Fotbollsträning med Ruben

På onsdagar tränar Tage fotboll, och det gör Ruben från förskolan också. Nästan alltid är det Lovisa som följer med och jag är kvar på jobbet, men den här gången gick hon på informationsmöte inför höstens förskoleklass, och jag fick följa med på träningen idag. Jag tog med mig kameran.

Här ser vi Tage med ett farligt skott på mål. Han har allt som oftast tungan rätt i mun när han får bollkontakt.

Ruben och Tage hamnade i olika grupper, men efter matchen kunde de söka upp varandra.

Full fart framåt!

Sista dagarna tillsammans på förskolan...
Snart hamnar pojkarna i olika skolor, tyvärr.

Bort med gipset igen!

Efter ytterligare en hel del veckor i gips, nu det kortare gipset som inte sträckte sig över knät, så var det äntligen dags att bli av med det igen! Vi slapp också att åka till Rinkeby för att göra det eftersom vi hade fått en tid till ortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus på Karolinska. Praktiskt, eftersom Lovisa jobbar där. Vår avgipsningstid den 19 maj var redan klockan 8.30, så vi hade planerat att ta med oss Tage eftersom förskolan inte skulle ha öppnat i tid för oss att lämna honom där. Men eftersom Åke och Tage fick en ny kusin på lördag morgon (välkommen kusse!), så var mormor i stan och hon sov över här och kunde lämna Tage på förskolan. Alltså var det bara jag och Åke som tog buss 77 mot Karolinska den här morgonen – Lovisa cyklade.

Sista morgonen med gipset!

På Karolinska letade vi upp Lovisa och gick ner i kulvertarna. Där hade Åke spenderat en del tid i samband med bytet av gips för några veckor sedan och han hittade nästan nere i gångarna.

Här är vi i den coola lila gången, med rörpost som svischar förbi i det upplysta röret.

Vi hade tagit med oss kulor till Karolinska den här gången,
enbart för att kunna rulla dem i den här kulbanan. Kul! 

Här ligger Åke redo för avgipsning. Lovisa håller fram en bok som de läste förra gången.

Efter avslutat besök så åkte jag och Åke hem igen. Men först gick vi till Vurma och firade med något gott.
Åke valde en chokladboll med strössel på och ett glas mjölk, men han fick smaka på min kardemummabulle också.

Nu är gipstiden över, förhoppningsvis blir det aldrig något mer gips för Åke (eller någon annan i familjen). Men vi är inte klara än: nu måste Åke undvika riskaktiviteter i fyra veckor! Läkaren räknade upp följande exempel: cykla, studsmattor och spela fotboll. Det var nog lättare att säga nej när han hade gips än det kommer att vara om tre veckor när han tror sig helt återställd. Vi måste hitta på nya saker som vi kan göra utomhus fram till midsommar...

Långfredag med utflykt och nya bekymmer

På långfredagen, dvs dagen efter att Åke bröt benet för andra gången, gjorde vi en utflykt. Det kunde knappast bli en ordentlig skogsutflykt med tanke på Åkes ben, men vi gjorde en alternativplan. Vi tog spårvagnen från Alvik till Nockeby och gick därifrån till Judarskogens naturreservat. Precis vid ingången till reservatet hörde vi och såg hackspettar och inne i vattensalamanderdammen såg vi, jo just det, vattensalamandrar.

Vi hann ju besöka alla ändhållplatser för tunnelbanan under förra gipstiden,
så nu fick vi skaffa oss ett nytt projekt: besöka alla ändhållplatser på spårvägarna.

Tage åker spårvagn.

Ändhållplatsen för 12:ans spårväg, vid Nockeby. 

Judarskogen ligger nära Åkeshovs tunnelbanestation och när vi varit en liten stund i reservatet gick vi till stationen och det kafé som ligger där. Där åt vi lunch och tog det lite lugnt innan vi åkte hem. (Jag cyklade hem cykeln som jag lämnat vid tunnelbanan i all hast dagen innan).

Tage på kaféet vid Åkeshovs tunnelbanestation.

Senare på kvällen drabbades Åke av nya bekymmer: magsjuka. Utan att gå in på detaljer kan jag upplysa om att magsjuka i kombination med gips är lite extra känsligt eftersom gipset inte får bli fuktigt eller blött. Det är t.ex. mycket svårare att bada och hålla sig ren.

