Tage ritar, skriver och fotograferar

I det här inlägget tänkte vi passa på och visa lite av vad Tage skapat den senaste tiden. Innan fyraårskontrollen hände det rätt sällan att han ritade figurer. Det blev mest studsmattor och ...annat. Men nu har han verkligen börjat rita människor. Här är ett exempel, utspritt över två A4-sidor.

Den tredje från vänster går ut med soporna, och figuren längst till höger föder en bebis.

Tidigare i veckan hittade Tage en häftapparat som var läckert röd och som lockade till användning. Jag hämtade några tomma A4-sidor som Tage häftade ihop i ena sidan. Plötsligt hade han gjort en bok eller tidning! Igår såg jag plötsligt att han hade hämtat den tomma "boken" och satt och skrev på framsidan av den. Det här hade han skrivit:

Han skrev: "DE TAGE SAMHAR IOT DEN BOREN". Jag tycker det är en helt fantastisk första mening att skriva, utan hjälp dessutom! När han läste det högt förstod jag att han omedelbart tagit till sig dagens ungdoms så kallade chatt-skrift: De e Tage som har gjort denna boken.

Till sist några fotografier som Tage tog idag i anslutning till en promenad i det vackra vårvädret.

Mamman gör sig redo i hallen...

... liksom Pappan ...

... och Åke.

Åke vet att man inte får röra bilarna på gatan, men det är svårt att låta bli.
Och om det finns en liten lampa framför framdörren tycks det
inte räknas som att man rör bilen...

De här stövlarna var gjorda för att gå i.

Från ett skyltfönster på gatan.

Tage fyller 4 år!

På Tages födelsedag, den 4 mars, vaknade vi i ett hotellrum i Mutters utanför Innsbruck i Österrike. Själva resan tänker vi berätta mer om i ett annat inlägg, den här gången koncentrerar vi oss på Tages födelsedag.

Fyra år! Det är riktigt stort det. På morgonen vaknade Tage strax före sju, men vi lyckades få honom att låtsas sova igen, lagom tills kusiner, moster Johanna, morbror Filip, mormor och morfar strömmade in för att gratulera. Vi sjöng födelsedagssånger och sedan blev det presentöppning i sängen, där han ibland höll presenten under täcket när han öppnade den, för att vara lite extra hemlig. Det var mycket smålego i paketen, men också ett spel (fyra-i-rad med Bamse), ett armband, en bok och två tröjor.

Tage öppnar paket.

Kusinerna trängs runt sängen för att se vad som finns i paketen.

Kusin Axel hjälpte Tage att bygga ihop allt smålego.

Senare på eftermiddagen samlades vi alla igen och passade på att fira Tage med glass. Vädret var strålande, alldeles perfekt för en födelsedagsglass i solen!

En ny kusin!

Med anledning av den väntade bebisen kom mormor och moster Josefine på besök till Stockholm. Bebisen var beräknad till lördagen den 18 februari, och på lördagen kom värkarna. Mellan klockan sex och sju på söndag morgon fick vi ett sms som berättade att de var på förlossningsavdelningen på SÖS. Sedan blev väntan lång, och Josefine fick hoppa på tåget tillbaka till västkusten. Men mormor blev kvar, och strax efter klockan 21 på kvällen ringde hennes telefon. En ny bebis var född! För Tage och Åke betyder det en ny kusin: den första kusinen som är yngre än de.

Glada miner i soffan! Mormor förvandlades efter beskedet till en riktig kommunikationscentral,
varifrån det glada budskapet spred sig över landet, ja hela Europa faktiskt eftersom morfar var i Spanien.

På måndagen, efter vårt besök på Skansen-Akvariet, fick mormor och Mamman äntligen tillfälle att hälsa på den nya barnfamiljen på SÖS BB.

Mormor håller sitt åttonde barnbarn i famnen.

Mamman – Tage och Åkes mamma alltså – ville också hålla.

Förskolan stängd? Till Skansen-Akvariet!

Måndagen den 20 februari var barnens förskola stängd eftersom de hade en planeringsdag. Vi tog tillfället i akt och gjorde en utflykt till Skansen-Akvariet. Med på resan var också mormor, morbror Filip och Tages goda vän F. Vi åkte tunnelbanan till Slussen men fortsatte sedan med båt över till Djurgården. Det var ju varken helg eller sportlov, så det var gott om plats på färjan.

Hela gänget på färjan, även om man knappt ser Åke som står på knä mellan F och Tage.

På Skansen började vi med att äta lunch på Gubbhyllan. Sedan styrde vi stegen mot akvariet: vi hade ingen ambition att se mer än akvariet denna dag. Krokodilerna förekom flitigt i förhandssnacket, och vi märkte fort att barnen inte fick någon ro att se något annat innan vi kommit in och hunnit titta ordentligt på krokodilerna. De var inte så roliga när allt kom till kritan: de låg bara helt stilla, de hade lika gärna kunnat vara uppstoppade. Men hajen var kul och det var roligt att springa omkring och utforska.

Vi är inte rädda för krokodilen...

... den rör ju inte på sig!

Hajen var kul. Tage hade gärna stoppat ner fingrarna i akvariet, men F stoppade honom. Tack F!

Fiskarna och anemonerna var också fina, fast de fick inte så mycket uppmärksamhet
av oss den här gången, det fanns så mycket annat att titta på.

En riktigt rolig sak, särskilt när det var så lite folk på akvariet som det var idag, var att springa omkring i Barnens regnskog. Där sprang F och Tage varv på varv – för att inte tala om Åke som verkligen älskade rundan. Han sjöng sången "Svarta grottan" för sig själv, ty längst in i djungeln fanns en mörk spännande grotta som han rusade igenom.

