och äta pasta ur en burk, det tyckte han var mycket godare.

Spaghetti med tomatsås föll inte Tage på läppen den här lunchen.

I den parken låg också Milanos akvarium som vi valde att titta närmare på. De hade väl ett tjugotal stora akvarier i huset som visade olika biotoper. Tage gillade att titta på fiskarna och att springa fram och tillbaka i den folktomma lokalen.

– Titta!

Fina fiskar.

Stor fisk.

Fågel, fisk eller mittemellan?

Nu var det dags för lite shopping tyckte jag och tog Tage med mig mot Brera och de centrala delarna av Milano igen. Vi hittade en bokhandel jag ville titta i, men eftersom den inte hade öppnat efter lunchen ännu så passade vi på att äta en glass tillsammans. Vi gick tillbaka till bokhandeln men kunde konstatera att de inte hade boken jag letade efter. I en salumeria köpte vi en flaska (förhoppningsvis) god olivolja. Tage somnade igen och jag letade vidare i några bokaffärer efter den där boken, men hittade den aldrig. Så det blev istället en kopp kaffe innan vi återvände till hotellet.

Kurragömmalek. Var är Tage?

Alla gömställen funkar inte...

Den här kvällen valde vi att vila/leka på rummet lite tidigare för att sedan gå ut tidigare på jakt efter ett ställe att äta en gemensam måltid på. Vi hittade en pizzeria som var öppen redan vid halv sju och jag beställde en margherita. Eftersom jag inte var säker på att Tage skulle gilla pizza hade jag tagit med mig grötpulver ut och jag berättade för servitrisen att jag kanske skulle vilja ha lite hett vatten senare, om han inte gillade pizzan. Jag började med att skära ut en fjärdedel av pizzan som jag började mata Tage med. Först fick han en kantbit. Det gillade han, men det tog väldigt lång tid för honom att äta upp den, så jag bestämde att jag fick kantbitarna och han fick innanmätet. Nu gick det snabbare för honom att äta och snart hade han ätit upp sin fjärdedel. Hans andel av pizzan ökade och snart hade han ätit upp nästan alltihopa! Jag fick beställa en till för min egen del.

Är det där med pizza något för mig?

Oj, oj... Pizza var jättegott! Jag sparade lite till dig pappa.

Efter maten tog vi en promenad och tittade på Santa Maria delle Grazie, där Leonardo da Vincis berömda målning Nattvarden finns. (Tyvärr måste man boka tid tre månader i förväg för att kunna se den). Tage somnade snart och jag satte mig på en liten uteservering och drack ett glas vin och läste i en bok. Tyvärr är ju alla uteserveringar i Italien turistfällor. Och alla ligger vid de mest trafikerade gatorna, så jag stannade inte så länge utan återvände till rummet och tänkte forsätta läsa där. Tage hade dock svårt att sova bra om jag hade ljuset tänt i rummet, så det slutade med att jag släckte lampan redan klockan kvart i tio. Godnatt!

Tisdag i Milano

Den första heldagen i Milano var tisdagen. Vi sov gott i dubbelsängen, som vi hade vridit så att Tages långsida hamnade längs med väggen. Det hade varit lite svårt för Tage att somna, ty på väggen precis vid hans kudde fanns tre strömbrytare. Att trycka på knappar är just nu väldigt mycket roligare än att sova.

Vi hade en liten balkong också, som Tage gillade.
Tyvärr blev man väldigt smutsig där ute...

Vi tog hissen ned till frukostrummet och åt frukost tillsammans med tre-fyra andra hotellgäster (det var ett litet hotell). Tage fick gröt av medhavt pulver men ratade den färska frukten (ananas, mango och melon). Vårt första mål i Milano blev Parco Sempione, som är en stor park vid Castello Sforzesco.

Här beundrar Tage fontänen utanför Castello Sforzesco.
Kepsen åkte av då och då och jag fick faktiskt köpa
en ny under resan eftersom en försvann.

Där njöt vi av grönskan – i Milano var det inte vår utan sommar och temperaturen låg strax under 30 grader. Det fanns många andra barn i parken, men de flesta hade sällskap av filippinska barnflickor, inte av sina föräldrar. Någon pappa såg vi inte till alls, men vid gungorna träffade vi en italiensk mormor som gungade sitt barnbarn. Vi hittade också ett litet tåg som vi åkte några varv med.