På påskafton var det bara jag och Tage som åkte till farmor och farfar på påskmiddag. Dagen efter var det Tages tur att drabbas, och sedan Lovisa. (Jag klarade mig). Åkes magsjuka höll i sig längst och det var inte förrän mitten av nästa vecka som han var återställd. Vilken pärs denna påsk!

Åke blev magsjuk på långfredagen.

Åke fortsatt magsjuk på påskafton.

Den nya frakturen

Vänster ben, sedd från sidan.

Vänster ben, framifrån. Här syns även den äldre frakturen som nu är läkt, ovanför den nya.

När Åke bröt benet igen

Det var stilla veckan, veckan före påsk. Åke hade nyss blivit av med gipset och hade gjort stora framsteg. Först fick vi bära honom överallt, sedan släpade han sig fram längs golvet, efter ytterligare någon halv dag började han gå längs väggarna och snart haltade han fram med vänsterbenet släpande efter honom. Nu på askonsdagen och skärtorsdagen hade han till och med börjat gå med benet framåt, utan att vrida det i en onaturlig vinkel. På förskolan lämnade vi Åke utan vagnen: han ville inte sitta i den, så den var till mer besvär än hjälp. Stora framsteg med andra ord!

Efter en lång tid när vi fått ställa egna önskemål i bakgrunden och fokusera på att underlätta för Åke så såg jag fram emot att göra något roligt på egen hand. Vi hade nu börjat kunna ta oss för olika projekt igen och började närma oss den vanliga vardagslunken. På onsdagkvällen planerade jag min lediga torsdag. Kanske ett besök på Artipelag? Det verkade som en spännande konsthall, men jag slog det ur hågen när jag insåg att man enbart kunde resa kollektivt dit på helgen, eller tidig morgon/sen eftermiddag. Det fick bli något annat. En tanke jag haft tidigare var att ta med barnen ut i skogen på långfredagen, närmare bestämt till Judarskogen, Stockholms första naturreservat. Nu planerade jag att åka ut dig och rekognoscera, så att vi besökte rätt del av naturreservatet och letade efter sådant som vi faktiskt skulle kunna hitta.

Vanlig padda, på en stig i Judarskogen.

Jag lämnade barnen på förskolan, packade cykelkorgen och ryggsäcken full med fotoutrustning och cyklade till Judarskogen. Det var en sträcka om 10 kilometer och jag parkerade cykeln vid kanten av reservatet och gick in genom terrängen. Fanns det några lekande grodor? Jag hittade genast lite grodrom och två paddor som lekte. Sedan gick jag runt nästan hela sjön och hittade ingenting, förrän jag upptäckte en stor padda på gångstigen. Jag började filma den, men plötsligt ringde telefonen. Det var personalen på förskolan som ringde. De berättade att de varit i Blecktornsparken, och Åke hade ramlat på en studsmatta, och dessutom hade en ur personalen ramlat och satt sig på hans ben... Han hade väldigt ont, men hade nu slutat gråta. För säkerhets skull var de nu på väg till Södersjukhuset för att kolla upp det och de ville att jag gärna skulle komma också. Jag berättade att jag var långt ute i Bromma och att det skulle ta sin tid, men att jag var på väg.

Först fick jag hitta tillbaka till cykeln och hämta den. Sedan cyklade jag till närmaste tunnelbanestation, Åkeshov, parkerade cykeln där och hoppade på tunnelbanan. Under tiden försökte jag ringa Lovisa, som jobbade på Karolinska som vanligt, men fick inte tag på henne. Hon har dålig mobiltäckning på jobbet, så jag ringde Karolinskas växel och bad dem försöka nå Lovisa via hennes sökare, men det lyckades inte heller. Samtidigt hörde personalen från förskolan av sig igen och berättade att Åke blivit undersökt på SÖS och att de ville att han skulle undersökas av en barnortoped, d.v.s. på Astrid Lindgrens sjukhus. Ville jag möta upp på SÖS och åka ambulans med Åke till Karolinska, eller ville jag mötas på Karolinska? Jag såg ingen anledning för dem att vänta på mig på SÖS, så jag sa att vi skulle mötas på Karolinska. Väl där försökte jag igen få tag på Lovisa, men lyckades inte. Efter en stund kom Åke i ambulansen och jag mötte honom, förskolepersonalen och ambulanspersonalen. Åke hade sovit i ambulansen och hade fått en liten isbjörn i present. Ambulanspersonalen försökte muntra upp Åke och frågade vad isbjörnen skulle heta, men Åke var inte på humör och teg. Jag fick en kort redogörelse för vad som skett av förskolepersonalen, sedan tackade jag honom för hjälpen och sa att han inte behövde stanna längre, så han åkte tillbaka till förskolan.

