Dags för föräldraledighetsbyte!

Så kom den här dagen till slut. Sista dagen av 9 alldeles alldeles underbara roliga sköna månader med Tage. Det har varit en fantastisk tid. Så roligt att få följa honom varje dag i sin utveckling från att ha varit en lealös liten hjälplös groda till den upptäckande busiga stora killen som nu kan gå med gåvagn, snabbt krypa upp för en trappa (igår fick han prova det för första gången och han tyckte det var enormt skoj), härma ljud och säga mamma, leka kurragömma och tittut, äta mat och dricka ur glas, dansa till musik och spela piano. Och han förstår så mycket.

Att det skulle vara SÅ kul att vara mammaledig hade jag aldrig kunnat drömma om. Det kanske delvis beror på att jag har haft så många vänner som också varit mammalediga. Inte en dag har vi varit uttråkade. Alltid fanns det någon att hälsa på, fika med eller promenera med. Men mest beror det kanske på att Tage är så otroligt lätt att ta hand om. Han är ju så gott som alltid glad och nöjd. Han gillar att åka vagn hur länge som helst. Förutom någon enstaka förkylning har han varit helt frisk och helt fri från kolik. Det var aldrig några problem med amningen - tvärtom - Tage åt så han storknade och blev bara mätt och nöjd och däst. Och sist men inte minst - sömnmässigt har han varit en dröm. I åtta månader häpnade vi över hur lätt han somnade och hur bra han sov på nätterna. Den där ständiga sömnbristen som man trodde var obligatorisk hos alla spädbarnsföräldrar såg vi inte ett spår av. Fick han bara sin napp och sin gosesnuttelefanttrasa så somnade han på sekunden. (Sen, där vid 8 månaders ålder hände dock något. Den första livskrisen kanske. Plötsligt fick han svårt att somna - han ville bara ställa sig upp nu när han hade lärt sig det. Dessutom började han vakna flera gånger på nätterna och var ledsen. I samma veva började han dessutom äta dåligt. Helt klart någon slags livskris tänkte vi. Sedan fick vi plötsligt syn på 4 små riskorn till tänder som ploppat ut i överkäken, alla på samma gång. Inte konstigt att Tage hade haft det lite körigt. Nu sover han mycket bättre igen.)

Ja, det har varit en sann glädje att vara med honom varje dag. Nu känns det lite vemodigt. Jag kommer ju kanske missa viktiga saker som händer i hans liv. De första stegen, de första orden. Ikväll åt vi kantarellrisotto och skålade i rödvin. -Vi skålar för din karriär som startar imorgon, sa Pelle. Hm, jag tror nog snarare att det var starten på Pelles pappaledighet som vi firade. Det känns dock väldigt väldigt bra att vi delar på föräldraledigheten så här. Det är klart att vi båda två ska få så mycket tid med Tage som möjligt. Det vill vi inte vara utan. Och dessutom ska det faktiskt bli skönt att börja jobba och göra klart AT, bli legitimerad och börja på ST. Jag har sökt och fått jobb på röntgen på Karolinska där jag börjar i mars och det ska bli kul. Och innan dess har jag ju en hel del att se fram emot: om bara 3 veckor är det jul, och mellan mina jobb blir det ett glapp på 2 veckor. Så jag har lite tid med Tage (och Pelle förstås!) att se fram emot och det känns så skönt!

Den här veckan har varit händelserik. 2 bebisar i vår närhet har sett dagens ljus. Fina kusin Linda som bor på Kanarieöarna var på blixtvisit. Tages mormor och morbror Filip var här i helgen och vi var alla på Tages kusin Tores 3-årskalas i Gamla Enskede. Dessutom har vi lekt med Malte och Elvis och sagt adjö till dem för en tid framöver. Miriam sa vi adjö till förra veckan. Nu får vi börja ses på helgerna istället. Ja, och så var det ju den läskiga sängolyckan. Chocken satt i länge, det var det otäckaste jag varit med om på mycket länge. Sist jag kände närheten av sådan fasa var för flera år sen när jag och Ingela var fast i off-pist-ovädersdimman och var övertygade om att vi skulle dö i en lavin. Men det gick ju bra både då och nu. Tage mår hur bra som helst!

När Tage föll från sängen

Det var igår kväll som Tage föll från sängen med huvudet före rakt ner på golvet... Jag hade lagt honom på sängen en stund för att byta om till en annan tröja – trots att jag borde förstå att sängen inte var någon säker plats längre. På sängen låg det några täcken och kuddar mellan Tage och kanten – men jag borde vetat bättre och förstått att det inte skulle stoppa Tage. Jag tappade sikten på honom när jag drog tröjan över huvudet och när jag stod där med ryggen mot honom hade det plötsligt hänt! Han hade fallit rakt ner och slagit pannan i parketten och jag fick upp honom i famnen på cirka noll sekunder men han hade redan börjat gallskrika. Han skrek och han skrek och var i det närmaste otröstlig.

Mamman och Pappan var väldigt oroliga för att det gått illa, men det tycks som om vi haft tur och han klarat sig ganska bra från olyckan, tack och lov! I dag kan vi inte se någon bula på hans panna, men kanske beror det på att bulan är stor och jämnt spridd över hela pannan? Han verkar inte ha ont heller.