Grönt är skönt.

Titta pappa, en pippi!

Sand och grus är väldigt spännande...

Var det här gungan för små barn eller för dockor?
Tage spanar in de andra på lekplatsen.

Vad ska hända nu pappa?

Tage får en stödjande hand under tågresan.

Oj vad det går!

Alla leksaker i parken var kanske inte helt politiskt korrekta...

Efter allt detta blev Tage trött och somnade i sin vagn. Jag passade på att promenera iväg till en bar, vilket ju är italienska för kafé, och köpte mig en enkel espresso och vilade fötterna lite. Tage sov i omkring en timme, så jag hann läsa lite också. Eftersom det var aktuellt att byta blöja frågade jag personalen på baren (kaféet) om de hade en toalett där jag kunde byta en blöja på Tage. De skakade på huvudet men pekade på bordet längst in i lokalen: där kan du byta! Det är bäst om du gör det innan lunchrusningen, menade de. Otroligt generöst, men jag valde att gå till parken och byta på gräset istället.

Vi åt lunch på en restaurang i Brera-området.
Tage ville inte smaka min pasta, men brödet gillade han.

Efter lunchen passerade vi igenom den eleganta
Galleria Vittorio Emanuele.

Om man är i Milano kan man inte undgå att se Piazza Duomo, som är det stora torget framför den enorma katedralen. Den är känd för att ha många duvor och Tage gillar ju duvor för närvarande, så det fick bli nästa anhalt. Tage sprang omkring och jagade duvor på torget, till sin stora glädje och till människorna omkrings förtjusning.

Oj, här var det många duvor.

Fint torg det här!

Hej pappa!

Oj, pippin vill sno min keps!

Efter en stund gick vi in i katedralen och tittade också. Jag satte telefonen på ljudlöst och gav Tage en napp, vi var tysta som möss...

Vid torget finns också ett museum för modern konst, Palazzo Reale, och de har 2009 en stor utställning om futurismen, som uppstod för exakt 100 år sedan i Milano. Jag löste entré till utställningen och rullade in Tage i barnvagnen genom alla rummen, ett femtiotal tror jag det var. Visst, det gick lite snabbare än jag kanske önskat, men vi var båda rätt nöjda efteråt.


I området Brera åt vi glass. Tage är väldigt förtjust i italiensk glass! Jag förstår varför, jag gillar den också.

Pappa, jag vill smaka!

Tage gapar extra stort när det gäller glass.

Gott!

Nu hade klockan hunnit bli ganska sent på eftermiddagen och Tage somnade igen i sin vagn. Jag kunde sitta och dricka ytterligare en espresso innan vi återvände till hotellet. På rummet busade vi en stund och Tage fick äta kvällsmat innan vi gick ut igen. Planen var att Tage skulle somna i vagnen och sedan skulle jag äta middag någonstans. Det funkade bra, fast Tage var vaken längre än jag trodde så det blev en ganska lång promenad innan jag kunde äta.

Det är skönt att ta det lugnt på rummet en stund.

Drick pappa! Man måste tänka på vätskebalansen.

Att flyga ensam med Tage

Vi är tillbaka i Stockholm hos Mamman igen, Tage och jag! Resan gick bra och jag tänker berätta mer om den i andra inlägg. Här koncentrerar jag mig på själva flygresan Stockholm till Milano och åter.

Stockholm – Milano
Kvart över fem på morgonen, innan Tage vaknade, steg jag upp och duschade: vi hade lite bråttom eftersom flyget gick redan kl. 9.05 från Arlanda. Allt stod packat och klart i hallen. När Tage sedan ätit sin frukostgröt lämnade hela barnfamiljen hemmet samtidigt för en gångs skull, fast när Mamman tog bussen till jobbet tog vi tunnelbanan till Centralen. Vi betalade dyrt och reste med Arlanda Express till flygplatsen och Tage tyckte inte att detta var något konstigt alls.

