Det har nu gått nästan exakt en vecka sedan lille Åke kom till oss. Det hela började sent på kvällen tisdagen den 9 mars. Då hade jag gått 5 dagar över tiden och inte känt minsta förvärk på flera dagar, så vi hade just ställt in oss på att räkna med en igångsättning en vecka senare. På kvällen levererades äntligen vår soffa som vi köpt några veckor tidigare, så vi monterade ihop den och tittade sedan på ett avsnitt av Mad Men. Tage sov lugnt i sitt rum sedan flera timmar.
Klockan 23.23 kastade jag ett öga på klockradion medan vi gick och la oss. Precis i det ögonblicket kände jag en värkande känsla i nedre ryggen så jag bad Pelle trycka lite där. En minut senare insåg jag att jag fick en tydlig värk i nedre ryggen som stegrade sig och sedan avtog. Den var förvånansvärt smärtsam för att vara en första värk, tyckte jag. Pelle klockade genast tiden till nästa värk och det var bara 2 minuter. Och sen kom en till, och en till och det var max 1-2 minuter mellan varje. Värkarna ökade hela tiden i intensitet och jag fick anstränga mig för att andas medan de pågick.
Kl. 23.31:Klockan 23.31 insåg jag att vi måste åka in till BB under natten så jag ringde min syster Sofia som skulle passa Tage när vi åkte in, för att förbereda henne. Under samtalet fick jag en värk som var så smärtsam att jag fick slänga ifrån mig luren ett tag. Ändå sa jag av någon oförklarlig anledning att hon kunde ta det lugnt och behövde inte skynda sig. Som tur var så lyssnade hon inte så noga på vad jag sa utan steg genast upp och ringde på en taxi. Vi steg upp för att ringa Södra BB och se om de hade plats, klä på oss, packa ihop lite necessärer och skriva en liten instruktionslista om Tages frukost, förskoletider och liknande men allt tog så lång tid eftersom värkarna hela tiden avlöste varandra och var så smärtsamma att jag inte kunde fokusera på något annat än att stå på knä, vika mig dubbelt och andas, och det med Pelles hjälp.
Kl. 23.38:Klockan 23.38 lyckades jag ringa Södra BB. Barnmorskan i luren frågade hur länge jag hade haft värkar och jag drog till med "en halvtimme" för jag kunde inte förmå mig att säga att jag bara hade haft värkar i en kvart men ändå absolut ville åka in på momangen. Barnmorskan sa att jag fick komma in på en kontroll eftersom jag hade så ont men att jag skulle vara förberedd på att få åka hem igen sen eftersom värkarna bara pågått så kort tid. Ok, ok tänkte jag. Bara jag får komma in, och bara jag hinner få epiduralbedövning den här gången. På senaste MVC-besöket skulle jag fylla i mina önskemål inför förlossningen och mitt enda önskemål var just att komma in i tid för att hinna få epiduralbedövning, eftersom jag inte hann få det förra gången när Tage kom. Telefonsamtalet varade 4 minuter och under den tiden hann jag få två rejäla värkar.
Precis när jag la på luren gick vattnet och därefter blev värkarna nästan outhärdliga. I samma stund kom Sofia - helt otroligt snabbt ända från Skärmarbrink till vår stora stora lättnad. Vi hade nu insett att det inte var möjligt att packa strukturerat eller att ge Sofia den där informationen om Tage, vi var bara tvungna att komma iväg så fort som möjligt. Pelle ringde på en taxi och vi gick mot hallen för att klä på oss. Jag hade fått på mig en klänning och mössan. Sofia sprang och hämtade ett par strumpor och jag lyckades sätta på mig en av strumporna. Hela tiden avbröts jag av värkar och jag insåg att det tog för lång tid så jag struntade i den andra strumpan och fick på mig en stövel istället.