Här blev barnen varma och svettiga.

Jag hade ren tur som hann fotografera dem när de stod still för en gångs skull.

Det här var en mer typisk situation: Åke springer iväg så fort han kan mot grottan längst in. Vid ett tillfälle
satte han foten i djungelbäcken och blev blöt upp på vaden, men han tappade inte humöret för en sådan bagatell.

– Bara ett varv till pappa!

Hela djungelgänget på en och samma bild.

När vi kom tillbaka till krokodilerna efter djungelrundan så hade de faktiskt flyttat lite på sig.

Till sist tittade alla tre barnen på babianerna på apberget. De var kul att se de tre ha så kul tillsammans!
Vi kom fram till att det var en riktigt bra idé att besöka Skansen-Akvariet en vardag, när det är lite besökare.
Det gör vi om en annan dag!

Äntligen snowracer!

Minnesgoda läsare av bloggen minns att barnen fick en snowracer i julklapp. Tyvärr har vi inte haft någon användning av den under januari eftersom det varit barmark och varmt. Men så plötsligt fick vi chansen: snön föll och temperaturen också. I lördags var det -15 grader, men det kunde inte stoppa oss från att ta med oss snowracern till Långholmen och provåka den där.

Tage redo för nästa åk. Det är lustigt hur platt backen ser ut på fotografier,
men jag kan försäkra er om att den är brantare när man är där på riktigt.
(Den som är riktigt observant kan faktiskt upptäcka Åke i bilden. Men det är inte lätt!)

"En riktig snowracer-åkare drar upp sitt fordon själv".
Så sa vi till Tage, som åtminstone drog snowracern en bit själv.

Här ser man tydligare att backen är lite brant. Se upp där nere!

Mamman och Pappan ville också provåka. Här bromsar Mamman eftersom hon tycker att farten är lite väl hög.

Till sist presenterar vi lite rörliga bilder. Pappan säger "Klara, färdiga, kör!".

Bilder från förskolan

Vi får ofta med oss teckningar hem från förskolan, men ibland får vi med oss fotografier. Här nedan är två sådana fotografier, från slutet av förra året.

Under Mammans skidresa

På nyårsdagen åkte Mamman på en skidresa och lämnade grabbarna själva hemma i en vecka. Veckan kom delvis att domineras av Tages tå. Tages tå? Vi upptäckte det på nyårsafton, någon timme innan vi skulle gå till nyårsfesten vi var bjudna på. Den högra stortån var rejält infekterad och Tage satt och pillade nervöst på tån. Eftersom vi inte hade någon desinfektionssprit hemma så dränkte vi istället in en kompress med ...vodka. Sedan satte vi på en gasbinda och tejpade ihop allt. När tån väl var omplåstrad på detta sätt förvandlades Tage och blev plötsligt väldigt sjuk: han kunde inte längre gå utan fick bäras överallt och han ville helst bara ligga ner och blunda. Vi funderade på hur det skulle gå att ta med honom till nyårsfesten, men bestämde oss helt enkelt för att göra ett försök. Han fick pappas tjocka yllestrumpor på foten istället för skor och fick åka vagn till festen. När han kom dit och träffade Frida glömde han snabbt bort hur sjuk han var och sprang en minut senare omkring och lekte som vanligt.

Förband runt Tages högertå.

Innan Mamman åkte till Österrike fick Pappan instruktioner i hur infektionen skulle behandlas: dränk den i sprit så mycket som möjligt, lägg om ett förband och tejpa ihop; se efter om det blir bättre eller sämre. Pappan insåg snabbt att han inte var någon expert på området och tvingade konstatera att flera förband trillade av Tages tå under natten. När Tage var i förskolan fick han vara utan förband, för tån med förband hade inte rymts i stövlarna. Han tycktes åtminstone inte ha så ont – särskilt inte när han inte hade något förband.

På kvällarna skötte jag om tån och passade på att fotografera den för distanskonsultation med Mamman. Det var sällan särskilt lätt att fotografera tån: den var sällan still, och det var svårt att fokusera ett motiv som låg så nära.

Tages stortå, såsom Mamman fick se den under sin semester.

Dagarna gick och tån blev ibland lite bättre och ibland lite sämre. Jag var besviken och hade hoppats på en tydlig förbättring. Det var faktiskt först när Mamman kom hem, på söndagen en vecka senare, som man kunde se att det blivit just bättre. Sedan förbättrades det snabbt: tack vare Mammans mer professionella omvårdnad kanske?

Hände det inget annat under veckan, handlade allt om Tages tå? Jo, lite annat hände så klart, men det var mest vardagliga saker som vilken annan vecka som helst. Det är ju jag som brukar lämna barnen på förskolan på morgonen, så det var ingen skillnad denna veckan, men nu hämtade jag dem också, så det blev lite kortare arbetsdagar. På fredagen, trettondagsafton, blev Åke lite sjuk (feber) och på lördagen var det Tages tur (trött och feber). På söndagen var det så dags för mig att bli lite krasslig, precis lagom tills Mamman kom hem.

Vi hade ju hållit kontakten med Mamman under veckan, för första gången med videotelefoni. Hotellet hon bodde på hade wifi, så vi ringde mer eller mindre varje kväll. Barnen var väl sällan särskilt fokuserade på själva samtalet, men de stod och spexade i bakgrunden och ville styra kameran så mycket som möjligt. Vi tyckte ändå det var kul att kunna se henne, trots att hon var så långt borta. Men allra bäst var det så klart när hon kom hem på söndagen, och vi fick krama henne igen!