På Arlanda blev det lite besvärligare. All min packning bar jag i en stor ryggsäck eftersom jag behövde ha händerna fria för barnvagnen och Tage. Inuti den fanns en mindre ryggsäck som jag tänkte ta med mig ombord på planet. I den fanns det leksaker till Tage, blöjor, matsäck och kamerautrustningen (som jag inte vill checka in). Tyvärr fick man inte ta med sig barnvagnen till gaten utan var tvungen att checka in den som specialbagage direkt (ryggsäcken räknades också som specialbagage). Jag packade upp den lilla väskan ur den stora, packade ner allt som fanns löst i vagnen och lyfte upp Tage ur vagnen för att fälla ihop barnvagnen – men jag hann inte mer än greppa barnvagnen innan Tage hade hunnit tio meter bort i närmaste folkmassa. Jag sprang efter och fångade upp honom vilket han inte uppskattade. Genom att upprepa detta några gånger lyckades jag till slut fälla ihop vagnen och checka in den, men Tage var nu ganska arg och ville inte vara lugn.

Säkerhetskontrollen blev nästa prövning. Det var omkring 100 meter kö för att komma in till kontrollen och nu fick jag bära Tage i famnen. Det gick bra så länge vi rörde på oss, men i kön blev det svårare. Här hade ett par extra armar kommit väl till pass, för hur fiskar man upp leksaker ur ryggsäcken samtidigt som man håller i Tage? Plus att man ska få fram pass och annat? Vi var kanske inte helt populära bland våra grannar i kön, men till slut kom vi fram till kontrollen varpå vakten ber om boardingkorten. Jag räcker honom mitt Eurobonuskort och säger att det finns på kortet. Han pekar på Tage och säger:

– Hans boardingkort då?
– Han är ju ett litet barn, förklarar jag, och sitter på min plats.
– Men han måste ha ett boardingkort, insisterar vakten.
– Men ligger inte det på kortet då? Jag checkade ju in oss båda elektroniskt.
– Det kan bara finnas ett boardingkort på Eurobonuskortet. Du måste gå och hämta boardingkort på papper i automaten 500 meter i den riktningen, avslutade vakten och pekade åt andra änden av terminalen.

Vid det här laget var jag ganska glad över att få röra på mig med Tage igen, så att vi inte stod still eftersom det var då han trixade som mest. Vi hämtade boardingkorten och återvände till kön, som nu hade hunnit bli 150 meter lång... Vid det här laget var Tage så trött och uttråkad att han krumbuktade sig så mycket att de bakom mig i kön tyckte uppriktigt synd om mig. Efter en kort stund stod det klart att det inte skulle gå att köa en gång till med Tage, så jag gick till "Fast Track"-ingången istället och förklarade läget. De lät mig passera. Sedan var det själva säkerhetskontrollen också att ta sig förbi, då väskan och jackan skulle läggas i korgen som skulle röntgas. När jag satte ned Tage för att göra det så sprang han naturligtvis i en riktning vald på måfå. Men till slut var jag igenom, och på andra sidan hittade jag något som gjorde allt mycket enklare: en bagagevagn med ett barnsäte. Där placerade jag Tage och hade sedan en relativt lugn stund vid gaten ända tills vi kunde kliva ombord. Jag satt och kände hur svetten rann och funderade på hur en tre timmar lång flygresa kunde tänkas gå.

Men nu var Tage tröttare och lugnare och gick lättare att bära. Ombord placerades han i säkerhetsbältet i mitt knä och innan vi hann lyfta från marken hade han somnat. Sedan sov han i tre timmar, hela vägen till Milano och vaknade först när vi landade.

Milano – Stockholm
Vi reste ut till flygplatsen i god tid. 12.50 gick planet, men vi var där innan klockan 11. Tage hade somnat i vagnen på lokalbussen på väg ut till flygplatsen och jag passade på att gå på toaletten, köpa mig en smörgås och äta den medan han sov. Lagom till jag var färdig vaknade han och fick äta lunch han också. Vi bytte en blöja på damtoaletten (eftersom det inte finns skötbord på herrtoaletterna) och gick sedan för att hämta våra boardingkort och checka in bagaget. En trevlig överraskning var att vi fick behålla barnvagnen ända fram tills vi skulle gå ombord på flygplanet, vilket gjorde allt hundra gånger enklare. Inget av de bekymmer som uppstod på Arlanda upprepades på Linate. Det var inga långa köer, alla var snälla och Tage var lugn och satt och chillade i sin vagn. Det var först när jag skulle vika ihop barnvagnen ute på startbanan, nedanför flygplanet, som Tage hann smita iväg en liten bit, men det var jag ju beredd på.