Kl. 00.03Sen kom en krystvärk. "Aaaaaj det känns som den kommer nu", skrek jag halvt i panik till Pelle. "Det går inte med taxi, ring efter ambulans istället". Klockan var då 00.03 och Pelle ringde 112. Medan han pratade med dem och snabbt förklarade situationen avtog värken och jag fick en känsla av att jag sjåpade mig, det kanske var möjligt att gå ändå, så jag sa "Nä, strunta i ambulansen, nu går vi ned till taxin". I tumultet och oväsendet vaknade Tage och kom utspringande i hallen. Som tur var hade vi ju Sofia där så hon fångade snabbt upp honom och bar tillbaka honom till sovrummet och försökte lugna honom, men han var mycket upprörd och upprepade gråtande "Tage tappade nappen" gång på gång. Pelle hann avsluta 112-samtalet och jag tog tag i dörrhandtaget för att kliva ut i trapphuset. Då kom andra krystvärken vilket fick mig att stanna till och kvida högljutt. Pelle, som förstås inte kunde ana vad som verkligen var på gång försökte uppmuntrande säga "Men kom nu, nu går vi snabbt, så får du bedövning snart". I samma stund stod jag där och insåg att huvudet var halvvägs ute varpå jag skrek "Men jag KAN ju inte gå, huvudet är ute".
Kl. 00.07:Pelle ropade åt Sofia "Strunta i Tage, ring Josefine" (min syster som är barnmorska, i hopp om att få lite instruktioner). Själv ringde han åter 112 och klockan var då 00.07. Han hann dock inte säga mycket mer än sitt namn, för 3:e krystvärken kom och jag stod upp och ropade "Nu kommer den" varpå Pelle slängde ifrån sig luren och fångade upp bebisen så att den inte damp ned på hallgolvet. I samma sekund ropade han till Sofia "Strunta i Josse, ring ambulans"! Efter att bebisen kommit ut kastade jag mig fram mot stolen där Pelles telefon hade hamnat och frågade förtvivlat "Hallå, jag har fött en bebis hemma, vad ska vi göra"? I luren var en man från 112 som hade hört hela händelsen. Lugnt och sansat och strukturerat sa han "Jag hör att bebisen skriker. Lägg dig ned på golvet och lägg bebisen på magen. Se till att navelsträngen ej är virad runt halsen och värm bebisen med en handduk. Ambulansen är på väg". Det var otroligt skönt att prata med en så lugn och strukturerad person i det ögonblicket, för själv var jag så stressad och chockad att jag inte ens kunde komma på de enkla självklara sakerna själv. Jag upprepade vad han sa för de andra. Pelle hade redan haft sinnesnärvaro att både ta emot barnet och reda upp navelsträngen som var virad runt halsen och Sofia hade också parallellt pratat med en annan 112-telefonist så hon kom springande med en handduk till bebisen och sen sprang hon vidare ned och ut på gatan för att möta upp ambulansen. Från att bebisen var född (kl 00.07) tog det drygt 10 minuter innan ambulansen kom. För mig kändes det som en evighet och så fort bebisen tog lite pauser i sitt skrikande blev jag livrädd att han inte skulle klara sig. Pelle var lite lugnare för han hade koll på att bebisen rörde på sig och såg levande ut. Tage låg fortfarande och ropade "Mamma", men som tur var låg han kvar inne i sin säng trots att Sofia hade lämnat honom. Vi ropade tillbaka från hallen och försökte låta så lugna och normala som möjligt. "Sov så gott Tage, allt är bra, det är ingen fara. Du har fått en lillebror" och när Sofia och de två ambulansmännen äntligen kom så hade Tage redan somnat om.