Vi har en tid pratat om att ta bort benen på sängen så att fallhöjden skulle minska ifall oturen var framme och i helgen var det tänkt att ske. Men nu hann Tage alltså trilla innan vi hade sänkt sängen, från 70 centimeters höjd. Nu är benen bortplockade och sängen känns lite mindre farlig: 20 centimeter kan göra ganska mycket när man är liten. Vårt nästa mål blir att lära Tage hur han själv kan ta sig ner från sängen på ett säkert sätt, med benen först. Med den förra höjden på sängen var det omöjligt.

Yngst av alla vänner

Så kom storken till slut till Fridhemsplan och levererade vad vi hoppas blir Tages framtida kompis! Pappan träffade de stolta föräldrarna Peter och Erika på BB på Danderyds sjukhus (patienthotellet) och fick se den nyfödde lille sonen.


Tage valde själv ut presenten: en lejonsnuttefilt. Kortet var dessutom likadant som det Tage en gång fick och som han fortfarande har uppsatt ovanför skötbordet.

Grattis önskar Tage med familj!

Flög storken fel?

Vi har ju gått och väntat på Tages lilla kompis ett tag nu. Igår kväll fick vi höra att en ny liten kompis hade fötts. Men det var inte den kompisen vi trodde utan lilla sysslingen Vide i Uppsala som inte alls hade lust att vänta ända tills mellandagarna utan tyckte det var lika bra att komma redan nu. Välkommen Vide!

Tage har fått en OK-stämpel på rumpan.

Sedan några veckor har Tage allt oftare börjat säga "mamamama" i situationer när han inte är riktigt nöjd, t ex när maten inte lassas in i munnen fort nog. Och idag, på självaste Mormors födelsedag, så han helt klart ett riktigt "mamma". Det hörde både Pelle och jag.

Idag har vi haft mycket kul. Först tog jag och Tage en morgonpromenad i soliga snöklädda Hornstull och hälsade på Tessan och Ingela medan Pelle städade i hemmet. Sen kom Ulle, Carro, Ingela och moster Johanna hem till oss och fikade. Även Farmor och Farfar tittade förbi en kort stund och Farmor hade med sig ett par nya underbara stickade gröna byxor till Tage. På kvällen tog vi oss ut i snöstormen för att hälsa på Peter och Erika på Kungsholmen. De satt och väntade på Tages lilla kompis och undrade varför han/hon inte kommer snart. De har väntat i 42 veckor nu. Vi tycker det är jättespännande. Snart snart får vi veta vad det blir för nån!

"Hej Mamma! Nu ska jag gå in i det här roliga rummet och leka med mina
favoritsaker: soptunnan, badkarsavloppet, toaborsten och tvättmaskinen.
Kanske ska jag suga lite på toalettkanten också."

"Puss på Tage!"

Tage tar sig runt gåendes i lägenheten, bara han hittar nån vägg eller sak att hålla sig i. Häromdagen var vi hemma hos Selma och Hanna Aili i grannhuset och de hade en "lära gå-vagn" som Tage provade och tyckte var jättekul. En sådan måste vi skaffa.

Tage gör givakt för John Blund

Sova, jag? Nä, då är det roligare att stå upp!

När jag berättat för någon att jag är småbarnsförälder brukar jag få frågan: Får du sova något då? Då har jag fnyst och svarat att det får jag visst det, inga problem!

Men de senaste veckorna har det varit lite si och så med sömnen. Tage har vaknat många gånger under kvällen och natten och inte kunnat somna om. Han har ibland blivit ledsen, ibland bara legat och knorrat ljudligt. Detta har pågått i upp till två-tre timmar i sträck ibland, och om det är två sådana pass på en natt förstår alla att man blir trött dagen efter. Någon gång har jag tvingats lägga mig i soffan för att få några timmars sömn alls innan jag ska upp och jobba.

Nu har det blivit bättre igen. Det går fortare att natta honom och han somnar om mycket snabbare när han väl vaknar. Förr ställde han sig upp i sängen på nolltid, nästan innan han själv vaknat helt och fullt, nu hinner vi fram till honom när han fortfarande bara sitter upp, och kan hjälpa honom att lägga sig ned igen och få napp och snuttefilt. Då tycks det gå bättre att somna om.

Varför det blivit bättre vet vi inte, men kanske har han lagt en intensiv utvecklingsperiod bakom sig, då han grubblat mycket och velat träna på att stå.

Hallå? Är det någon hemma?

Det har mest varit Mamman som bloggat på sistone, men så får hon ju träffa vår lille son så mycket mer än jag. Men en sak gör jag som hon aldrig gjort sedan Tage kom till: jag kommer-hem-från-jobbet. Det har blivit riktigt roligt att komma hem sedan Tage började röra sig nästan obehindrat i lägenheten. Jag öppnar dörren och kliver in på hallmattan. "Ho-ho?" ropar jag för att kolla om någon är hemma. Oftast hör jag Tage och Mamman i köket. Mamman börjar fråga Tage: "Var det någon som kom hem? Vem var det som kom hem?". Jag ropar igen: "Ho-ho?". Sedan hör jag ljudet av små, små armar och ben som snabbt kravlar iväg mot hallen. När han kommer runt dörrposten tittar han upp och får syn på mig och så får jag världens härligaste leende!

Det kommer jag att sakna när jag blir pappaledig om två veckor. Men då är det Mammans tur att få uppleva det.