Till skillnad från förra gången så var han faktiskt vaken hela flygresan. Visst visade han högljutt att han var lite besviken ibland, som när han inte fick fälla upp och ned brickan framför oss under start och landning, men annars var han ganska nöjd med att leka med sin burk med spännande saker i och med att läsa böcker och busa med mina fingrar. Tre timmar gick ganska fort och på Arlanda fanns det gott om plats att springa omkring och leka medan vi väntade på bagaget.

Vad gjorde vi då i Milano? Det berättar jag mer om nästa gång.

Veckan i Champoluc, del ett

Vi är tillbaka från Champoluc i Italien sedan mer än en vecka, men vi har fortfarande inte berättat om hur det var. Nå, nu blir det lite ändring på det. Här kommer ett första inlägg, som handlar om själva resan och om hur vi gjorde med Tage i skidbacken.

Tage i italienska Alperna

Tågresan tur och retur
Det var en lång resa från Halmstad till Champoluc, och ännu längre när vi reste tillbaka från Champoluc till Stockholm. Resan till Champoluc gick riktigt smidigt. Vi bytte först tåg i Köpenhamn och hade en egen sovhytt där bara mamman, pappan och Tage sov – skönt att slippa oroa sig för att störa andra. Tages sov, precis som vanligt, som om han hade en inbyggd väckarklocka och vaknade prick 06.45. Då hade vi fortfarande några timmar kvar tills vi anlände till Basel, men tiden gick fort.

I Basel bytte vi till ett tåg som skulle ta oss till Milano, men vid den italienska gränsen stannade det och vi fick byta tåg till ett som stod på andra sidan perrongen. Lite synd eftersom vi hade rätt mycket packning och eftersom platsreservationerna inte tycktes gälla på det nya tåget. Väl framme i Milano bytte vi till ett regionaltåg mot Turin och steg av i Chivasso för att sedan åka den sista sträckan till Verrès. Från Verrès upp till Champoluc åkte vi med en lite minibuss som vi förbeställt. 31 timmar tog resan allt som allt.

Hemresan började lite besvärligt. Vi tog en lokalbuss från Champoluc ner till Verrès och den sträckan är mycket krokig, precis som man förställer sig att alpvägar är. Det bar sig inte bättre än att Tage stackarn blev åksjuk och började kräkas. Busschauffören var en mycket vänlig man som stannade bussen och gick ut och hämtade plastpåsar åt oss från ett bagage. Han såg också till att vi fick byta plats med en annan passagerare så att Tage kunde titta på vägen och vid ett tillfälle stannade han bussen så att vi fick gå ut och hämta lite luft med Tage. Han gjorde verkligen allt som gick för att underlätta för oss! Till sist var vi nere i Verrès och började tågresan. Till skillnad från när vi reste ner så lyckades Tage inte somna ombord på tåget vare sig på förmiddagen eller på eftermiddagen. Han blev tröttare och gnälligare allt eftersom tiden gick, men kunde omöjligt somna i vagnen eller i vårt knä. Väl framme i Basel somnade han genast när vi steg av tåget och lade honom i vagnen och sedan sov han gott även i liggvagnskupén mot Köpenhamn. Den korta tågresan från Köpenhamn till Stockholm gick också smidigt. Tågdelen av resan tog 35 timmar.

Video: På väg från Basel till Köpenhamn.
Featuring: kusin Axel.

På tågen åt Tage mestadels barnmatsburkar vi köpte i Sverige innan avresan. Någon gång gjorde vi gröt av pulver i en kåsa med hett tévatten (som vi aldrig behövde betala för). Det var visserligen lite tungt att bära burkarna, men det var det absolut värt.

Det var intressant att se hur olika folk bemötte oss på tågen i de olika länderna. I Italien fick vi förtjusta tillrop så fort vi kom gående med Tage ("Che bello!", "Ah, un bimbo! È bellissimo!" osv), i Sverige och de andra länderna så var vi lika osynliga som alla andra. Italienarna tycks verkligen älska små barn.