Åke på Astrid Lindgrens barnsjukhus, akutmottagningen.

Åke hade vänsterbenet i ett slags vakuumpaket för att det inte skulle röra på sig, men när läkaren kom så tog man bort det. Hon undersökte Åke som hade mer ont den här gången än i Åre och hon misstänkte en ny fraktur på underbenet. Ifall han skulle behöva opereras så fick han en klick embla ovanpå händerna, sedan ett plastplåster ovanpå det. (Det är en lokalbedövande kräm som bland annat används för att göra sprut/droppstick lättare). Nu hade Lovisa fått tillfällig mobiltäckning och upptäckte förskräckt 9 missade samtal från förskolan och från mig. Hon ringde mig och fick veta allt och fem minuter senare var hon med oss i rummet, fortfarande klädd i sina läkarkläder. Nu väntade vi på röntgenundersökning och en sköterska kom förbi med lite smärtstillande till Åke, i drickbar form. Det vägrade han resolut att smaka av. (Här var han lik sitt vanliga jag).

Lite, lite smakade Åke på en smärtstillande tablett han fick, men sedan ville han inte ha mer.

Efter en stund var det Åkes tur att röntgas och vi fick rulla upp Åke i sin säng till barnröntgen några våningar upp. Där blev det ny väntan innan det var vår tur. På anslagstavlan på väggen där vi väntade stod det att studsmattor var roliga, men farliga. När vi kommenterade det så visade det sig att det var fler barn i kön till röntgen som skadat sig på studsmatta. Själva röntgenundersökningen gick fort och Lovisa hann få en kort skymt av bilderna innan vi fick lämna rummet så att nästa patient kunde ta plats.

Lovisa kom direkt från jobbet och förväxlades ibland för personal.

Jodå, det var en ny fraktur. Det var ingen spiralfraktur den här gången, och den var lite mer dislocerad än förra gången, men det kunde varit mycket värre. Vi fick åka ner till vårt rum på bottenvåningen igen och vänta på läkaren, som berättade om frakturen och att Åke behövde gipsas igen. Nu fick vi vänta på gipsning och under tiden så gick jag iväg för att köpa glass och annat som kunde muntra upp. En clown tittade förbi Åke och visade sin roliga hatt: en kruka med en solros i, som kunde spruta vatten! Åke fick en fin ballong av henne, som hon vek ihop så att det blev en hund. Glassen gillade han också när jag kom tillbaka.

En rolig hund!

En god glass! Lovisa meddelar omvärlden vad som hänt.

I väntan på gipsning... Åke på gott humör.

Han ville också fotografera, eller "bilda" som han säger.

Nu vet vi ju hur en gipsning går till, men det blev inte på samma sätt som i Åre. Här lade man bara gips på baksidan av foten, underbenet och låret. Sedan lade man ett gummiliknande förband runt hela benet och det fanns två färger att välja mellan. Vilken färg ville Åke ha, rött eller blått? Grått blev svaret. Det fick bli rött. Vi skulle få en remiss till barnortopeden i Rinkeby om en vecka ungefär, tills dess får Åke inte stödja på benet.

Så var det dags igen...

Nu hade klockan hunnit bli över fem, och farmor och farfar (som just kommit tillbaka till Stockholm) hade hämtat Tage från förskolan och bjöd honom på mat hemma på Odenplan. Lovisa gick och bytte om samt köpte lite smärtstillande på Apoteket innan vi tog en taxi hem.

Nu var det ju Skärtorsdag och Åke ville absolut vara påskkärring och ringa på hos grannarna och hoppas på godisgåvor, så det var bara att klä om honom och rulla iväg ut i trapphuset med barnvagnen med Åke i. Han är inte den som ger sig så lätt!

Två påskkärringar laddade för en tur i trapphuset.

Åke ville också bli sminkad så småningom.

Bort med gipset!

Den 8 april var det så dags att ta bort Åkes gips! Vi hade sett fram emot den dagen, och mest av alla antagligen Åke. Både Lovisa och jag följde med till Ortopeden i Rinkeby. Vi tog tunnelbanan dit, så klart!