Kl. 00.19:När de trevliga ambulansmännen kom kände jag en enorm lättnad och först då kände jag att det här kommer nog gå bra ändå. De försäkrade sig om att lillbebisen mådde OK och hjälpte mig sedan att med bebisen i famnen gå ut till hissen. Där nere väntade en bår som jag fick åka på ut i ambulansen. Pelle fick sitta fram i ambulansen. Innan vi åkte frågade en av ambulansmännen om vi hade någon bebismössa att sätta på den lille nyfödde för att bevara värmen men det kändes för omständligt att börja leta bland bebiskläderna i det läget så istället fick lille Åke på sig Pelles bruna keps. Det ska börjas i tid, tyckte ambulansmannen. När vi kom fram till Södra BB i ambulans med blåljus och en född bebis blev barnmorskan som tog emot (och som jag pratat med drygt en halvtimme tidigare) lite överrumplad för hon visste ju ingenting av vad som hade skett sedan samtalet. Men hon och den övriga personalen var fantastiskt lugna och proffsiga och vi kände oss otroligt väl omhändertagna alla tre. Vi fick komma in på ett av deras mysiga rum och där konstaterades att lille Åke mådde utmärkt och t.o.m. var godkänd i kroppstemperatur även om han låg precis på nedre acceptabla gränsen. Navelsträngen klipptes och lille Åke började ammas. Lugnet infann sig och allt kändes så fantastiskt.
Barnmorskan pysslar om lille Åke. 
Liten och skrynklig – men stark.
Lill-Åke har bytt huvudbonad från Pappas stora keps till en av
landstingets bebiskalsonger.
Friden har lagt sig. När personalen hade lämnat oss ringde vi Sofia för att höra att det var OK med henne. Hon var förstås också fortfarande klarvaken och uppe i varv. Hon mådde bra och Tage hade inte vaknat mer. Sofia berättade att hon i tumultet i väntan på ambulansen också ringt min mamma och pappa och sagt att jag fött en bebis i hallen så jag ringde upp dem också. De var också klarvakna och kunde inte sova och det kändes skönt att prata med dem också. Vi var ju fortfarande ganska mycket i chocktillstånd Pelle och jag. Pelle ringde även sina föräldrar som är på Nya Zeeland och berättade om den stora händelsen. Sedan somnade han och även lille Åke. Själv låg jag vaken nästan hela natten för jag var så uppe i varv och tankarna bara flög runt i huvudet. Men jag kände en oerhörd lycka. På morgonen låg vi bara och skrattade åt det galna händelseförloppet.
Äntligen är det morgon så att vi kunde ringa Sofia igen!
Tage mådde bra enligt Sofia och satt glad och sjungande och
åt sin frukost och verkade inte minnas något av nattens händelser. Dagarna efter har vi känt ett starkt behov av att gå igenom hela händelseförloppet om och om igen för att kunna smälta det. Härom kvällen träffade vi Sofia igen och gick igenom händelserna igen och det kändes väldigt bra. Vi insåg att vi hade olika starka minnen av olika saker och kunde tillsammans fylla i hela händelseförloppet. Tidpunkterna för de olika händelserna och framför allt själva födseln fick vi fram genom att kolla på telefonen när vi hade ringt de olika samtalen. Själv har jag en total minneslucka från det att jag kände att huvudet var ute tills jag kastade mig fram mot Pelles telefon för att prata med 112-telefonisten. Själva födseln kan jag alltså inte minnas. Det var nog helt enkelt FÖR chockartat.
Så fin var han, vår lille Åke.
Hej mormor!
I lördags morse gick Pelle och Tage upp först medan jag och Åke låg och sov lite till. Pelle hoppade in i duschen och Tage lekte för sig själv en stund. Tage tycker att det är väldigt intressant att leka med mitt läppglans, han sätter på det på sina läppar och helst på mina och Pelles också. Pelle brukar inte vilja ha. Den här morgonen bad han Pelle att han skulle få läppglanset ur mitt skåp. Tyvärr hade Pelle inte riktig koll på vad som var vad i min sminklåda så han råkade ge Tage min svarta mascara istället för det färglösa läppglanset. Tage tog glatt emot det och gick iväg en stund. När han kom tillbaka till Pelle i duschen såg han ut som på bilden ovan. Det visade sig att han hade gått in till mig och Åke för att han skulle hjälpa mig att sminka mig. Jag kan inte förstå att jag inte vaknade för jag såg ut ungefär som Tage på ena ögonbrynet och på sängen och lampan bredvid mig såg det ut som på bilderna nedan. Som tur var slapp Åke bli sminkad. Tage vet nog att bebisar inte brukar sminka sig.
Ser lite skyldig ut..