Tage i skidbacken


Vid något tillfälle undrade någon hur vi gjorde med Tage när vi åkte i backen. Satt han i en ryggsäck? Nej, det gjorde han inte! En av oss fick stanna utanför backen med honom. Vår basstation blev den enkla serveringen ovanför den första liften från Champoluc, vid en liten bergsby som heter Crest. Där stannade alltså en person kvar för att vakta Tage. När det var varmt och soligt satt vi på uteserveringen. Där fick man passa sig för UV-strålningen och för våta fläckar av smält snö som Tage kunde falla i och bli blöt. Det var på den här serveringen som Tage tog sina första steg med uteskor på sig. Tidigare har han bara gått omkring inomhus i mockasiner, nu fick han plötsligt stora vinterskor på sig och det kände främmande att gå med dem. Men efter en dag hade han vant sig och kilade omkring som vanligt igen.

Video: I liften på väg ner till Champoluc.

För pappan, som inte är uppväxt i någon lift som mamman, kändes det lite besvärligt att ta liften upp och ner med så mycket packning som vi hade. Först var det så klart alla tre personer som skulle med, men dessutom ville vi få upp ett par skidor, stavar och pjäxor, en snowboard, en barnvagn, en ganska stor ryggsäck med packning till Tage och slutligen även en kameraväska. Lägg till lite smått och gott i form av vantar, tröjor, vattenflaskor, hjälmar och sådant så är det en hel del som ska lastas i och ur i den lilla liften under den korta tid man har på sig. Men det gick så klart bra det också!

Tillbaka från skidresan

Vi är hemma igen efter en och en halv vecka på resande fot. Väskorna är fortfarande inte uppackade – trots att Tage hjälper till så gott han kan. Vi återkommer snart med lite utförligare rapporter om hur vi haft det.

– Titta pappa, jag hittade strumpor i väskan!

Tage häpnar på sitt pass

Jodå, nu är Tage redo att resa ut i stora världen på sin första tågluff!

Det är en groda han stirrar på, om någon undrar...

Tage som pilgrim?

Tages farmor fyller 60 år och det firade vi några dagar i förväg genom att resa till Vadstena tillsammans. Det var Tage, modern och fadern, farmor och farfar samt faster och farbror.

Tage synar farmor, eller om det är tvärtom.

Inför resan hade vi varnat farmor och farfar för att Tage varit lite oberäknelig på sistone. Han skriker mer och vad värre är: inget av våra vanliga knep för att få honom glad igen fungerar. Hur skulle det gå att resa bil i två och en halv timme? Bo på hotell? Restaurangbesök? Vi var lite nervösa när vi gav oss av.

Tage fick ligga på farmors gotländska lammskinn. Skönt!

Vi hann knappt över Liljeholmsbron innan Tage somnade. Han sov som en stock hela vägen fram till Vadstena -- med undantag för ett kort ögonblick då vi stannade vid en bensinmack för att proviantera lite. Men så fort vi åkte igen så somnade han om.

På fredagkvällen blev det så dags för Tages allra första restaurangbesök. Jo, vi har varit på kafé med Tage och han har varit med på en disputationsmiddag i Uppsala, men någon restaurang har vi inte tidigare vågat oss på. Nu blev det Rådhuskällaren i Vadstena. Till att börja med sov han gott i sin vagn, men senare vaknade han upp och krävde lite uppmärksamhet. Men på det hela taget gick väldigt smidigt och det var något vi kommer att våga oss på igen. Nu var vi sju personer totalt, och vi inser att det är ett litet plus om man är fler: när Tage blir lite för ljudlig och en av oss går ut med honom så kan den andre stanna kvar och har fortfarande sällskap.

Tage håller låda på hotellrummet med mamma och farfar.

Under större delen av helgen var Tage väldigt snäll och farmor och farfar undrade varför vi hade varnat dem i förväg. Men vid ett tillfälle hade farfar lite otur. Vi satt på ett hotellrum och alla ville ha snälla och glada Tage i knät, så han fick vandra runt bland oss. När han kom till farfar studerade han först farfars ansikte noga i 5 sekunder -- och började sedan stortjuta! Detta retades farfar för under resten av helgen, stackarn.

Farbror Kaj låter Tage flyga helikopter. Tage tycktes tyst och koncentrerad.