Åke pekar ut tunnelbanesystemets smutsigaste hörn, i Rinkeby.

En liten stund fick vi vänta i väntrummet, bland en massa andra barn med gips. Här var Åke en i mängden helt enkelt. Han var nog den mest rörliga av alla i väntrummet dock.

Beredd med hörselskydd inför sågningen av gipset.

Personalen började genast såga, utan att tveka eller kasta bort något tid på förklaringar. Åke tog det väldigt bra, han var mindre rädd än vi föräldrar.

Den sista biten klipptes upp.

Äntligen var benet fritt! Åke böjde genast på det, men höll det sedan rakt i nästan 24 timmar.

På väg hem gick vi förbi Vurma och fikade och firade att Åke sluppit gipset. Hurra!

Det var en stor kaka, men god.

Den första dagen fick vi lov att vara hemma med honom. Det var som att han var tillbaka på ruta ett igen, när han precis hade fått gipset. Han vågade inte längre böja benet och han var väldigt försiktig. Vi fick hjälpa honom mycket mer igen, bära honom vart han än skulle och så vidare. Men det gick rätt fort över och efter någon dag började han halta omkring som på slutet med gips. Efter en vecka slutade han hasa benet efter sig och gick ganska normalt igen.

På kvällen passade Åke på att göra något som han inte gjort på länge: att ta ett skönt bad!

Mer bilder från Åkes gipstid

Det fanns några fler bilder från Åkes tid med gipset som vi inte vill undanhålla bloggen.

Så här skulle en röntgenspecialist säga:
"Lång diafysär spiralfraktur i tibia med ringa dislokation".

Samma fraktur, men sedd från sidan. Notera att skelettdelarna inte är
färdigbildade än (mineraliserade). Det är bara brosk än så länge.
 

Under gipstiden var det lite svårt att hitta på saker som vi kunde göra. Vi var ju mer hemma än vanligt och längtade efter att få komma ut, men vad kan man hitta på utomhus med ett gipsat ben? Tur att Åke är så intresserad av kollektivtrafiken här i stan! Redan innan olyckan hade vi börjat beta av ändhållplatserna i tunnelbanan, och nu gjorde vi det till ett projekt att hinna besöka alla. Här är några bilder från sådana resor.

Åke ansvarar för Reskassan. Här är vi på Gamla Stans tunnelbanestation
och ska byta från den röda linjen till den gröna.

Åke utanför Åkeshov, precis vid tunnelbanestationen med samma namn. 

Här studerar vi vart vi kan åka och var vi har varit.

Skarpnäcks tunnelbanestation. Det var tråkigare i Skarpnäck än vi trodde.

Tur att vi hade några slantar med oss som räckte till att köpa lördagsgodis.
Här är vi på väg ner till plattformen igen.

Åke började tiden i gips som ganska orörlig, men snart började han röra på sig efter bästa förmåga. Redan någon dag efter att vi kommit hem tog han sig fram själv längs golvet, i rätt snabb fart. Vi insåg att det var bra med byxor och strumpor som gled lätt längs golvet.

Några veckor senare rörde han sig nästan obehindrat med gipset. Visst, benet är stelt, men han lät sig verkligen inte bekomma. I filmen nedan ska vi till farmor och farfar, barnen ska få sova över där.

Åke var inte så glad för att visa sig bland kamraterna på förskolan med sitt gips, men han var ju tvungen att komma tillbaka dit någon gång. När han blivit lite mer bekväm med gipset och vi visste att han skulle klara av det, så fick han komma tillbaka. När vi kom dit på eftermiddagen så visade det sig att hela förskolan fortfarande var ute på utflykt, så vi var ensamma i lokalerna i minst en halvtimme innan de andra kom. Det var kanske inte så dumt, Åke hann visa mig lite roliga leksaker. När de andra kom så lämnade jag honom och gick bort en timme innan jag kom tillbaka och hämtade honom och Tage igen. Jag var lite nervös, hur hade det gått? Det visade sig att han hade varit väldigt framåt och ville göra allt utan hjälp och han hade låtit alla titta och känna på gipset. Efter den stunden tyckte han aldrig mer att gipset var något pinsamt.

Åke visar roliga leksaker på förskolan. Snart kommer de andra barnen tillbaka.