Släpp fångarna loss det är vår!

Spjälsängen utan långsida

Det har blivit lite svårare att lägga Tage på kvällen. Han har inte velat lägga sig och när vi väl fått honom i sängen har han klättrat över spjälorna, vilket kan vara en ganska riskfylld manöver. Vår lösning på problemet blev att ta bort spjälorna helt på ena långsidan. Det underlättade också för Mamman när hon var gravid och hade svårt att lyfta Tage i och ur sängen.

På det stora hela har det fungerat bra. Tage är lite lättare att lägga igen på kvällen och på morgonen kan han komma över till vår säng direkt när han vaknat, istället för att ligga kvar och högljutt ropa "Färdig!" tills vi kommer och plockar upp honom.

Men det finns ett litet problem: han trillar lätt ur sängen. I början hände det flera gånger per kväll/natt och vi fick komma in och lyfta upp honom igen. När han föll rakt ner på golvet kunde det så klart göra lite ont också, så vi lade en stor kudde nedanför sängen som han kunde falla på.

Spjälsängen med kudde

En kväll hörde vi en duns från hans rum och Mamman gick in för att titta efter. Tage var borta! Han syntes ingenstans och Mamman hann få lite lätt panik. Var han kidnappad? Nå, det fanns en enklare förklaring. Han hade fallit från sängen till kudden, och sedan rullat av kudden in under det lilla trånga utrymmet under sängen. Där låg han nu och sov!

Sedan dess har vi slutat ha kudden nedanför sängen och nöjer oss med den mjuka mattan. Dessutom tycks han ha slutat trilla ur sängen nu.

När Tage föll från sängen

Det var igår kväll som Tage föll från sängen med huvudet före rakt ner på golvet... Jag hade lagt honom på sängen en stund för att byta om till en annan tröja – trots att jag borde förstå att sängen inte var någon säker plats längre. På sängen låg det några täcken och kuddar mellan Tage och kanten – men jag borde vetat bättre och förstått att det inte skulle stoppa Tage. Jag tappade sikten på honom när jag drog tröjan över huvudet och när jag stod där med ryggen mot honom hade det plötsligt hänt! Han hade fallit rakt ner och slagit pannan i parketten och jag fick upp honom i famnen på cirka noll sekunder men han hade redan börjat gallskrika. Han skrek och han skrek och var i det närmaste otröstlig.

Mamman och Pappan var väldigt oroliga för att det gått illa, men det tycks som om vi haft tur och han klarat sig ganska bra från olyckan, tack och lov! I dag kan vi inte se någon bula på hans panna, men kanske beror det på att bulan är stor och jämnt spridd över hela pannan? Han verkar inte ha ont heller.

Vi har en tid pratat om att ta bort benen på sängen så att fallhöjden skulle minska ifall oturen var framme och i helgen var det tänkt att ske. Men nu hann Tage alltså trilla innan vi hade sänkt sängen, från 70 centimeters höjd. Nu är benen bortplockade och sängen känns lite mindre farlig: 20 centimeter kan göra ganska mycket när man är liten. Vårt nästa mål blir att lära Tage hur han själv kan ta sig ner från sängen på ett säkert sätt, med benen först. Med den förra höjden på sängen var det omöjligt.